Medan det kalla kriget pågick under 1950-talet fanns det ännu en riktig nitad järnridå på Svenska Teatern i Helsingfors. Alla vi som väntade på att få se Leif Wager och Liisa Tuomi i My Fair Lady satt och prasslade med det det silverfärgade programhäftet, som var förseglat med en litet påklistrat Shell-firmamärke. Ingen hade på förhand sagt att det fanns en verklig järnridå på teatern, där man visade handritade, stora och tysta diabilder med reklam (på svenska!) för olika cigarretter och läskedrycker. Järnridån mullrade dovt och försvann i höjden. Bakom den fanns den verkliga förväntansfulla ridån i röd sammet. Bakom sammetsridån fanns scenbilderna som kunde bytas blixtsnabbt bakom nya tunnare mellanridåer.

På Mariateatern i S:t Petersburg finns en av världens vackraste ridåer, i blått och matt blänkande silver. August Bournonville, balettmästaren som vid sidan av Kierkegaardoch H.C. Andersen är den tredje av världskulturens stora danskar, gjorde koreografin till La Sylphide redan på 1830-talet. Sagan berättar om den präktige James som råkar i det gäckande skogsråets våld, i de skotska högländernas förtrollade skogar. Mariateaterns uppsättning år 2003 är en rekonstruktion av ursprungsversionen, med stora målade fonder och kulisstycken, men med elektriska ljuseffekter.

Här vaknar frågorna. Kan man genom en föreställning i S:t Petersburg i dag komma tillbaka till Det Kongelige Theater i Köpenhamn för mer än 160 år sedan? Egentligen är ju varje föreställning, som ses av en publik i dag, nutidskonst. En del pjäser, operor och baletter har en längre historia än andra men varje ny föreställning aktualiserar dem,Shakespeare och andra. Kan vår tids- och upplevelsehorisont förenas med Bournonvilles? Kan man stiga in i en annan tid eller är vi bundna av konventionen som föreskriver att förstrött betrakta allt gammalt som på ett museum: i vitriner, uppstoppade eller inlagda i sprit? Ordnade, etiketterade, daterade, förklarade.

Med ett berömt teaterhistoriskt uttryck talar historie- och konstfilosofen R.G. Collingwood om re-enactment, ”åter-framförande”, som ett viktigt led för den (åter)skapande föreställningsvärld som han vill se som gemensam både för historieforskare och konstnärer. Men för en verklig re-enactment behövs en scen, en arena och hela vetenskapssamfundets egna teaterhus eller cirkustält. Och en applåderande eller visslande publik, klackörer på raderna för de gamla och unga cirkushästar som släpas fram i manegen.

Vad är det vi inte ser, bakom ridån?

Det finns få ting som är så typiska för 1900-talets senare hälft som ordet och begreppet ”järnridå”, gränslinjen i Europas mental mapping mellan väst och öst, socialism och ”icke-socialism”, allt sådant som i dag hamnat i historiens soptunnor. Ett snabbt studium avPelle Holms Bevingade ord visar, att det givetvis är de präktiga och välformulerade svenskarna som uppfunnit hela begreppet. Det dyker första gången upp i titeln på en av de många tidiga och normbildande Sovjetskildringarna, boken Bakom Rysslands järnridå av P.E. Brusewitz 1923. Den senare utrikesministern m.m. Rickard Sandler yttrade redan på Socialdemokratiska arbetarpartiets kongress 1928: ”Många av terrorns alla yttringar döljas säkerligen bakom den järnridå, som stänger våra förbindelser med förtryckets värld”. Det kunde ha varit Carl Bildt på 1980-talet, ordvalen hör till det allmängods som skiljer svensk östretorik från vår.

Men internationellt sett brukar Winston Churchill få äran av att ha myntat begreppet, i ett tal i Fulton den 5 mars 1946: ”From Stettin in the Baltic to Trieste in the Adriatic an iron curtain has descended across the Continent”.

I praktiken sträckte sig järnridån genom Östersjön norrut, den gick mitt i Finska viken och fortsatte in i skogen i Vederlax kommun. Den gick också en tid mitt igenom Berlin. ”Järnridån” i Europa var en järnhård propagandametafor som skapade en blockering mellan öst och väst – för övrigt lika propagandistiska som väderstreck: är Helsingfors mera väst än det östligare Wien eller hela Ostmitteleuropa? Järnridån var en politisk, ekonomisk och praktisk barriär, som skymde sikten mot scenen med ”östländerna” och allt vad som utspelades där. Den kunde överskridas bara med visum, tulldeklarationer och vaccinationer mot olika slag av vådligheter.

I höst har de hemtrevliga och trygga tulldeklarationsblanketterna avskaffats i den ryska tullen. Ingen vill längre veta om man har kalla vapen, diamanter, frön eller plantor med sig. Och det brukar stå i tidningarna att järnridån också har nedmonterats under hela 1990-talet. Gränsen mellan vår egen förträfflighet och det andra annorlunda finns kvar som förut.

Järnridån i Churchills mening har rasat ned till en skrothög, men tanks-hindren finns kvar som tankehinder i i geografin. Det finns alltid barriärer i rum, men lika väl i tid. En järnridå i tid – eller åtminstone en rökridå – ligger snart mellan det kalla krigets tid och dagens synfält. Ju längre man går tillbaka i tiden, desto fler ridåer lägger sig mellan det som hänt och utsiktspunkterna i dag. Historieforskarna lägger ut sina egna teori- och begreppsridåer mellan sig själva och sina forskningsobjekt. Ibland är de nästan osynliga, som spindelnät, för att fånga de sorglösa och kringflygande. Ibland är de tjocka fängelsegaller av ideologi, formalism eller nationalism. Frågan är bara vem som är den inspärrade, läsaren eller skribenten.

Man kan inte ens med kikare se igenom tidens järnridå, in i 1800-talet, 1700-talet eller tillbaka in i medeltiden eller antiken. Det är möjligt bara med en särskild verktygsuppsättning. Historiens studium kan skapa sitt eget rollhäfte, ett manuskript med scenanvisningar och scenbilder. Föreställningen kan inkludera vackra specialtillverkade ridåer, som dras åt sidan i rätt ögonblick eller återkommer inför mellanakterna. Att avslöja – att dra bort slöjan eller andra täckelser från historien lika väl som från naturen och samhället – är en gammal grundläggande uppfattning om vetenskapernas uppgift.