Om du skulle få föra ett tretusenteckens samtal med Luther (välj själv vilkendera),Einstein, Piaf, Tjechov eller varför inte nulevande Dalai Lama eller Rowling, vad skulle du välja att tala om? Vad skulle vara det väsentligaste för dig att diskutera?

Det är tankar som rör sig under min stickiga mössa, när jag hukande i den iskalla vinden tar mig fram till mitt arbetsrum. När jag äntligen kommer in i trappvärmen tänker jag på ansvar, på att vi som arbetar med kultur och konst borde ta ett större samhälleligt ansvar. Att jag borde mera. Att min strävan efter reflektion, att skapa alternativ teater till det utbud som finns, kanske ändå inte räcker.

Och när jag slutligen sätter mig med en kopp kaffe vid skrivmaskinen undrar jag varför jag alltid tar mina uppdrag så allvarligt. Varför kan jag inte bara skriva utgående från den där tidningsrubriken som Britt Edwall en gång hängde upp i vårt kök – ”kaos äventyrar ditt liv?”.

Klart att jag kan. Men jag vill inte. Åtminstone inte idag.

Det beror kanske på kylan. Vi behöver värmen inifrån och vad är bättre än engagemang? Kanske kärlek. Men det får bli till en annan gång.

Min strävan de senaste åren har varit att skala bort av överflödet, att ”googla” bara i yttersta nödfall och i stället fokusera. Jag återkommer ständigt till bibliotekshyllorna där lyssnandet finns också i tystnaden mellan raderna.

Jag skriver om förgängligheten, om självmordets svallvågor som drabbar dem som blir kvar. Jag talar inte om den död som vi dagligen möter i medierna, i datoriserade våldsspel eller som action på bioduken där döden har upphört att beröra oss. Jag talar om det andra som omringar döden, om reaktionerna före och efter, om sorgen och skuldkänslorna, vreden och maktlösheten, om tigandet eller i värsta fall förnekandet av själva livet i sin okontrollerbara bräcklighet. Att döden skulle drabba enbart den som dör är en absurd tanke. Döden är en gemensam angelägenhet.

Varför talar vi så lite om död? Varför ingår det inte i skolans läroplan att hantera kriser, sjukdom på ett konstruktivt sätt. Förr eller senare, oberoende av vår vilja, möter vi någon som blir sjuk, som hamnat ut för en olycka. En kris är sällan inbjuden och plötsligt har vi inga verktyg, inga färdigheter att möta eller bearbeta det som sker. Vi saknar begrepp och gemensamma koder när det gäller. Hur sörjer man? Vad sker med mänskan när döden plötsligt sveper allt för nära?

I Hugo Simbergs målningar står liemannen smått uttråkad på tröskeln eller vårdar små plantor i sin trädgård. Barn upp till skolåldern ställer frågor om liv och död på sitt osentimentala och raka sätt. De kräver svar men bemöts med tystnad eller besvärade harklingar. Liksom Simberg hanterar barnet döden som en naturlig del av världens mysterier, med en naiv och avväpnande humor och nyfikenhet.

Ju äldre vi blir desto svårare blir det att avkläda skräcken, att ställa frågor. Att våga bejaka och se bakom rädslan kräver en öppen dialog och mod. Hur gör man?

I Colombia firas varje år de dödas dag. Med upphängda bilder av skelett och offergåvor till de döda skapar man en plats där mänskor får mötas. Man dansar och sjunger, får sörja och glädjas åt minnen av de hädangångna och sin egen förgänglighet.

För det är ju trots allt det som dödsskräcken bottnar i, att inte våga leva fullt ut. Att panta på sitt liv eller sina drömmar till ett ”sen när” i stället för att leva fullt ut. Och därmed ta reda på vad man vill och förverkliga det som känns rätt och riktigt.

När stormen passerat och snön lagt sig som ett nypudrat täcke över gatorna vandrar jag hem. Det är redan kväll, vi har repeterat och den döende flickan i pjäsen Spoonface har avslutat min dag med orden:

”och jag tänkte, om jag inte var rädd för när jag inte var född ännu, varför skulle jag då vara rädd för när jag inte fanns existerad i andra ändan – man kan inte känna slutet eller röra vid det – för det är bara ingenting – slutet på saker är inget problem för det finns faktiskt inga slut att hitta”.

Trots allt är det livet som intresserar mig allra mest. Där just insikten om vår dödlighet ger en mening och får vägen hem att kännas värdefull.
Skribenten är skådespelare och regissör

Henrika Andersson

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.