Var på Kaustby folkmusikfestival. Litet av en slump, liksom, när jag liftade genom Österbotten. Att jag råkade på FKP:s ordförande samt Partiets tidigare agit-prop-fenomen, AgitProp, just där var kanske inte en slump.

Visst har kommunisterna tidigare haft en närvaro vid folkmusikfestivalen, men nu kändes den på något sätt rörande, passande. Mitt bland alla andra bakåtsträvande försök att återuppliva det ena och det andra, från obskyra instrument till karelsk häldans, ripaska, passade Neruda-texterna om The United Fruit Incorporated och till och med den militanta hyllningen till teoristudier, Oppimisen ylistys, in riktigt fint. Solen gassade, kanske närmare två tusen åskådare applåderade ivrigt. Bandet kallades in för två encores, och under Comandante Che Guevara ropade någon bakom mig till och med ett dämpat ÁViva!

Alla verkade ha det trevligt. I en publik på tiotalstusen skulle jag ha väntat mig i alla fall ett par höjda röster mot de främsta företrädarna för musikgenren stallarskit, men nej. De runda agrarerna och representanterna för traktens affärsliv som gick förbi nickade leende åt Natalia och den sovjetkarelska hyllningen till traktorn som AgitProp av någon anledning framförde. Ingen blir upprörd sig, alla förstår kontexten.

Det är nostalgi som gäller, inget att vara rädd för, alltså. Visst får man sjunga att Lions-klubben skall behålla sina godiskorgar, när Partiet självt blivit degraderat till ett utomparlamentariskt gubbsällskap, utan någon som helst förmåga att lägga beslag på godbitarna i korgen, mycket mindre på fabriken som producerat dem. Visst får man sjunga om vilka trupper man står i, bara det är tunnt i leden. Borgaren sover gott i sin Dethleff-husbil på camping-platsen. Vad gör vänstern som redan lagt beslag på produktionsmedlena då? Vänsterförbundet och Sossarna firar gemensamt hundraårsjubileum, och har lyckats med sitt mål, socialdemokrati i en nation. Det enda vettiga svaret på frågan varför inte partierna slås ihop verkar vara att ”det passar sig ju inte”, eller ”det behövs något som upprätthåller en viss dynamik”.

Och visst behövs det dynamik, men mellan de två partierna finns den inte.

Spänningen har gått ur, tråkvänstern regerar från FKP till SDP.

Vad är då alternativet? Man kan ju i avlägsen upphöjdhet uppröra sig över globala problem, försöka hänvisa till allmänna rättsprinciper, borgerlig demokrati och fred. Goda saker alla, men försvarande, upprätthållande. Svaghetstecken i sig själv, skulle någon tillräckligt macchiavelliskt upplagd tillägga. Om de som grund för politiken ännu begränsas till nationalstatens gränser så blir de direkt konservativa, bakåtsträvande, och slutar vara vänsterpolitik.

Peter Lodenius, tillsammans med Cohn-Bendit, skäller ut de neokonservativa i USA eftersom dessa beter sig bolsjevistiskt, och tror på att en liten, övertygad grupp människor kan förändra världen. Visst måste man bekämpa dessa högerhökars och f.d. trottars politiska linje. Att ondgöra sig över att de lyckats med samma konststycke som så många andra försökt sig på, alltså att ta sig nära makten, ta över den och fylla den med sitt eget innehåll, upprätta sin egen diktatur, är däremot inte särskilt uppbyggande. Speciellt som den finska vänstern, igen från FKP till sossar, visat sig färdig till precis samma sak.

Medan tråkvänstern rusat till nationalstatens försvar och i vissa fall blivit allt rödbrunare, eller börjat sälja ut sina domäner till globalkapitalismen bit för bit, har den vänster som vägrar ta sig själv på allvar, som kräver att få dansa i revolutionen, blivit stämplad som en grupp bråkmakare, ofogsgörare och sabotörer. Som alltid.

Men vilka är då bråkvänsterns förslag? Vad är det som skapar dynamik, leder framåt, producerar kamp?

Under ett möte i Stockholm i våras träffades en grupp människor från olika organisationer för tredje gången, nu under namnet Nordiskt Antikapitalistiskt Nätverk. Ett stelt och litet trögt namn kan man tycka, men kanske det som bäst beskriver vad det är frågan om: människor från de nordiska länderna (och vissa längre ifrån), som koordinerar sina aktioner och jämför erfarenheter kring antikapitalistisk kamp, från toppmötesdemonstrationer till gräsrotsaktivism. Det Nordiska nätverket är anslutet till Peoples’ Global Action, ett globalt verktyg för motsvarande aktiviteter.

I Stockholm lyftes främst två ”nya” begrepp fram, utomfacklig kamp på arbetsplatsen samt commons, allmänningar. Självklart är det frågan om gamla saker, båda är väl flera hundra år gamla, men för globaliseringsrörelsen som drar sin förhistoria ett decennium bakåt kändes det nytt och på något sätt uppfriskande. Litet hippt, Grundrisse-marxism, liksom.

Sina främsta exempel på utomfacklig kamp hämtar svenskarna från Malmö, där en (eller flera) författare under pseudonymen Varg i Veum skrivit läsvärda, till och med roliga rapporter om arbetarkamp på ett nedläggningshotat bageri. Om hur det går att skapa en atmosfär där arbetarna, inte cheferna eller fackbossarna har initiativet.

Ett annat av svenskarnas projekt som lyfter fram möjligheterna att göra sin arbetsdag litet drägligare är asocialstyrelsen.org, som uppmanar till och rapporterar om självvalorisering, det vill säga varje löntagares möjlighet att själv besluta om vad som är en rättvis ersättning för det utförda arbetet. Metoderna varierar från att själv förkorta sin arbetsdag till proletärt övertagande av produktionsmedlen., det vill säga stöld på arbetsplatsen.

Commons å sin sida handlar om att upprätta nya och beskydda gamla allmänningar, utomkapitalistiska områden som står tillgängliga för varje medlem i samhället som förvaltar det. De främsta exemplen på fungerande kampanjer i Norden är säkert en strävan efter en verkligt kollektiv kollektivtrafik, i form av svenska planka.nu i Stockholm och Göteborg, samt motsvarande pummit.org i Helsingfors, men också kampanjer mot privatiseringen av vatten- och eltillförsel är på gång. Om man utvidgar begreppet om allmänningar till att beröra allting livsviktigt eller nödvändigt inkluderas också husockupation och snatteri av mat, kläder och så vidare.

Hoppeligen är kampformerna upprörande i sin illegalism och strävan till att göra sig

o-organiserbar, att göra sig oberoende av fackförbund, partier och medborgarorganisationer. Det vill de i alla fall vara. Men de syftar till att göra vänstern litet intressantare, kräva litet mer, lokalt och globalt, i stället för att gräva sig djupare ner i skyttegravarna kring välfärdsstatens gränser.