Påhejade av krafter i finansministeriet antog regeringen i maj ett så kallat produktivitetsprogram som syftade till att öka effektiviteten i den offentliga sektorn. Programmet konkretiserades i beslutet att ersätta bara varannan statsanställd som avgår från sin tjänst. Eftersom många nu står i tur att bli pensionerade skulle personalen snabbt minska.

Nyligen behandlades produktivitetsprogramme  på nytt i regeringens aftonskola och då hade man bara hittat en liten del sådana tjänster som kunde indras i förhållande till ambitionerna  Man kom emellertid överens om att höja arbetsproduktivitete i den offentliga sektorn med två procent per år.

Hur kan regeringen tro att man kan trolla fram en högre effektivitet bara genom att inte återbesätta tjänster? En normalt tänkande människa föreställer sig att resultatet mer sannolikt blir försämrad service, vantrivsel och utbrändhet. Det har vi ju redan hunnit uppleva på många håll inom arbetslivet.
En förklaring kan vara att det finns personer i ledande ställning som verkligen tror att arbetsproduktiviteten i den offentliga serviceproduktionen kunde vara betydligt högre. Så här uttryckte sig den ena finansministern, Ulla-Maj Wideroos, i ett tal i januari 2004:
”I somras publicerade den Europeiska centralbanken en studie i vilken man jämförde den offentliga sektorns effektivitet i 23 OECD-länder. Studien placerade Finland på nästsista plats, till all lycka dock före Sverige, vid en jämförelse av effektiviteten i användningen av den offentliga sektorns insatser. Enligt jämförelsen skulle Finland ha kunnat uppnå samma resultat med 39 procent mindre offentliga utgifter, om Finland hade stått i de mest effektiva ländernas frontled. Det motsvarande talet var enligt studien 43 procent för Sverige.”
Uttalandet tyder på att någon faktiskt lyckats övertyga Wideroos om att man kunde minska personalen med nästan 40 procent och ändå uppnå samma resultat. I den rapport (Public Sector Efficiency: An International Comparison) som Wideroos hänvisade till var USA, Japan och Luxemburg de mest effektiva länderna, medan Sverige, Finland  och Danmark var de minst effektiva. Hur kunde författarna, AfonsoSchuknecht och Tanzi, komma till detta för de nordiska länderna så förnedrande resultat?
Orsaken var helt enkelt att man som mått på den offentliga sektorns resultat använde indikatorer som utbildningens omfattning, hälsotillståndet, infrastrukturens kvalitet, inkomstfördelningen, den ekonomiska stabiliteten och tillväxten, och relaterade dessa resultat till de offentliga utgifterna uttryckta som andelar av BNP.
Enbart i fråga om resultaten var de klart bättre i Finland och Sverige än i USA. Vi hade den bästa kvaliteten på förvaltningen, den mest omfattande utbildningen, den klart bättre hälsonivån, den, överlägset minsta fattigdomen och så vidare.
Men i fråga om effektivitet var vi alltså sämst. Författarna hade helt enkelt ”glömt bort” att mycket av det som finansieras av staten i de nordiska länderna finansieras privat och genom olika skatteavdrag i många andra länder. När man jämförde resultaten med kostnaderna, uttryckt i de offentliga utgifternas andelar av BNP, så hamnade Finland och Sverige i botten!
Hur skall Wideroos kunna förstå att rapporten ger en helt felaktig bild av det den vill visa? Skall vi kräva att Sailas på finansministeriet förstår att undersökningen har allvarliga brister? Skall vi kunna lita på att det publiceras vettig forskning i Europeiska centralbankens namn? Ett forskningsinstitut i Haag gjorde om ECB-studien och resultatet publicerades för ett år sedan. Regeringen borde ha känt till den när den antog produktivitetsprogrammet. I den holländska studien använde man liknande
resultatindikatorer som i ECB-rapporten, men beaktade också de privata utgifterna för utbildning,
hälsovård och så vidare.
Resultaten i den holländska studien (Public Sector Performance: An international comparison of education, health care, law and order and public administration) är helt annorlunda än i ECB-rapporten. I fråga om ”overall performance” var rangordningen följande: 1. Finland 2. Danmark 3. Sverige. USA var fjärde från slutet, aningen före Italien, Portugal och Polen.
Finland var först i fråga om förvaltningens kvalitet i förhållande till kostnaderna. Finland var, strax efter Irland, det mest kostnadseffektiva landet i fråga om utbildning, hälsovård och lag och ordning. I fråga om ekonomiska indikatorer som stabilitet och tillväxt var Finland trea efter Luxemburg och Irland.
Studien visar att det finns ett nordiskt kluster som kännetecknas av: ett offentligt orienterat välfärdssystem; relativt små utgifter för polis och domstolar; ett skolsystem med en låg differentiering av eleverna och ett hälsovårdssystem som ger en hyfsad vård åt alla.
Det är detta regeringens produktivitetsprogram kan komma att rasera.
Mer än det huvudlösa produktivitetsprogrammet har jag emellertid upprörts av en annan form av rasering av välfärden som regeringen, med riksdagens medverkan nyligen ägnat sig åt.
Finland hör till de länder som tillåter att personer kan äga aktier anonymt. Det finns ett så kallat förvaltningsregister, som möjliggör för dem som köper finska aktier i utlandet att inte behöva uppge sin identitet. Redan existensen av denna möjlighet lockar till penningtvätt, insiderhandel och annat fuffens.
Enligt den lag som gällt i tio år skall bolagen dra av förskottsskatt – d.v.s. 28 procent – på de aktieutdelningar som utbetalas till de okända aktieägarna. Om någon dividendmottagare kan visa att han eller hon egentligen inte skall betala så mycket, så kan den få tillbaka de innehållna skatterna. Men i så fall måste han eller hon röja sin identitet för skattemyndigheterna.
Emellertid har aktiebolagen inte betalat dessa förskottsskatter. De anonyma ägarna har skattefritt kunnat kvittera ut sina dividender via de banker som förvaltat deras innehav. Man uppskattar att de förlorade skatteintäkterna rör sig om cirka en miljard euro per år. Aktiebolagen, skattemyndigheterna och regeringen har helt enkelt struntat i att följa lagen. Vad bryr vi oss om några miljarder hit eller dit, bara aktiekurserna inte sjunker! Läsarna kanske minns att det s.k. fattigdomspaketet kostade c. 150 miljoner.
I all tysthet gick regeringen in för att ändra lagen. Man sänkte förskottsprocenten till 15, men vidtog inga åtgärder för att driva in de pengar som man förlorat under många år. Inte heller har man bundit sig vid att se till att förskottskatterna faktiskt inbetalas i fortsättningen.
Förvaltningsregistret har därför fungerat som ett äkta skatteparadis. En finländare som via London köpt finska aktier har varken behövt visa sin förmögenhet eller sina dividendinkomster. Nu slopas ju förmögenhetsskatten, så den sidan spelar inte längre någon roll, men kapitalinkomstskatten
i Finland är fortfarande betydligt högre än 15 procent, så även om den nya lagen faktiskt skulle följas så är det fritt fram för hederliga finska krösusar att halvera sina skatter på utdelningar och aktiekursvinster.
Så lite bryr sig vår ”effektiva” stat om att skaffa de inkomster som lär fattas för att rädda välfärdsstaten.

Jan-Otto Andersson

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.