The K Street Project

utvecklades av den republikanska ledaren i representanthuset Tom DeLay och spindeln i det republikanska nätet Grover Norquist år 1995, för att skapa en så stark ekonomisk ställning för republikanerna att de skulle kunna behålla sin majoritet i kongressen. Idén var att tvinga lobbarfirmor att anställa republikanska lobbare som kunde upprätta direkta kanaler mellan penningstarka klienter och republikanska kongressmän.

– 90 procent av de nya toppjobben går till republikaner; det borde vara 100 procent. Det borde vara självmord för dem att anställa en demokrat, sade Norquist vid ett tillfälle. Ibland användes representanthusets hela styrka för det. År 1998 uppsköt man en röstning om intellektuella rättigheter för att stoppa elektronikindustrins planer att anställa en demokrat som lobbare.

Med projektet ville man också ge (de republikanska) kongressmännens anställda möjligheter att få välbetalda jobb i lobbarfirmorna. ”Vi kan gå till unga mänskor vid Harvard, Yale och U Mass och säga… ’Vi erbjuder er inte enbart lågt betalda offentliga jobb. Det finns en regnbåge vid tunnelns slut’,” sade Norquist.

I den pågående åklagarundersökningen av Jack Abramoffs verksamhet granskar man bl.a. i vilken mån han förhandlade om lukrativa jobb vid sin lobbarfirma Greenberg Traurig för kongressledamöters medarbetare i utbyte mot önskade lagstiftningsåtgärder.

Operationen sågs som ett komplement till Karl Roves verksamhet i Vita huset för att göra republikanernas politiska maskineri omöjligt att besegra. (Ett exempel från förra veckan: Rove rapporterades ha hotat att svartlista varje republikan som röstar mot president George W Bushs egenmäktiga beslut att tillåta telefonavlyssning. Vita huset ger inte något politiskt eller ekonomiskt stöd åt svartlistade senatorer som ställer upp för omval i november. Dussintals kongressledamöter sägs redan av en eller annan orsak befinna sig på Roves svarta lista.)

Abramoffs båda kumpaner från tiden i början av 80-talet när de tillsammans ledde College Republicans, Grover Norquist och Ralph Reed, medverkade igen med liv och lust. Norquist, som ledde skattesänkarförbundet, samordnade de konservativa ideologerna och aktionsgrupperna. Reeds uppgift var att upprätthålla kontakterna till den kristna högern.

50 Abramoffar

är vad som behövs, då blir Washington en annan stad, sade Grover Norquist i en tidningsintervju 1995. Också sedan de makabra detaljerna blivit kända förklarade han att han ”inte kunde finna något han gjorde eller anklagas för att ha gjort vara olagligt, omoraliskt eller motbjudande”.

Norquist leder varje onsdagförmiddag möten för Washingtons konservativa elit i högkvarteret för Americans for Tax Reform, amerikaner för skattereform. Ralph Nader, alternativfolkets presidentkandidat, var en gång inbjuden till ett sådant möte och blev obehagligt berörd: ”Det är den starkaste nihilistiska rörelsen i Washington i dag. Det är en så kallblodig atmosfär att istappar inte skulle smälta.”

Norquist kallar sitt gäng ”lämna oss ensamma-koalitionen”, det är allians av vapenägare, den kristna högern, mänskor som utbildar sina barn hemma (eftersom de inte tror på den offentliga sekulära skolan), libertarianer och företagschefer som han lyckats förena nästan helt på egen hand, skriver kolumnisten Michael Scherer i Mother Jones och beskriver den gemensamma visionen: ”Ett Amerika där de rika beskattas enligt samma rater som de fattiga, där kapitalet befrias från all offentlig reglering, där offentliga tjänster ges över till den fria marknaden, där minimilönen avskaffas, fackföreningar görs irrelevanta och laglydiga medborgare kan bära vapen i varje delstat och stad.”

