Ernst Mecke.
Joel Backströms svar på min insändare i Ny Tid 6/2006 (Att möta blickar) var överraskande i sin längd men inte annars. Och även efter att ha läst det är jag oense med honom.
Hans poäng är att ”seendet självt … inte kan förstås i fysikaliska termer”. I sitt sista stycke spinner han ytterligare vidare på tanken: ”Nämligen att ögonen inte bara är sinnesorgan … utan också ’själens speglar’ … ”. Och ”då våra blickar möts står vi i omedelbar kontakt med varandra”, som man ”inte kan förklara med några mekanismer”, eftersom ”man inte har med en mekanism att göra utan … det är någon där, ett individuellt liv. Det är lika mystiskt som det är obestridligt.”
Jag vill heller inte förneka att det säkerligen finns ett ”individuellt liv” om jag träffar en annan mänska, en hund eller en av råttorna som jag jobbar med (i själva verket höll jag en gång i tiderna en föreläsning om ”Zen med råttor”). Alla dessa påståenden om vad ”som inte kan förstås” eller ”är … mystiskt” låter ändå obehagligt mycket som ”politiskt korrekta”, som försök att SMICKRA. De är så att säga lämpliga för cocktailpartyn eller ”romantiska tillfällen”, där det är klokt att undvika den minsta möjlighet av missförstånd som någon möjligtvis kunde uppfatta som skymfande (fast man i samma väva var tvungen att offra sanningen). T.ex. JB själv tycks förolämpad av nämnandet av vad han kallar ”några mekanismer”, vilket jag bara kan besvara med att rekommendera att han friskar upp sina kunskaper om mekanismer –
t.ex. genom att undersöka några i närmare detalj
Jag finner andra individer som tillräckligt intressanta (och oftast även trevliga) utan att behöva smickra dem, eller kräva att bli smickrad av dem; ett vänligt läte räcker oftast mer än väl för mig. Och ifall jag sedan upptäcker vissa regelbundenheter eller mekanismer i deras beteende, så ger det mig INGEN orsak att påstå ”att allt i grunden” är ”inte … annat än” (en formulering som jag tar som ett symptom på något slags freudianskt försvar).
Även fortsättningsvis tycker jag att det JB från början sade kan analyseras vetenskapligt: Den synliga delen av ögat, dess omgivning och det omgivande ansiktet (jag upprepar; vad en skicklig skämttecknare känner till och använder sig av) och åskådarens reaktion till dessa (som i sin tur måste förklaras med hjälp av kognitiv vetenskap – se nedan) kan redogöras och analyseras av etologi. Om vi börjar från ögats insida och därifrån följer stimuli upp mot t.ex. visuella cortex [den del av hjärnbarken som bearbetar synen – red.anm.] medan vi analyserar mekanismerna som bearbetar signalerna, hittar vi mer än tillräckligt med svar i synforskningen. Processerna som sedan följer i hjärnan där (sist och slutligen) själen och medvetandet befinner sig (ja, de tycks vara pågående PROCESSER!), är mål för kognitiv forskning i bredaste mening. Den vetenskapliga diskussionen om dessa ämnen skall följa samma regler som man följer i rättssalen, då man använder sig av indicier: mätningar och experiment förser en med nödvändiga data, på basis av vilka teorier som konstrueras och presenteras. Om JB fortfarande insisterar på att kalla det här ”en tanklöst reduktionistisk attityd”, så må så vara. Det är sannerligen ingen nyhet att det finns ”två kulturer” även inom den akademiska världen.
Skribenten är freuarxist
Ernst Mecke
