Jag har bytt land. Från Sri Lanka, en ö i Indiska oceanen som balanserar på kanten till ett nytt inbördeskrig, till Etiopien, ett av de fredligaste länderna i Afrika. Mellan Etiopien och Eritrea pågår visserligen en kraftmätning och politiskt hopar sig problemen, men de är av en annan art. Till skillnad från Sri Lanka finns här inga självmordsbombare, ingen rebelledare anklagad för att ha tagit livet av grannlandets premiärminister, inga militära vägspärrar, inga politiska pistolgäng med uppdrag att döda. Problem finns, men inte av den typen som kräver ständig uppmärksamhet på tågstationen och kroppsvisitering av brevbäraren.

Annika Sandlund

Annika Sandlund

Ändå går jag dagligen genom en metalldetektor. Hotellet vi är inhysta på är som en fästning. De första dagarna lämnar jag snällt över mina väskor vid ingången och ställer mig i kö. Jag frågar vad problemet är och de säger att al-Qaida finns i Somalia. Det gör mig ledsen. Senare märker jag att metalldetektorn ignoreras av folk som har bråttom, hotellets personal, mammor med barnvagnar, brudar och brudnäbbar och en mängd andra. Säkerheten läcker som ett såll. Absurt nog så gör det mig glad.

USA:s utrikesminister har i dagarna försvarat kriget mot terrorismen genom att påpeka att terrorismen är en ”ny fiende” och att det därför krävs nya, och mer raffinerade, metoder. Det är naturligtvis lögn. Terrorismen är gammal som gatan, också den nyuppvärmda varianten av den religösa terrorismen – se på länder som Irland, Algeriet, Irak. (Sedan kan man naturligtvis fråga sig om Bin Laden verkligen står för”religiös”terrorism …vi kommer till det). Vi slåss inte mot en ny fiende. Lika lite som det skulle ligga något nytt eller revolutionerande i att fängsla mänskor på obestämd tid, hålla dem fångna på hemlig ort, tortera dem och förnedra dem. Att det nu verkar som om såna metoder får stöd av länder i Östeuropa är inte speciellt långsökt. Det är bara oändligt sorgligt.
USA känner sig låst av internationella spelregler som de kallar föråldrade. Med den starkes rätt anser de att de kan stöpa om systemet så det passar dem. Sättet att göra det på är att omdefiniera världen och dess begrepp. Fångarna i Guantanamo är varken ”krigsfångar” eller ”fiendens soldater”, även om de visserligen tagits till fånga under ett krig och slagits som soldater i fiendens led. Tortyr är inte tortyr om inte presidenten personligen blivit informerad om saken. Det internationella Röda Korset har ingen rätt att besöka fängelserna, och sedan när var det bestämt att fångar hade rätt att tala? Med advokater, med sina anhöriga, med Röda Korsets representanter? Om det mot förmodan blir svårt att få argumenten att räcka till, så flyttar man på fängelserna. Och blir heligt upprörd när det påpekas att vi gärna vill veta vad som hänt med fångarna.

För att skyla över det värsta måste fienden demoniseras. Så har det alltid varit. Religionen är ett tacksamt instrument, men också där haltar argumenten. Religionstillhörighet anses bestämma hur mänskor tänker och känner. Så är det inte. Hur arg blir du inte om dina åsikter om miljöförstöring bortförklaras med att du vuxit upp som kristen? Kultur, politik, social tillhörighet formar våra åsikter i minst lika hög grad som vår religion. I det vardagliga utrikespolitiska livet anses det här som självklart – Saudi
arabien är en av USA:s närmaste allierade och listan på de muslimska länder som fått politiskt och militärt understöd kan göras hur lång som helst.

Men vi talar inte om den vardagliga utrikespolitska verkligheten, vi talar om att definiera fienden. Det påpekas ofta att företeelser som vi bör se på med förakt, som hedersmord, självmordsbombare och fundamentalism, grundar sig på den islamska ”lagen”, den allt överskuggande sharian. Men ordet sharia förekommer endast en gång i Koranen. Och liksom i Bibeln är det inte ovanligt att verserna i Koranen är motsägelsefulla. Inom kristendom, liksom i islam, och inom den moderna politiken gäller det att tolka det skrivna ordet. Frågan blir, vem är det som tolkar?
Ju äldre jag blir, desto mer övertygad är jag att det största misstaget jag kan göra är att ge ifrån mig rätten att tolka världen. Jag lever, jag ser, jag hör. Jag kan ge mening åt det jag ser. Jag har lika stor rätt som min granne att försöka foga samman händelserna i världen i ett sammanhang.

Jag vet att jag är privilegierad. Sedan kriget mot terrorismen utlystes har jag bott och jobbat i Afghanistan, Irak och Sri Lanka. Jag har antagligen mött, argumenterat emot och lyssnat på minst lika många ”terrorister” som de som utlyste kriget. Jag har en viss förståelse för den frustration och desperation som får folk att vända sig ifrån politiska påverkningsmetoder och ta våldet till hjälp. Jag känner mänskor som säger sig vara beredda att offra sina liv, och som bevisligen ”gett bort” flera år av sina och ibland sina barns liv, för att uppnå en politisk dröm. De hade valt andra metoder om de sett och trott på dem. De såg, de ser dem inte. Världen ser väldigt annorlunda ut beroende på varifrån man betraktar den.

Men man behöver inte kuska världen runt för att bilda sig en egen uppfattning. Häromdagen hälsade jag på min granne, som bor på mindre än 10 kvadratmeter, som aldrig varit utanför landets gränser, och som har tre barn av vilka två har flytt landet. Vi åt den sedvanliga injeran och slötittade på TV:n som alltid står på i hans hus. Han har bara en kanal, men om vinden blåser rätt kan han få in BBC World. Utan yttre inverkan fick vi således in än den ena, än den andra kanalen. Osama bin Laden hade just hållit ett tal som nyhetsförmedlaren ”översatte” till ett ultimatum. ”Så och så sade han”, säger nyhetsförmedlaren.

–Det sade han inte alls, sade min granne.

Arabiska och ahmariska är besläktade språk och talet hade spelats upp i radion. Min granne hade lyssnat – och förstått. Inte allt, naturligtvis, men tillräckligt mycket för att reagera. Tillräckligt mycket för att liksom gästerna på hotellet bestämma sig för att de hot som metalldetektorn ska skydda oss mot inte låter trovärdiga i deras öron. Eller om det är skyddet som är kasst ? Jag funderar på varför jag blir glad över att säkerhetskontrollen läcker som ett såll. Det enda svar jag kan komma på är att den läcker för att mänskor tänker. Vi tar risker. För att vi vet att världen är det vi gör den till. Det är vår rätt att tolka världen.

Skribenten är flyktingarbetare

Annika Sandlund

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.