Iran är ett stort land och rymmer ett bredare spektrum av kulturella strömningar, politiska och religiösa strömningar än många andra länder.

Bilden utåt präglas av män i spektrets ena rand, män som landets förre religiöse ledare ayatolla Khomeini eller landets nuvarande president Mahmud Ahmadinejad. De är dock inte på något sätt representativa för iranierna i allmänhet.
Nu pågår Ashuramånaden, när man sörjer Hussein, sonsonen till profeten Muhammed, som dödades i en strid år 680 mot en övermakt bestående av anhängare av en annan tronföljdsriktning, de som blev sunnimuslimer. Martyrskapet upprepas genom att männen i sorgetågen piskar ryggen blodig med metallkedjor. Husseins söner, shiamuslimerna, ger inte upp fast övermakten skulle vara hur stor som helst. Detta kommer till uttryck också i trotset mot det internationella samfundets försök att begränsa Irans kärnkraftsprogram. Det betyder att regimen i denhär frågan antagligen stöds av en majoritet av iranierna, medan stödet i andra frågor kan vara begränsat.

De sista tiderna

Det är t.ex. antagligen inte så många som omfattar Ahmadinejads apokalyptiska visioner. Han tror nämligen – liksom många extrema kristna i USA att de sista tiderna är nära. Det finns olika riktningar inom shiaislam, bl.a. den sjunde imamens shiiter, men den tolfte imamens shiiter är den största riktningen och den dominerande i Iran. De har i sin tro ett messianistiskt drag som antagligen lånats från judendomen/ kristendomen. Den tolfte imamen försvann i späd ålder för 1400 år sedan och man väntar fortfarande på hans återkomst som Mahdi. Denna återkomst innebär samtidigt tidens slut.

När Ahmadinejad utnämnt sin nya regering sägs en av regeringens första åtgärder ha varit att skriva ett fördrag med den dolda imamen som undertecknades av alla ministrar. Ministeriet för kultur och islamisk vägledning fick i uppdrag att sända det till imamen genom vattenkällorna i Jamkaran utanför Qom, i hopp om att få det undertecknat också av den andra parten. Varje dag köar mänskor för att sända meddelanden till imamen. Tidigare var det en källa och både män och kvinnor stod i samma kö, men detta har nyligen åtgärdats så att män och kvinnor har var sin källa.

Ahmadinejad följer här sin mentor, ajatolla Mohammad Taghi Mesbah-Yazdi i spåren. Denne ses som extremt konservativ och brutal också i iranska prästkretsar och går under öknamnen Krokodilen och Galningen. Han är knuten till den teologiska Haqqani-skolan i Qom och ses som den andlige ledaren för Hojjatieh-sällskapet, som har sitt starkaste fäste just i Haqqani-skolan. Shiiterna anser i allmänhet att den tolfte imamen kommer när han kommer, utan att mänskor kan påverka tidpunkten. Hojjatieh-gruppen anser däremot att mänskor kan skapa kaos för att uppmuntra honom att återvända.

Sällskapet grundades år 1953 och användes av shahen för att bekämpa anhängarna av bahaitron, som ju uppkom i Iran. Khomeini förbjöd sällskapet i början av 80-talet för den skull att det inte godkände en av den iranska revolutionens grundpelare, begreppetVilayat-i Faqih, de rättslärdas välde, som utgör grunden för det teokratiska styret. Sällskapet har dock verkat underjordiskt och många tror nu att Ahmadinejad inspireras av dess läror.

Aura av ljus

Han har i många av sina tal efter det han i augusti tillträdde sin post talat om den tolfte imamens återkomst. Han gjorde det redan i september inför FN:s generalförsamling då han inför förvånade åhörare uppmanade Mahdi att återkomma snarast och därmed fylla världen med rättvisa och fred. Efteråt förklarade han att han i det ögonblicket fått en aura av ljus ovanför sitt huvud där han stod i talarstolen. ”Jag kände att atmosfären plötsligt förändrades och att ledarna inte blinkade på 27 eller 28 minuter. De var förvånade… detta hade öppnat deras ögon och öron för budskapet från den islamiska republiken.”

Ahmadinejad har också vidtagit konkreta åtgärder för att underlätta Mahdis återkomst. Som borgmästare för Teheran sägs han ha beordrat stadsstyrelsen att bygga en stor aveny för att bereda vägen för honom (fast stan är full med mäktiga gator, problemet är bara bilarna som fyller dem). Som president har han beviljat anslag för moskén i Jamkaran och för en direkt järnvägslinje Teheran-Jamkaran.

En teolog i Qom uppskattar att en femtedel av iranierna hoppas på den dolda imamens snara återkomst.

Ahmadinejad och hans mentor Mesbah-Yazdi är naturligtvis farliga, speciellt i ett land där folkmajoriteten inte har stort inflytande. De har dock knappast ens en majoritet av prästerna i denna präststat bakom sig, och frågan kan bli hur långt Khomeinis efterträdare ayatolla Khamenei är beredd att acceptera en politik i Hojjatiehs kaosskapande anda.

Iran – Uran

I den andra ändan av det iranska spektret kan man hitta dissidenter som i exilen kan ge uttryck för sin verkliga mening. De är många. En av dem är Bahman Aghai Diba, doktor i internationell rätt, som i kolumner på webbplatsen www.iranian.ws envist kritiserar regimen i Iran och drar upp riktlinjer för ett Iran där religion och politik skilts åt. Han är knappast mer representativ för opinionerna i Iran än Ahmadinejad, men det kan vara värt att läsa hans texter för att få en bild av ett annat Iran. Han vill avskaffa de lagar med bas i det arabiska nomadiska livet för mer än 1500 år sedan som fortfarande gäller i Iran. Då kan jämlikhet mellan könen bli verklighet.

Han är inte särdeles optimistisk om att detta andra Iran kan skapas, oppositionen är splittrad och en stor del av den vågar inte gå in för ett sekulärt Iran. Inte heller i en fråga som kärnkraften kan omvärlden vänta på gensvar från någon större grupp i Iran:

”Irans folk är splittrat på många sätt. De är uppdelade på vänster. höger, konservativa, extremister, reformister och konstitutionella i alla delar av det politiska spektret, men de är eniga om att Iran har rätt till kärnkraft.”

Arbetarråd

Till de potentiella oppositionskrafterna hör arbetarna. I veckotidningen Arbetaren harShora Esmailian och Andreas Malm rapporterat utförligt om den nya arbetarrörelsen i Iran och de har nu samlat och kompletterat dessa reportage i boken Sprängkraft i Iran – Arbetarkamp och krigshot (Federativs 2005, 191 s.). De ger inte någon helhetsbild av läget utan koncentrerar sig på de arbetarråd (shora) som under olika perioder uppstått för att försvara arbetarnas rättigheter i ett mestadels mycket arbetarfientligt samhälle.

Författarna har ingen tilltro till föreställningarna om att några större förändringar i det iranska samhället skulle utgå från medelklassen, de avfärdar helt tanken på att denna i sin dragning till modernitet skulle kunna genomföra demokrati i landet. I stället tror de på arbetarna, det är de som utgör den sprängkraft som de hänvisar till i bokens namn. Det känns som om de lagt upp denna modell för sig redan på förhand och – ganska puritanskt – vägrat ta in andra intryck. Men så sällan som man får läsa om arbetarklassen i Iran har boken nog ett egenvärde.

Peter Lodenius

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.