Det var verkligen en provocerande men samtidigt intressant analys om sambandet mellan backhoppning och nazism, som Johannes Tabermann framlade i Ny Tid 7/06. I ett mer omfattande försök att idéhistoriskt och kulturhistoriskt betrakta den moderna västerländska epokens idrottsgrenar och speciellt vintersportgrenar skulle Tabermanns analys ändå enligt min mening förbli ganska lösryckt. Samma analys kunde tillämpas på ganska många sportgrenar inom vintersporten – kanske förutom det där med att backhopparna verkligen nästan uteslutande är män. Men faktum är ju att de flesta vintersportgrenarna uppkommit i det moderna samhället och deras utveckling är starkt kopplad till teknologiska uppfinningar (utrustning, skidvallor, fysiologisk och aerodynamisk forskning). Och nazismen var (är) en produkt av samma tidsperiod. I så fall kunde man kalla backhoppningen för ”nynazism” för den utvecklades ju ordentligt först efter andra världskriget, liksom de alpina grenarna och många andra vintersportgrenar.
Tabermanns resonemang är relevant såtillvida att det är viktigt att se på dessa idrottsgrenar såsom varande kulturyttringar kanske innehållande fler kulturella ”budskap” än vi till vardags märker. Det handlar i dem kanske inte bara om nationernas kamp mot varandra utan också om djupare kulturella beteendemönster – ofta sammankopplas ju idrottsrörelsen med fredsrörelsen eller med alternativ och kanske mer hälsosam globalitetsutveckling. Industrin och sponsorerna har i viss mån sina fingrar med i idrottens spel men innerst inne är idrottarna ganska fria som konstnärer och gör mänskliga val och prestationer utgående från den ganska sköra personlighet, som finns i bakgrunden för alla idrottare.
Skulle backhoppningen då vara något undantag från denna grundregel och som signalerade nazistiska budskap? Jag tror den här uppfattningen har uppstått som en skenbild beroende på att backhoppningen visuellt är lätt att uppvisa i TV så att hela prestationen syns i ett svep. Annat är det med 15 kilometers skidning eller störtlopp (där man ju måste byta kamera och infallsvinkel ofta). Medialiseringen av idrotten har därför lyft fram backhoppningen så att man i lugn och ro kan syna backhopparna in i minsta dräktsöm.
Min känsla för backhoppningen kommer ”inifrån” – jag tävlade som backhoppare under tre decennier i tiden (utan overall eller hjälm) och fick en känsla för backhoppningens logik och idéhistoriska plats. Den var kanske litet avvikande och ”framträdande” redan då på tidigt 50- eller 60-tal, vilket kanske berodde på de ”faror” som fanns inbakade i hoppen. I mitt fall gled jag rakt in i den finska arbetarrörelsen – inte som backhoppare, men under samma period. Men mina erfarenheter inom vänsterns idrottsrörelse därefter var nog dystrare. Där om någonstans fanns det med starka klasskampsmanifesteringar – om man sedan befann sig på höger- eller vänsterkanten. Den naturliga och säkert ganska hälsosamma känslan för idrott som jag känt som ung backhoppare gick förlorad. Idag har de öppna klasskillnaderna i idrottsrörelserna utplånats (förutom kanske inom de starkast kommersialiserade grenarna som F1 m.m.) och nationerna framstår som ”enade” i sina lag. Skulle backhoppningen då vara ultrahögerns ”bastion” här? Det tror jag inte. Men varför kvinnorna aldrig vågade satsa på backhoppning är en viktig fråga. På min tid hade vi några unga flickor som tävlade med oss pojkar som backhoppare – en av dem uppe i landslaget en tid. I den postmoderna idrotten är det dock viktigt att söka efter kulturella signaler och tecken. Idrotten är nog inte bara en oskyldig fredsrörelse.
Christian Blom
