Rättvisemärkt kaffe har funnits på marknaden i snart 20 år, och blir allt populärare. Men begreppet rättvisemärkt är ännu i dag långt ifrån entydigt.

I de etiopiska bergstrakterna levde på 500-talet e.Kr. en herde med mycket besynnerliga getter. Getterna dansade omkring och var ständigt ovanligt fulla av energi. Förklaringen uppenbarade sig efter hand, djuren åt dagligen röda bär från en okänd buske.

Herden tog med sig busken till ett kloster, där abboten plockade några bär, slog hett vatten över dem och drack det baddade vattnet. Snabbt kände han sig pigg och kunde vaka flera timmar längre än vanligt. Abboten började därefter bjuda munkarna på drycken för att de skulle hålla sig vakna under de långa aftonbönerna och klostret döptes om till Det vakna klostret.

Omkring 1500 år senare är kaffe världens näst största handelsråvara – direkt efter oljan – med en årlig produktion på 6,5 miljoner ton. Kaffehandeln skiljer sig ändå markant från annan global handel eftersom kvaliteten på skörden blir bäst om man skördar för hand. I och med det här är över 70 procent av världens 25 miljoner kaffeodlare småbönder som odlar arealer mindre än fem hektar. De här odlarna producerar över hälften av världens kaffeskörd.

Globalt är över 100 000 miljoner människor i över 60 länder ekonomiskt beroende av kaffehandeln. Handeln är koncentrerad till multinationella bolag – Nestlé, Kraft och Sara Lee – som köper över hälften av den totala skörden. En småbonde i tredje världen med kaffebuskar runt sitt hem och med en produktion på tio stycken 60 kilos kaffesäckar per år, har inga reella förutsättningar att förhandla om pris med storbolagen.

Ur den här motsättningen började man under 1980-talet utveckla ett system för rättvisare handel i Mexico och den första kaffeprodukten nådde butikerna i Holland 1988. Tanken tar avstamp i den nya världsordningen som bland annat presenteras i Storföretagens svarta bok (2001). Det finns två huvudgrupper i det globala ekonomiska maskineriet, i-länningar som är ett slags efterfrågemotor och u-länningar som producerar så billigt som möjligt. Mellan de här opererar storbolag som omhändertar förmedlingen.

Rättvisemärkt handel började som ett försök att handla direkt med odlare i tredje världen. Handel med så få mellanhänder som möjligt ger större insyn i produktionsprocessen och möjliggör rimligare ersättningar.

Värdelösa kaffebär

Kaffevärldshandeln förs med kaffebönor, men bönan växer inte som sådan utan utvinns ur kaffebäret. Den huvudsakliga orsaken till småböndernas låga ersättningar är att de själva inte har möjlighet att genomföra urskiljningsprocessen. I stället säljer de hela bär till underleverantörer som skiljer bönorna från bären och säljer dem vidare till storbolagen.

Priset som betalas för bönor är betydligt högre än det odlarna får av underleverantörerna för hela kaffebär. Ett effektivt sätt att bekämpa fattigdom bland småbönderna är att hjälpa dem att organisera sig i kooperativ.

– Kooperativen har råd att hålla sig med apparatur för urskiljning. När odlarna kan börja sälja bönor i stället för hela kaffebär ökar också levnadsstandarden, berättar Anne Hedman från Föreningen för främjande av rättvis handel, den finländska delen av Fair Trade-organisationen (Rejäl handel) som är världens största nätverk för rättvis handel.

Kaffe utgör globalt över 70 procent av den rättvisemärkta handeln och det finns en diger flora av de mest varierande rättvisecertifikat. De här bygger oftast på en tredelad modell med tryggad utkomst, drägliga arbetsförhållanden och ett förbud mot barnarbetskraft. Dessutom inkluderas ofta olika ekologiska aspekter.

Även om programförklaringen för de olika certifikaten liknar varandra erbjuds mycket olika tillvägagångssätt.  Rejäl handel-certifieringen använder sig av ett fastslaget grundpris som betalas till alla odlare och som är betydligt högre än världsmarknadspriset medan Utz Kapeh och Rainforest Alliance låter företagen förhandla om priset lokalt med odlarna. Utz Kapeh- och Rainforest Alliance-certifikaten är dessutom dyra för odlare, vilket automatiskt exkluderar de fattigaste producenterna som har begränsade ekonomiska förutsättningar. Rejäl handel har försökt undvika det här genom att subventionera certifikat åt de allra fattigaste odlarna.

Det viktigaste med tanke på odlarna är ändå att erbjuda dem konkreta möjligheter till organisering. Den bästa lösningen på sikt är att grunda kooperativ som i sin tur möjliggör försäljning av kaffebönor. Rejäl handel betalar sociala tillägg till odlarna för att hjälpa dem med det här, medan Utz Kapeh och Rainforest Alliance inte har någon uttalad strategi för organisering.

