Plan Finland skickade i januari två av sina styrelsemedlemmar, Metsodirektören Jukka Seppänen och Ny Tids producent Bitte Westerlund, för att kolla in olika projekt i flera byar i Benin och Togo. I Lomé besökte de ett skyddshem för utsatta flickor.

Vi visas runt på ett uppenbart nystädat skyddshem för flickor vid en lugn bakgata. Hemmet heter Foyer L’Espérance, ”Hoppets hem” och drivs av WAO Afrique (World Association of Orphans) och får bidrag av bl.a. Rädda Barnen och Plan.

Madame Odette Déde Houedakor är föreståndare för skyddshemmet och hon ger ett varmt och förtroendeingivande intryck. Jean Okonou är ställets sjuksötare. Hans lilla rum ser ut som vilken skolsköterskas mottagning som helst.

I ett avskalat rum med 16 bruna våningssängar bor flickor i åldern 6–16 år. Ett par andra rum har bara fyra sängar och en teve. Vanligtvis stannar de upphittade flickorna här i tre veckor, men undantag finns. Odette, som själv är mänskorättsjurist, säger att personalen strävar efter att hitta den bästa lösningen för varje enskilt fall. En återförening med familjen är ofta, men inte alltid, bäst. Hon berättar om en flicka från Burkina Faso, som av sin egen mor lämnats på en marknad i Togo. Flickan vill tillbaka till sitt hemland och man söker nu ett fosterhem där. Men det tar tid.

Ett tjugotal flickor sitter runt ett långbord. De syr och pysslar. Ett par av flickorna lägger pussel och de tycker det är lustigt att katterna på pusslet på pricken liknar Fjalar och Felix i mitt lilla album.

Jag får ta bilder och en av dem visar sig vara en riktig linslus med en vinnande personlighet. Alice kan engelska för hon har varit illegalt adopterad till Nigeria. Hon rymde och hittade hem till sin mamma som är prostituerad. Själv har hon tydligen varit prostituerad i fyra, fem år. Hon kan inte läsa eller skriva. Men jag tror och hoppas att hon kommer att klara sig bra i livet. När hon kysser mig farväl på kinden hoppas jag fånigt nog att hon inte är hivsmittad.

Skickas tillbaka hem

Varje år blir mer än 300 000 togolesiska barn mellan fem och femton år ivägskickade att arbeta i ett främmande land eller i en stad långt bort, visar en studie gjord av WAO-Africa och Plan. De vanligaste destinationerna är Benin, Nigeria, Gabon, Liberia, Elfenbenskusten, Kamerun och Burkina Faso. Endel förs över Atlanten.

Eller så hamnar de i huvudstaden Lomé. Så är fallet med Adjou, den andra flickan jag får intervjua.

Odette berättar att flickan kommer från en by i norra Togo, ja från samma område som härskarfamiljen Gnassingbé.

– Losso är hennes stam och kabyé det språk som talas i byn. Och nu ska hon åka hem dit igen. Tre veckor har hon varit här.

En söt flicka med många små svarta flätor och vacker spetsblus presenteras för gästerna från Europa. Hon ser litet skrämd ut och drar nervöst i kjolen, så jag börjar med att fråga var hon fått sina fina guldörhängen. Hon skiner upp då Madame Odette översatt min fråga till kabyé.

– Jag har fått dem här på skyddshemmet.

Odette tillägger att de flesta flickorna kommer helt utan egna ägodelar till hemmet. Oftast är det polisen som plockat upp dem då de ensamma irrat runt på stan  Det är en del av rehabiliteringen här på Foyer L’Espérance att de kläs upp och får fina frisyrer och på alla sätt känner sig ompysslade.

Uppmuntrad av den moderliga Odette, och med ett fast grepp om örhänget börjar hon litet blygt dra sin historia. Odette översätter. Om hur hennes mamma dött. Om hur en bekant till hennes farbror kommit och erbjudit henne en bättre framtid i Lomé. Pappan tyckte det var en bra idé (antagligen fick pappan en liten slant, tänker jag). Här söker sig ett par stora tårar ned för den svarta kinden. Men hon fortsätter berätta.

– I Lomé bodde jag hos en kvinna som skickade mig ut på gatan för att sälja kastruller. Jag fick 75 CFA om dagen i lön, men det räckte inte ens till att köpa mat, så jag var jämnt hungrig.

Som jämförelse tänker jag att en öl kostar 700 CFA (västafrikanska franc) och en espresso på Hotel Ibis kostar 1000 CFA.

– Om jag inte sålde tillräckligt fick jag stryk. Tills jag rymde.

Registrering viktig

Adjous historia är inte ovanlig. Fattigdom, kulturella faktorer och traditionella seder bidrar till att många togolesiska familjer skickar iväg sina barn att leva med andra släktingar eller ta anställning i städerna. Ett stort antal barn blir utnyttjade. WAO:s och Plans studie visar att tre gånger fler flickor än pojkar faller offer för trafficking. Däremot är alkohol och droger inte något problem här, säger Odette.

Adjou är ungefär 12 till 13 år. Hon vet inte ens själv sin ålder för i Togo är det inte så noga. Av barnen som börjar skolan saknar 70 procent födelsebevis.

Vi har föregående dag fått höra om Plans registreringskampanj där mer än 30 000 togolesiska barn fick en födelseattest.

– Att arbeta för att alla barn ska registreras vid födseln är också ett steg i att förhindra trafficking. Med en födelseattest kan barnen bevisa sin identitet, sin ålder och sitt medborgarskap, säger Stefanie Conrad på Plan.

De kan då bli hjälpta av gränspolisen, som lättare kan kontrollera vilka som passerar de nationella gränserna (man behöver inte pass inom västafrikanska unionen och barnslavhandlarna mutar lätt gränspoliserna).

Många barn lyckas trots allt att vända hem till slut, men är då ofta traumatiserade.

– Det är vanligt att barn som återvänder hem råkar ut för trafficking igen, eftersom det saknas möjligheter i byn att hjälpa de barn som är i behov av psykosocial vård. Plan arbetar nu med att erbjuda den typen av nödvändig hjälp, berättar Stefanie Conrad.

Utbildning är också en viktig faktor för att stoppa den växande handeln med barn. Ju längre ett barn går i skolan, desto mindre risk är det att han eller hon utnyttjas eller exploateras.


Flickornas namn är fingerade.

 

Bitte Westerlund

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.