Två rokokogestalter välkomnar oss med sång till det Blåa rummet. Erotikens romantiska ansikte kanske? Snart tystnar prologens sång i Viiruspjäsen Blue Room och stafettpinnen kastas ut för att fångas upp av begärets första ställföreträdare. Tobias Zilliacus ochMarika Parkkomäki ger oss en brutal introduktion till ett spel med ett mål: att få höra den ljuva sången igen. Och ljuv är den. Då Jennie Storbacka och Markus Nykänen tar över scenen med förföriska toner, stannar självaste tiden och människan är fullständig under ett kort ögonblick. Transcendens genom köttet.

Men på Viirus tycks själva spelet vara bara halva budskapet. Spelarna i sig visar en dans på vad regissören Ulrika Bengts kallar för ”minerad mark”, en plats där könsrollerna ännu är absoluta. Zilliacus och Parkkomäki för stafettpinnen genom en värld av sängkammarkonventioner, där publiken tvingas till konfrontation med stycken från just sin sexuella roll.

De i början hårda scenerna övergår till subtilare former, där mötet mellan kvinna och man försvinner allt djupare i rollspelets labyrint. Men slutresultatet skall alltid vara det samma. Efter att man skalat av sig allt mjukt och nått mannens och kvinnans fasta former och tillsammans nått orgasmen, råder åter tomhet och tystnad. Snart fylls man förstås igen av den eviga drivkraften som för en till nästa partner, där endast skuggan från det förra mötet återstår. Man klär på sig, justerar sin roll och går över till nästa scen. På vägen dit kan man bli hänförd av sina fantasier och få höra snuttar av den mystiskt ljuva sången. För endast i våra fantasier och under kulmen av deras förverkligande verkar människan vara fri från vardagens gång.

Fascinerande i förverkligandet av David Hares pjäs är också spelbrädet. Samma neutrala och minimalistiska utrymme utgör platsen för en mångfald av möten, som just med sitt vida spektrum av samma sensuella färg, lyckas avslöja kärleksaktens röda tråd. Visst, det förekommer enorma skillnader mellan relationerna som framställs, men är det ändå bara nyansskillnader som bygger på de större skillnaderna i de olika parternas personlighet?

Vid sidan om utvecklingen från rollfigur till rollfigur, utvecklas också musiken. Blue Roomär späckat av kända låtar, som genom översättning och justeringar dras på ett kraftfullt sätt med i berättandet. På samma sätt som utvecklingen av karaktärerna återigen faller tillbaka på samma plan, återgår låtarna i sitt tema till det ”erotiska relationsdramat”. Men då duon Storbacka och Nykänen lämnar själva sexakten och ackompanjerar i stället den ensammes fantasier, sjunger de kanske mera om en värld av förhoppningar och fantasier som hamnar i skymundan då det går som hetsigast i sänghalmen.

Att en pjäs som träder på inom jämställdheten dimhöljd mark skall utspelas just i Viirus och just med Tobias Zilliacus i ”ena huvudrollen” kan tolkas som en intressant signal. Är det inte just Zilliacus som på teaterdagarna i Vasa var en av de mest uttalade kritikerna av mansväldet inom teatervärlden? Oberoende om det är uträknat eller ej, är Blue Roomen tillfällig ledstjärna för dem som vill se nya steg på vägen mot ett jämställt samhälle. Den spegel som pjäsen tvingar på åskådaren, är nämligen föga behaglig för oss som ännu gömmer bitar av sin klassiska könsroll i sovrummet.

Blue Room, text: David Hare. Regi: Ulrika Bengts. I rollerna: Marika Parkkomäki,Tobias Zilliacus. Sångare: Jennie Storbacka, Markus Nykänen. Scenografi: Erik Salvesen. Musikarrangemang: Peter Hägerstrand. Teater Viirus till 25.2.