Yrsa Stenius kommer närmast bedrägeriets essens i de avsnitt där hon närmar sig ett slags lögnmemoarer och berättar om hur hon i olika skeden i livet använt sig av lögn eller drabbats av lögner.

Under en av mina mera nihilistiska och stirnerianska perioder skrev jag en aforism (eller vad det nu är): ”I begynnelsen var ordet – och ordet var en lögn.” Jag ansåg då att religioner, ideologier och allt annat vi bygger våra världsbilder på bara är lögn, bedrägeri och rädsla för kaos. Jag har förhoppningsvis blivit mera nyanserad i min livssyn sedan dess, eller åtminstone skaffat mig mera sofistikerade livslögner och illusioner för att överleva. För vi har väl alla behov av en del lögn och självbedrägeri för att stå ut med våra liv. Ärlighetsfanatismen behöver inte nödvändigtvis vara en motsats till livslögnen.

I sin bok Lögnens olidliga lätthet är Yrsa Stenius mycket nyanserad då hon skriver om lögn, lögnaktighet, ohederlighet och falskhet. Lögnen kan ikläda sig en mängd olika dräkter och den kan ofta försvaras på de mest moraliska grunder. Stenius vill ändå varna för att lögnen – trots att den är hur vit som helst – innehåller en stor negativ kärna. Hon ser lögnen som en form av våld – våld mot den andre, men också mot språket och därmed mot det mänskliga, mot tilliten inför livet. Lögnen blir på så vis ett hot mot livet i sig. Yrsa Stenius är ändå ingen sanningsfundamentalist. Hon inser att lögn som självförsvar kan ha ett berättigande. Men, trots att våld som självförsvar, eller som ett ”gott” våld kan försvaras, glider det lätt över till att bli ett självändamål. Det kan man se i kampen mot terrorismen och i de flesta revolutioner och självständighetskamper. På samma vis visar Stenius att det också kan gå med de vitaste av lögner.

Naiv popperian

Att bekämpa lögnen tycks vara en stark drivkraft för Yrsa Stenius och man märker att det är en fråga hon länge och hängivet funderat på. Det är också då hon är som mest personlig hon har mest att ge läsaren. I de avsnitt där hon närmar sig ett slags lögnmemoarer och berättar om hur hon i olika skeden i livet använt sig av lögn eller drabbats av lögner, tycker jag hon kommer närmast bedrägeriets essens. Stenius utgår då från sina egna erfarenheter och låter dem glida över i allmännare resonemang. Så länge hon håller sig till de personliga resonemangen och slutsatserna tycker jag Stenius är intressant. Problemen uppstår då hon tar steget vidare och börjar diskutera de offentliga lögnarna och lögnen inom politiken. Trots att Yrsa Stenius är en skicklig journalist och kolumnist, lyckas hon inte föra fram några mera intressanta slutsatser ur de ”skandaler” kvällspressen lystet kastat sig över. Det är gamla kända fall, tragedier förvandlade till dokusåpor, som man för länge sedan tröttnat på: Knutby, Kyrö, Jesus Alcala, Jäätteenmäki … Att läsa dessa avsnitt känns som att sitta och bläddra i en bunt gamla kvällstidningar. Det skulle säkert ha varit utmärkta kolumner då frågorna var aktuella, men nu känns det som om bäst före datum redan förflutit.

Då Stenius diskuterar den politiska lögnen på ett mera samhällsfilosofiskt plan, visar hon sig tyvärr också vara en rätt så naiv popperian. Demokratin med dess fria press ses som en bra brandmur mot lögnen. Men är det verkligen så? Maktperspektivet saknas fullständigt i en sådan analys. Frågan om vad som är sanning och lögn finns alltid inbäddad i en kontext, där frågan om vem som har makt över diskursen har en enorm betydelse. Makten finns också i det ”öppna” och ”demokratiska” samhället och definierar vad det är lönt att ljuga eller tala sanning om. Massmedierna står inte utanför denna makt, utan är ofta en del av den. Lyckligt-vis finns det heroiska journalister, forskare och medvetna medborgare, som tvivlar på makten och alltid är redo att ifrågasätta den. Men, detta är inte något som självklart finns inbyggt i den ”demokratiska” och ”öppna” kapitalismen. Denna blindhet inför makten gör att boken inte höjer sig till en sådan nivå som man kunde ha önskat. Boken har sina starka sidor, men blir ändå för lätt i sin lögnanalys.

Yrsa Stenius: Lögnens olidliga lätthet. Söderströms/ Brombergs, 2005.

Tom Karlsson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.