DET IRAKISKA FOLKET – OFFER PÅ MASKULINITETENS ALTARE?
Uppladdningen inför ett krig i Irak är beklämmande och även all den s.k. diskussion som förs i ”huvudstäderna” om problemen. Jag har svårt att tro att jag egentligen kan tillföra något nytt i debatten men har väl i alla fall behov av att på något sätt försöka fundera över varför jag har valt att hålla på en pacifistisk linje, även då man har en diktator avSaddam Husseins kaliber att tas med.
Tillsammans med många andra frågar jag mig till att börja med hur det kommer sig att USA och EU-länderna är så måna om att FN-resolutioner gällande Irak skall uppfyllas till punkt och pricka, medan FN:s resolutioner gällande Israel inte uppbackas med samma hot om våld från USA:s eller världssamfundets sida om de ej efterföljs. I denna speciella fråga är även våra nordiska länder ute på hal (internationell) is.
DEN HUSTVEDSKA BOTANIKEN
I Siri Hustvedts romaner är de kvinnliga huvudpersonerna påfallande vackra, åtrådda och dessutom intelligenta. De argumenterar, reagerar, agerar. Och de nuddar aldrig vid tanken att vara fel, att därför vara tvungna att späka sin kropp. Anna Friman och Hanna Lahdenperä har tagir sig en närmare titt på dem.
Berättaren i Siri Hustvedts nya roman, What I Loved, är en äldre, judisk man som emigrerat från Tyskland. Han är en person som reagerar mycket, ser mycket, förstår mycket, men som agerar sparsamt. Berättelsen blir genom honom en oändligt vacker, intelligent och dessutom otäck tillbakablick på vad han älskat och förlorat.
Siri Hustvedt, som i en artikel i Der Spiegel och säkert också i otaliga andra artiklar, kallas ”Amerikas kvinnliga röst” (som om det bara kunde finnas en sådan röst) och ”specialist på kvinnliga utvecklingsberättelser”, får därför i dessa dagar samma fråga, om och om igen: Varför har du valt en manlig huvudperson nu plötsligt, en man som jagberättare dessutom, varför, Ms. Hustvedt?