”Min idealmedborgare är en man som försörjer sig själv utan att vara anställd, som utbildar sina barn hemma, som har en pensionsförsäkring och tillstånd av bära dolt vapen, eftersom en sådan person inte behöver den av Gud förbannade staten för någonting”, säger Norquist.

Men vid sidan om ideologi och organisation behövs också pengar, och här har män som Abramoff varit till nytta. ”Till slut vinner pengarna i politiken”, sade han till New York Times i mars 2005. Och så såg det länge ut.

”För en tid verkade hela operationen omöjlig att stoppa. DeLay, Abramoff, Norquist, Reed och Rove besegrade sina demokratiska motståndare och vann val efter val. Den lojalitet som uppkom skapade en historisk sammanhållning i kongressen. Klockverket gick som smort när skattesänkningar antogs, subsidier för favoritindustrier godkändes och anslag som demokraterna tagit initiativet till beskars. Det demokratiska partiet, som styrt Capitol Hill i ett halvsekel, sjönk ihop som en pannkaka”, skriver Scherer i en annan artikel i nättidningen Salon.

Men nu verkar det som om krukan gått så länge efter vatten att den spruckit. För en tid framåt mildras pengarnas grepp om politiken. Med tiden stramas det säkert åt på nytt.

John McCain

är för Norquist den som skapat den onödiga uppståndelsen. Den enda orsaken till att han överhuvudtaget dragits in i affären säger han är att senator McCain, som är ordförande för senatens indianutskott som undersöker fallet Abramoff har ett horn i sidan till honom för att han drev kampanj för president Bush i det republikanska primärvalet år 2000, där Bush och McCain kämpade om nomineringen.

”McCain hatar mig”, säger han.

Om sådana känslor spelar in på McCains sida är svårt att veta, däremot finns det ett kuriöst belägg för att de gör det på Norquists sida. I den här processen har det nämligen dykt upp några mejl som visar hur Norquist år 2001 kämpade mot valet av Angela Williams till posten som chef för inrikesdepartements avdelning för öområden för den skull att hon var hustru till en Vietnamveteran med nära kontakt till McCain, likaså Vietnamveteran. I stridens hetta kallade han henne hustru till McCain, vilket hon alltså inte var. Men kampanjen lyckades, hon fick inte jobbet.

Vietnamveteranerna (som den demokratiska presidentkandidaten John Kerry) väcker överhuvudtaget negativa känslor hos Bushs folk eftersom man är rädd för att de får ”orättvisa” pluspoäng bland väljarna, medan t.ex. Bush lyckades hålla sig långt borta från Vietnam tack vare sina förbindelser.

Det finns också annars en tydlig spänning mellan McCain och det republikanska etablissemanget. McCain lyckades driva igenom en bestämmelse som förbjuder tortyr, och Bush godkände den, med en anteckning om att han som överbefälhavare inte behövde följa sådana bestämmelser. McCain har också arbetat för striktare reglering av kampanjfinansieringen och strängare bestämmelser mot otillbörliga former av lobbning och framstår överhuvudtaget (i motsats till många andra) som en person med vissa moraliska principer. Det har bidragit till att han ses som en av de främsta kandidaterna i presidentvalet 2008.

Tom DeLays själasörjare

var en tid också hans stabschef, nämligen Ed Buckham. Han övergick sedan till Greenberg Traurig, för att sedan starta ett eget företag i branschen, Alexander Strategies, som anställde DeLays hustru Christine för åtminstone 115 000 dollar med det enda uppdraget att ta reda på vilka välgörenhetsorganisationer ligger kongressmännen närmast om hjärtat. Men på fritiden hann Buckham också verka som präst. Buckham kommenterade det som varit: ”Det viktigaste i livet är att ha ett rent hjärta och det har jag.”

