”Sannolikheten för att en vanlig turk skulle få en rättvis rättegång – om han eller hon är naiv nog att lita på turkiska domstolar och domare – är en på miljonen”, skrev kolumnisten Burak Bekdil i Turkish Daily News den 27.8.2001.

Nu har rättvisans hjul malat färdigt och högsta appellationsdomstolen har befunnit denna mening vara värd ett straff på 20 månader fängelse villkorligt. Bekdil anses ha förolämpat och förlöjligat rättsväsendet. Om han före juli 2007 gör sig skyldig till ett liknande brott verkställs straffet.
Domen bevisar varken att Bekdil har rätt eller att han har fel. Men den bidrar till att befästa omvärldens uppfattning att rättsväsendets tillstånd är ett av de stora problemen i dagens Turkiet och något som kan stoppa landets väg till EU.  Yttrandefriheten är begränsad på ett sätt som man närmast förknippar med diktaturer av vitrysk typ.

Den uppmärksammade rättegången mot författaren Orhan Pamuk för ”kränkning av turkiskheten”, sedan han i en intervju i förbigående tagit upp behandlingen av armenierna under ottomanernas tid och kurderna i dag, är det mest kända exemplet på detta. EU-kommissionären Olli Rehn sade i en kommentar att ”det inte är Orhan Pamuk utan Turkiet som står inför rätta”. Den kända kolumnisten Mehmet Ali Birand instämde att det är det turkiska rättsväsendet som står inför rätta. En annan kolumnist, Melih Asik i Milliyet, skrev däremot under rubriken ”Ollis djärvhet”: ”Ju djupare Turkiet böjer sitt huvud i kontakterna med EU, desto hänsynslösare blir den andra sidan. En EU-tjänsteman vid namn Olli Rehn tror sig stå så högt att han vågar säga: ’Det är inte Orhan Pamuk utan Turkiet som står inför rätta’… Jag tror inte att Olli Rehn i sig är en så rå och aggressiv diplomat; det är snarare Turkiets svaghet som tillåter honom att vara så arrogant… Inget land med självrespekt kan tolerera sådana fö!
rolämpningar… I detta fall är det inte Turkiet utan EU som står inför rätta vid Pamuks sida.”
Rättegången mot Pamuk avblåstes i helgen av tekniska och utrikespolitiska skäl. Eftersom det uttalande som man ville kriminalisera var gjort innan den nya strafflagen trädde i kraft den 1.6.2005 gällde den gamla lagens bestämmelse om att åtal om kränkning av ”turkiskheten”, landets ledande institutioner eller försvarsmakten ska godkännas av justitieministeriet. Efter mer än en månads intensivt övervägande kom justitieministern (antagligen efter påtryckningar från regeringsmedlemmar oroade över landets internationella rykte) fram till att det var bättre att inte ge detta tillstånd.

