Nu vid årsskiftet har Brasilien och Argentina förtidsbetalat sina skulder till Internationella valutafonden (IMF).

Brasilien gör det i gott samförstånd med valutafonden.
I flera år har landet varit bäst i klassen bland låntagarna och fört den av IMF föreskrivna nyliberala politiken. Samtidigt har man med hjälp av stora exportinkomster lyckats bygga upp en valutareserv, där 25 procent nu används för att betala av hela skulden på 15,5 miljarder amerikanska dollar till valutafonden.

Argentina däremot betalar av sina nästan 10 miljarder amerikanska dollar i konfrontation med fonden. De senaste åren har landet hårdnackat vägrat att anpassa sin politik till valuta-fondens krav. President Kirchner betonade upprepade gånger i sitt tal, när han för några veckor sedan tillkännagav beslutet att betala av skulden, att det politiska priset för lånet från valutafonden var för högt. ”Den som står i skuld är inte fri”, som den svenske statsministern brukade säga.

I motsats till Brasilien har Argentina givit IMF en stor del av skulden för den ekonomiska kollapsen kring sekelskiftet. Argentina följde under en följd av år de nyliberala föreskrifterna från valutafonden, men när sedan den ekonomiska kollapsen var ett faktum fanns knappast någon hjälp därifrån att få. När landet nu av egen kraft och med egna metoder lyckats ta sig ur den värsta krisen, vill man ha frihet att driva sin egen politik, utan att valutafonden kan komma med politiskt förmynderi.

Därför var reaktionerna på Argentinas beslut från valutafondens sida betydligt mer återhållsamma och njugga än inför beslutet från Brasilien.

De två ländernas beslut har fått både kritik och beröm från kommentatorer världen över. Det ekonomiska stödet från Hugo Chavez och Venezuela är en av förutsättningarna för beslutet i Argentina. Venezuela har lovat omfattande lån, lån med ett annat politiskt pris än valutafondens. I USA ser man naturligtvis inte med blida ögon på dessa strävanden mot politiskt och ekonomiskt oberoende som pågår i Latinamerika. Men de amerikanska administrationen har för närvarande för många andra problem att brottas med för att på allvar kunna ingripa i händelserna på kontinenten.