Storbolagens certifikat

Bland annat Kristian von Essen som driver Kaffecentralen i Helsingfors har riktat kritik mot villervallan av olika certifikat och frågat hur konsumenten ska hitta rätt när inte ens importörerna längre vet vad de olika certifikaten står för. Situationen har blivit ännu mer intrikat sedan storbolagen fått upp ögonen för rättvisemärkt handel under de senaste åren.

Sedan 2004 har Nestlé, Kraft och Sara Lee arbetat med ett eget 4C-certifikat via Common Code for Coffee Community-organisationen. 4C-certifikatet strävar i huvudsak efter att se till att förhållandena på kaffeplantagerna är drägliga och att där inte används barnarbetskraft.

Utöver det här har bland annat Nestlé också fått Fair Trade-certifikat för sitt Partners Blend-kaffe. Fair Trades beslut att certifiera Partners Blend-kaffet debatterades häftigt i höstas och de hätskaste inläggen menade att rättvisemärkta ideal fått vika för kapitalet.

Kontroversen bottnar i att över tre miljoner odlare globalt räknas vara direkt beroende av Nestlé och dessa får ett minimipris för sitt kaffe. Dessutom har Nestlé fortsatt med sin aggressiva marknadsföring av modersmjölksersättning som årligen indirekt beräknas döda 1,5 miljoner spädbarn.

Enligt Anne Hedman var man inom organisationen fullt medveten om att Nestlé är långt ifrån skrupelfritt, men Fair Trade certifierar odlingar i tredje världen, inte företag. Det enda certifikatet deklarerar är att Partners Blend-kaffet kommer från certifierade odlingar.

– Man måste kunna vara realist. Rättvisemärkta produkter kommer ingalunda att sätta Nestlé eller andra jättebolag i konkurs. Men det skulle vara fatalt att förbjuda storföretag från att göra framsteg.

På annat håll har bolagets utspel setts som en reaktion på marknadens krav. Eftersom många församlingar och departement i Europa gått in för att servera enbart rättvisemärkt kaffe, exkluderar man ett stort potentiellt markandsområde om man saknar rättvisemärkta produkter i sitt sortiment.

Av samma orsak serverar McDonald’s enbart rättvisemärkt kaffe i över 650 restauranger på västkusten i USA. Gruppen människor som konsumerar etiskt, som det också konstateras i Storföretagens svarta bok, är helt enkelt för stor för att kunna ignoreras.

Avfallschampo

Kaffebönan utgör bara 30 procent av kaffebäret. Den resterande 70 procenten bildar efter urskiljningsprocessen ett näringsrikt avfall, som bidrar till kraftig övergödsling i vattendrag på många håll i tredje världen.

– Ingen har på allvar undersökt möjligheterna att använda den resterande delen av kaffebäret, berättar Robert Paulig. Hans bolag Robert’s Coffee kommer senare i vår som det första bolaget i världen att komma ut på marknaden med ett kaffeschampo som är gjort på avfallet.

Kaffets höga näringsvärden och rikliga mängd av antioxidanter gör att det lämpar sig väl för all slags rengöring. Om man kombinerar kaffe- och schampoproduktion kan man ta tillvara närmare 90 procent av kaffebäret. Dessutom kan man erbjuda odlarna ett bättre pris för bäret samtidigt som den ekologiska belastntingen avtar i tredje världen.

Urskiljningen är dessutom vattensnål – 70 ton vatten på ett ton kaffebönor. Om kaffeavfallet i större utsträckning skulle vara på bolagens ansvar kunde man använda urskiljningsvattnet mera ändamålsenligt i länder som Kenya som drabbats av akut torka och hungersnöd. Kenyas kaffeskörd uppgår till över 55 000 ton per år.

Finländska storbolag

Det finns inget entydigt svar på frågan om storbolagens medverkan inom certifieringssystemen. Anne Hedman konstarerar att grundtanken med rättvisemärkt är att förbättra livsvillkoren för så många odlare som möjligt och att detta inte uppnås utan storbolagen.

– Men man måste också kunna vara kritisk om rättvisemärkta produkter bara utgör en bråkdel av ett bolags sortiment.

Situationen i Finland är ett bra exempel på det här. Den finska kaffemarknaden kontrolleras av två storbolag, Meira och Paulig. En halv procent av Meiras kaffe är märkt med Rejäl handel-certifikatet medan Paulig valt att lansera ett eget system för rättvisare handel.

International Coffee Partners är ett bolag som ägs av Paulig och fyra andra familjeföretag och som arbetar för att höja levnadsstandarden och de sociala förhållandena bland kaffeodlarfamiljerna, förbättra kvaliteten på det producerade kaffet och införa miljövänliga kaffeodlings- och behandlingsmetoder.

Paulig investerade omkring 100 000 euro i olika ICP-projekt under 2005. Summan motsvarar omkring 0,00229 euro per kaffekilo som Paulig rostade under det året. Om Paulig i stället skulle ha betalat ens den mängd sociala tillägg som används inom Rejäl handel-systemet – ca 10 cent per kilo – skulle understödet ha uppgått till över 4 miljoner euro.

Anton Schüller

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.