Det är svårt att sådär direkt se nånting mer i riksdagsman Tony Halme än en liten pojke som en gång har fått mycket stryk. Nu försöker han dessutom så att säga läsa ikapp skolan och få tag om riksdagsarbetet efter en mångdubbel olycka som dessutom var hans eget fel.

Men Halme är inte detsamma som fenomenet ”Tony Halme”. Fenomenet blev skapat av medierna och av politiken själv. I sin rasism, sexism och allmänna machohet fick det 16 390 väljare bakom sig. Därefter tyckte en allmänhet som betecknar sig som upplyst att jakobackamobben hade varit skrämmande stor.

Vid samma tid gav två ledande journalister vid Hufvudstadsbladet ut boken Oförskämt. Den byggde i princip på Halmes retorik. Formen däremot var avrundad och rumsren med tanke på småbåtsvarvet, trubadurkvällen och Södra Haga. Vad två förvuxna skolpojkar laddar ur med på sin fritid är en sak. Vad Hbl marknadsför i halvsidesannonser och räknar med en publik för bland sina läsare är en annan. Det är skrämmande att också den mobben kalkyleras som stor nog för att serveras en finlandssvensk bok.

Satir är en svår genre. I hiphopbrallor på skolgården skulle Staffan Bruun och Stefan Lundberg förmodligen lika fullt låta Eva B lida för att hon är från stan eller har franskt efternamn. Pertti P skulle få spe för att han stammar och Jan-Erik E skulle få stryk i slutet av matrasten för säkerhets skull, bara för hur han ser ut.

Vi skulle inte kunna dela ut lättlästa Oförskämt i skolor. En tarvlig satir bara är en alltför rak vuxenmodell för hur man mobbar. I själva verket upphöjs vuxna genrer som ironi, sarkasm och satir gärna till nånting intellektuellt. Men egentligen är de bara sätt för oss att orka med våra egna nojor, vårt förakt och vårt hat.

Ibland får vi chansen att lämna vardagens hela språkspel bakom oss. Under några veckor utomlands, några dygn på stugan om hösten, under några timmar med ett barn eller en gammal, vis människa under en pendelklocka, får man ibland tillbaka kontakten till ett rent språk, där det man säger är rakt och sant.

Det är som i nån av de många böckerna med barncitat. Där finns ingen ironi och cynism. Där finns bara en öppenhet, nyfikenhet och iver till lärdom för oss vuxna; vi som så lätt snärjer in oss i mobbens språk.

Jan-Erik Andelin

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.