Flod av åtal

Den nya lagen innehåller en paragraf, nr 301, med i stort sett samma innehåll, men den förutsätter inte något godkännande av ministeriet. Så det är fritt fram att åtala ungefär vem som  helst som framför åsikter som kan störa känsliga sinnen. I nationalistiska juristkretsar är sinnena superkänsliga och där har man drivit fram en lång rad åtal enligt paragraf 301. Ledaren för det nationalistiska juristförbundet Kemal Kerincsiz hann i höstas inom några veckor lämna in en åtalsskrift mot Pamuk, förena sig om ett åtal mot det turkarmeniske journalisten Hrvat Dink för ”kränkning av turkiskheten” och försöka stoppa en akademisk konferens om den armeniska frågan.
Det rör sig alltså inte om en regeringsoffensiv mot oliktänkare, utan om ett led i nationalistiska juristers opinionskrig som riktar sig inte bara mot personer som de betraktar som ofosterländska utan också mot en anslutning till EU.
Kemal Kerincsiz, 46, avlade i tiden sin juristexamen med högsta betyg någonsin. Han är aktiv i det högerextrema nationella aktionspartiet MHP (”Grå vargarna”) och hans främsta mål är att stoppa ett EU-inträde eftersom ”historien lärt oss att vi inte kan lita på dessa européer” – han hänvisar till Sèvreskonferensen 1920 som delade upp upp det ottomanska riket. När han praktiskt taget lyckades stoppa konferensen om den armeniska frågan deklarerade han att ”det verkliga syftet med konferensen… var att försätta landet i kaos, bryta sönder det och skapa ett (större) Armenien och ett Kurdistan”. Han sade sig ha ”handlat som en patriot för att stoppa upplösningen av nationen”. Åtalet mot Pamuk motiverade han med att när åsiktsfriheten går för långt är det början till slutet för den turkiska staten.
Kerincsiz är den synliga spjutspetsen för en rörelse som omfattar speciellt militärer och jurister som inte accepterar de förändringar som ett EU-inträde skulle innebära. De har ett brett stöd bland folket. I en opinionsundersökning i höstas sade 51 procent av turkarna att de såg de EU-inspirerade reformerna som en upprepning av Sèvres 1920.
De extremnationalistiska krafterna, antagligen med MHP som samlingspunkt, har varit på offensiven också på gatorna. Inför inledningen på EU-förhandlingarna samlades flera tiotusentals mänskor till protester i olika städer. När konferensen om Armenien hölls kastade demonstranter ägg och tomater mot deltagarna.  När det första rättsmötet i fallet Pamuk hölls uppstod slagsmål i rättssalen, både Pamuk och förre brittiske Europaministern Denis MacShane, utanför rättssalen kastades ägg och vindrutan på Pamuks bil spräcktes. Det sades att civilklädda poliser hjälpte demonstranterna. Dessa skrek att förrädaren Pamuk skulle lämna landet. Pamuk frågade MacShane om han borde gå i exil. Det hade han gjort under ett tidigare skede när hetsjakten blivit för stark.

Hjälte och skurk

När Mehmet Ali Agca, som dömts för mord på en av Turkiets främsta journalister och mordförsök på påven, nyligen frigavs möttes han däremot av en nationalistisk skara som hyllade honom som sin hjälte: ”Turkiet är stolt över dig”. Detta fick en kolumnist att känna sig förflyttad till 1500-talet. En annan blev beklämd över skillnaden i bemötande av Agca och av Pamuk, hjälte och skurk.
Premiärminister Recep Tayyip Erdogan och utrikesminister Abdullah Gül har å ena sidan inte varit lyckliga över floden av rättegångar kring yttrandefriheten, men de har inte heller velat acceptera kritiken. Erdogan har beordrat åklagarna att inleda undersökningar av de kommentarer till vissa rättegångar som fällts av närmare hundra ledande representanter för näringslivet och universitetsvärlden. Det innebär att det inte längre är främst journalister, författare och förläggare som står i skottlinjen. Gül har kommenterat processen mot Pamuk så att de som dragit nytta av affären är dels nationalisterna som bråkat om saken, dels Pamuk själv och misstänkt att affären planerats av vardera parten. Anklagelsen är orimlig med tanke på hur hårt processen tagit på Pamuk. Den har lett till att han numera undviker risker och försöker hålla tand för tunga. Han är inte ensam.
”Jag föredrar direkt censur framom självcensur”, säger den internationellt kända journalisten Nadire Mater till The Guardian. ”Utvecklingen har på ett överraskande sätt gått mot det sämre. De sätter inte längre mänskor i fängelse. Men de startar alla dessa processer för att utöva tryck mot oss, terrorisera oss och befrämja självcensur. Se på fallet Pamuk. Budskapet är: om de kan ställa Orhan Pamuk inför rätta borde jag undvika dehär ämnena och inte röra vid dem.”
Burak Bekdil tycks dock inte ha skrämts av sin dom, hans kolumner är fortfarande skarpa. I en kolumn nu i januari skriver han om maffian i USA som på 70-talet genomgick en metamorfos när den uppväxande generationen lärdes att använda pennan snarare än pistolen. Att studera juridik var nyttigt, med åklagartiteln när man mera än med pistolen. ”Detta har naturligtvis inget med Turkiet att göra.”
I en kolumn i december är han pessimistisk beträffande Turkiet av rent demografiska skäl. De ”svarta turkarna” som lever enligt gammaldags anatoliska mönster (också om de skulle bo t.ex. i Istanbul)  har en mycket högre nativitet än de ”vita turkarna” som är mer moderna och ”europeiska”.