Det krävs avsevärd brist på fantasi för att kunna läsa ut en bok. Ungefär så sa en bekant till mig häromdagen när jag till hälfen skamset, till hälften stolt deklarerade att jag sällan läser ut en bok, eller: det är ungefär fifty–fifty eller i själva verket är det kanske 70–30 till de utlästa böckernas favör, men poängen är inte egentligen den, utan poängen är att det inte stör mig särskilt mycket att lämna en bra bok ifrån mig, medan jag känner mänskor som inte kan förmå sig att börja läsa en ny bok innan de läst ut den de håller på med. För mig ter sig den attityden nästan komisk, eller helt enkelt omöjligt, jag kan lugnt säga att jag har kanske tjugo böcker som jag ”håller på med”, och den enda av dem som jag med säkerhet vet att jag kommer att läsa ut är Bibeln.

Varför skulle man skamset deklarera detta? Nå, kanske en del tenderar att tänka jisses sicken nonchalans! Men det handlar inte om det, snarare, skulle jag vilja säga, nästan tvärtom.

Ofta tror jag mig ha läst mycket mer än jag de facto har läst. Jag kan till exempel tro att jag läst en mängd böcker av Gilles Deleuze, men sanningen är den att jag endast läst något i några, samt ett nummer av Glänta/Aiolos som vigdes helt åt Deleuze. Uppenbarligen kommer man en bit med det; när jag för ett tag sedan hamnade vid samma bord som en litteraturvetare som använt Deleuze i sin doktorsavhandling och vi började tala upphetsat om Deleuze, uttryckte han flera gånger sin förtjusning över att träffa någon som är så insatt i Deleuze och som ”förstått Deleuze”. Mycket riktigt har jag en känsla av att jag ”förstått Deleuze”, och det slår mig som oerhört det han gör, och det är orsaken till att jag knappast kommer att kunna läsa hemskt många böcker av honom. När jag läser Deleuze, eller någonting annat som jag faller i lätt extas över, så händer följande: jag måste snabbt lägga ifrån mig boken. Min värld skenar iväg. Med de nyfunna glasögonen på mig blir världen helt ny, helt skön, det blir too much att läsa mer, jag måste själv skriva en bok i framtiden, jag måste pausa, jag måste ta en banan. Jag återvänder, men i endast små doser som bringar fattningen ur mig nästan, jag kan till exempel ordinera mig själv max tio sidor per dag. Så är det någon som rekommenderar en annan bok, till exempel The Language that Rises och jag faller i extas när jag slår upp boken ungefär i mitten. Och så börjar jag läsa den och så läser jag nästan ut en annan bok. Och så kommer en recensionsbok som jag måste läsa ut, kanske till och med ut-ut, och så har jag barn och så läser vi ut Vem ska trösta knyttet för kanske etthundrade gången och så blir det jul och jag får På spaning efter den tid som flytt, de vackra gröna banden och, ja.

Med detta vet jag inte vad jag vill ha sagt. Nu är det nästan sagt i alla fall. Jag skulle kunna avsluta med att säga: erkänn att du kan vara en bläddrare även du eller våga prova. Det kan vara samma sak som att säga att man verkligen läser. För att verkligen läsa, det kastar iväg en, i en eller annan riktning, och om man verkligen förändras av en bok eller av något i en bok – kanske tonfallet eller perspektivet eller det retoriska greppet – så kan det vara en del av komplimangen att lägga boken ifrån sig i något avgörande skede. Den som läser mycket och aldrig känner sig tvungen att lägga ifrån sig boken och bara gråta eller le – den mänskan tycker jag lite synd om nästan.

Skribenten är författare

Ulrika Nielsen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.