Säkert är det så att Jyllands-Postens karikatyrer bara var ett strå på kamelens rygg eller fnöske i en redan torr brasa: kollisionen som låg till hands bara väntade på att inträffa. Ändå är födseln av just den här konflikten intressant.

Jyllands-Posten publicerade de beställda karikatyrerna i yttrandefrihetens namn. Teckningarna föddes inte av tecknarnas iakttagelser eller behov av uppmärksamhet, utan av tidningens vilja att provocera och väcka diskussion. Vad hände? En lokal imam försökte föra saken på tal med danskarna. Han fick avslag. Diplomater från islamska länder försökte träffa statsministern angående frågan. De fick avslag. Turkiet försökte ta upp saken med den danska statsledningen. Avslag igen. Nog är det bara konstigt hur en nation där yttrandefriheten försvaras så hetsigt kan vara så ovillig till diskussion.

Med karikatyrerna ville Jyllands-Posten säga följande: nu ska vi börja diskutera riktigt högljutt om den här muslimfrågan! Tanken var uppenbarligen att föra den här diskussionen med likasinnade. Inte var deras yttersta syfte att provocera muslimerna – vem bryr sig – utan danskarna. Danskarna hade inte räknat med att diskussionsobjektet så här aktivt skulle vilja delta i diskussionen. Och här ligger danskarnas fräckhet: de ville tala högt om muslimerna, men sinsemellan, precis som om muslimerna bland danskarna skulle vara någon stum, till diskussion oförmögen hundflock.

När nu någon upprörd västerlänning – d.v.s. i det här fallet nordbo – utropar att Hej muslimer, det e ju bara bilder! handlar det inte om att han inte skulle förstå sig på de principer som begränsar yttrandefriheten. Så klart han vet att saker kan vara ”heliga”. Problemet är bara att det här ”heliga” inte får grunda sig på något annat än de egna, i det här fallet kristna, normerna. De beställda karikatyrernas uppgift var att betona att om det alls diskuteras med muslimerna, görs det bara på de egna villkoren. Den islamiska världen har alltså förstått det danska budskapet helt rätt.

 

Och vad gör Jyllands-Postens läsare nu: anklagar muslimerna för brist på humor och känsla för situationen. Visst borde muslimerna ha förstått att bilderna publiceras i ett västerländskt sammanhang, där västerländska principer tillämpas. Om avbildning av profeten är en dödssynd därborta någonstans, så har det hos oss varit vardag sedan länge, vill nordbon säga till muslimen. Ser ni, hos oss tolererar man minsann medan ni där borta bara skelar mer och mer i er trångsynthet.*

Och om Jyllnads-Posten ville säga något åt de lokala muslimerna, så var det att danskarna inte vill ha dem. Det förstod man nog genast. När man försökte få dansken att erkänna denna motvilja och avsky, vad svarade han stött då månntro? Stämmer verkligen inte! Alltså inte har vi ju något emot muslimer! Jasså inte. Vem är det nu riktigt som utövar självcensur? Vems föreställningar har man nu sist och slutligen kränkt?

Tröstande i den här historien är att skymfa kan man och bli skymfad kan man bara bli inom sin egen troskrets – annanstans blir man bara oförstådd. Sålunda vittnar grälet om karikatyrerna om att det mellan den kristna och den islamska världen finns en stark sammankoppling. För kan vi gräla, är det också möjligt att föra en dialog.

Övers: Mikael Brunila

Kolumnen har tidigare publicerats i Metro.

* Meillä katsos toleroidaan kun te siellä vaan ikävästi vedätte pipoa kireämmälle, Ny Tid-tröja på posten åt den som skickar in en bra översättning. Som vi tycker är bra alltså.