Det tycks också DeLay ha. När han i tiden ville ställa Bill Clinton inför riksrätt var hans huvudargument att han hade ”fel världssyn”. Och senare förklarade han vid ett fundamentalistiskt möte: ”Han (Gud) har gått bredvid mig på en otrolig vandring och allt handlar om världssynen. Han låter mig hela tiden, överallt, stå upp för den bibliska världssynen i allt jag gör, var jag än är. Han övar mig. Han arbetar med mig.”

Den synen har inte påverkats av de senaste händelserna. Han förklarar i en intervju för en kristen radiostation att han verkligen gör sitt bästa för att älska sina fiender och be för dem, även om det kan vara svårt.

”Jag stiger upp varje dag, går på knä och ber Gud om styrka – och han ger mig styrka och jag klarar dagen. Jag har aldrig handlat på ett oetiskt sätt, jag har aldrig brutit mot representanthusets regler, jag har aldrig brutit mot lagen.”

Hans hustru säger att hon lyckligtvis har en stark tro, annars förstår inte hon inte hur hon skulle klara processen.

”Jag vet inte hur mänskor utan en stark tro skulle kunna gå igenom något sådant som detta. Jag känner ett stort medlidande med dem”, tillägger Tom DeLay och fortsätter:

”Gud har en plan. Jag vet inte hur det slutar, ingen vet. Jag lever enligt vad jag tror är Herrens vilja och fattar mina beslut varje dag utgående från det, och jag har ingenting att ångra.”

Detta ger en antydan om fundamentalismens psykologi. Tror man att man själv har den rätta tolkningen av den heliga skriften, tror man att man har Gud bakom sig i allt man gör, då behöver man inte diskutera med andra och jämka sin åsikt med deras.

De judiskt-kristna värdena

representeras i denna historia av organisationen Toward Tradition och dess ledare rabbi Daniel Lapin, liksom Abramoff ortodox jude. På organisationens webbsidor berättar man att ”rabbi Lapin grundade Toward Tradition år 1991 för att:

1. Ge den konservativa rörelsen religiös och intellektuell ammunition genom att förbinda den med dess judiskt-kristna rötter.

2. Bygga nya politiska allianser mellan judiska och kristna konservativa.

3. Erbjuda ett pro business-försvar av kapitalismen baserat på den fria marknadens inneboende moral.”

I denna anda har man öppnat Cascadia Business Institute som vid sina seminarier visar företagsledare hur judiskt-kristna principer kan vara till nytta för både affärerna och nationen.

Lapin brukar ställa frågan: ”Vill Gud att mänskor ska bli rika?” och svarar ja, eftersom Gud vill att vi  också beaktar andras behov, vilket man gör t.ex. genom att bedriva handel. ”Rikedom är ett resultat av att man gör de rätta sakerna.” Enligt Lapin stöder Toran den fria marknaden och går emot höga skatter. Vid en middag för president George W Bush med Ralph Reed som värd förklarade Lapin att ”det republikanska partiets principer och vår presidents övertygelser starkare än någon annans motsvarar Abrahams Guds moraliska vision.”

Grover Norquist är mycket riktigt en av hans vänner, men Jack Abramoff är det i mycket högre grad. Han har samarbetat med Lapin och låtit  Toward Tradition sköta en del av penningtvätten i hans penningtransaktioner som inte tålt dagsljuset.

Men Lapin stod Abramoff till tjänst också i en annan angelägenhet. Denne hade erbjudits medlemskap i den prestigefyllda Cosmos Club i Washington. Men eftersom till den hör Nobelpristagare och andra personer med akademisk bakgrund och fina utmärkelser såg Abramoff sig tvungen att be Lapin om några lämpliga titlar, helst daterade bakåt i tiden. Och Lapin bidrog med några diplom: Scholar of Biblical and American History (från Toward Tradition) och Biblical Mercantile Award (från Cascadia Business Institute). Titeln och priset har såpass kuriösa namn att de kunde väcka tvivel, men Abramoff lär ha använt dem i sin CV.