Sergej Charitonov talar oavbrutet. En fråga leder inte till ett, utan tiotals svar. På Stalintiden hade han lätt pratat sig till 10–15 år – i fängelset, alltså, förtydligar hans tolk. Men det verkar heller inte vara långt ifrån verkligheten i dagens Ryssland – Charitonov söker nu politisk asyl i Finland.

Mellan 1976 och 2000 jobbade Sergei Charitonov som chef för lagringen av förbrukat kärnbränsle i det ökända kärnkraftverket i Sosnovyj Bor.

– År 2000 sparkades jag med hjälp av falska dokument, fast redan mycket före det hade min fru trakasserats och mobbats och jag själv fått motta olika disciplinära straff. I mitt arbetsintyg fick jag en så kallad vargflagga, en antydan om att jag var en ”opålitlig arbetstagare”. Den gjorde min position på arbetsmarknaden hopplös, berättar han.

Under sin tid i kärnkraftverket utfärdade Charitonov en strid ström av häftig kritik mot säkerhetsbrister och korruption. ”Ingen människa. inget problem” hette det på Stalin-tiden. Charitonov kallade in finska myndigheter att undersöka ett läckage, men fick inget genklang hos strålsäkerhetscentralen. Senare användes hans anmälan för att anklaga honom för datasekretessbrott och för att ha smutskastat Rysslands rykte. Det var ändå först efter att han publicerade en rapport om kärnkraftverket i Sosnovyj Bor som hans position i Ryssland blev verkligt sur.

– Jag undersökte korruptionen på högsta nivå inom kärnkraftsindustrin. Mina undersökningar sträckte sig från ministeriet för kärnkraftsfrågor (Rusatom) till verksamheten i Sosnovyj Bor, berättar Charitonov intensivt.

En stat inom staten

Kärnkraftsindustrin i Ryssland har enligt Charitonov genomgått en våldsam kriminalisering under den senaste tiden. Säkerhetsövervakningen får åla sig fram i ett virrvarr av intressenter, alla mer eller mindre korrumperade. Inrikesministeriet, som svarar för åklagarmyndigheterna, är också splittrat.

– Från Moskva kom det bud åt en av de få rena spelarna i spelet, åklagarmyndigheten i St. Petersburg, att tona ner häftigt. Därför behövde de min hjälp för att kunna agera mindre uppseendeväckande inför allmänheten och speciellt cheferna i Moskva.

Offentlig övervakning saknas helt i kärnkraftverken och medborgarorganisationer har, föga överraskande, ingen insyn till anläggningarna. Själva staden Sosnovyj Bor hade tidigare både en lokaltidning och egen radiokanal. I dag finns ingendera kvar. De som snokar utsätts snabbt för press från olika håll.

– För en tid sedan uttalade jag mig i en omfattande artikel i Chas Pik, en av St. Petersburgs största tidningar. Snart kontaktades jag av organiserade brottslingar. De ville veta vilka dokument jag hade och om de kunde använda dem till utpressning mot cheferna på Sosnovyj Bor. Av staten har jag fått dödshot, då jag avslöjade korruptionen bland kärnkraftverkets ledning, berättar Charitonov lugnt.

Hans många kontakter på kärnkraftverket berättar att de överordnade gjort sitt bästa för att begränsa informationsflödet mellan Sosnovyj Bor och den yttre världen. Rapporter gjorda inom kärnkraftverket får arbetstagare bara tillgång till mot underskrift. Om något sedan läcker ut till offentligheten börjar rannsakningen av de misstänkta.

Kärnkraftsindustrin har lösgjort sig från offentlig övervakning så till vida, att Charitonov talar om en stat inom staten. Den organiserade brottsligheten går hand i hand med de högst uppsatta byråkraterna och får hjälp av säkerhetstjänsten och åklagarmyndigheter. Säkerhetskulturen har följaktligen vittrat bort.

– I en av mina undersökningar påvisade jag att tjänstemän tagit mutor för att använda föråldrad teknologi. Den nya skall nämligen säljas vidare.

Och Finland och EU finansierar den oändliga farsen.

– I en fabrik i Bukoka tillverkade man apparater för Sosnovyj Bor. I stället för att fraktas de 80 km som skiljer åt mellan anläggningarna, togs de via 20 mellanhänder till Altai i mellersta Asien och tillbaka. Slutsumman blev 40 000 amerikanska dollar, varav 5 000 åt tillverkaren. Det här kalaset bjussade EU på.

Finansierar osäkerhet

Charitonov anklagar både europeiska och finska kontrollorgan för slapphet. Man vill inte se vad som pågår i de ryska kärnkraftverken. I Sverige har man varit mer hårdordad än i Finland. 1992 krävde svenska myndigheter efter en kontrollrunda att Sosnovyj Bor skulle stängas, medan finländska myndigheter var mjukare i orden.

– Den nuvarande handlingsmodellen och de frikostiga understöden finansierar säkerhetsbrister på alla sätt. Så länge det finns säkerhetsbrister kommer det in pengar som man dessutom inte behöver bokföra alltför samvetsgrant. Visserligen går pengarna via kärnkraftsministeriet, men så länge genomskinligheten är noll, provocerar de bara till försnillningar. Tills övervakning av medborgarorganisationer och media tillåts, går pengarna åt kråkorna.

På Charitonov kan man lätt få intrycket att motiven bakom blundandet är politiska.

– Européerna borde frigöra sig från Putins hänförelse och se på verkligheten. Putin skall vara grundlagens garant, men han väljer att inte bara se mellan fingrarna på korruptionen, utan stöda den. Fast också han är en sprattelgubbe.

Inte heller lokala miljöorganisationer besparas ris.

– Man har inte bland ryska organisationer förstått vikten av gräsrötter. Man har också gått ut i offentligheten alltför lättvindigt utan att ordentligt kunna verifiera sina påståenden. Sånt gnager på understöd och trovärdighet. Organisationsspektret är brett, men många grundar sin verksamhet på 2–3 aktiva.

Lösningen till problemen ligger i många händer.

– Finland och EU måste vara beslutsamma. Nuvarande stöd har inte höjt säkerheten alls. För att en europeisk säkerhetskultur skall inträda, borde man förstå att stöda mänskliga rättigheter inom kärnkraftverk. Det är fria människor som avslöjar orättvisor och säkerhetsbrister. Som första steg måste Finland erkänna politisk asyl även åt ryssar, betonar Charitonov i hårdaste ordalaget.

För honom själv är det ytterst aktuellt. Efter att ha gömt sig ett tag i en avsides liggande by, tog han Helsingforsbussen och hoppades på det bästa. Ingen förstod att ta honom vid gränsen. Men Charitonovs asylansökan går inte väl ihop med hans nationalitet. Asyl på politiska grunder åt ryssar är ett icke-existerande begrepp i den finländska flyktingapparaturen.

Charitonov vill verka som en kritisk röst utanför Ryssland. För att detta skall ske, måste Finland fatta ett unikt beslut.

foto Mia Vikström

Sergej Charitonovs rapport ”The Leningrad Nuclear Power Plant as a Mirror of Atomic Energy in Russia.” finns att läsa på www.bellona.no.