I pjäsen Samtidigt, på en annan plats får åskådaren fullmakt att tolka föreställningen hur han vill – som ett halvtomt eller halvfullt glas. I fyrans spårvagn på väg hem efter premiären antar jag utmaningen och tar mitt ansvar – ett av de teman som pjäsen behandlar. (The New York Times legendariske Walter Kerr skrev också sina recensioner i tunnelbanan på väg till redaktionen).

Storyn berättar om en man som lämnar sin hustru. Samtidigt, på samma plats, ligger hennes far för döden. En historia med en början och ett slut och däremellan dubbelmeningar i trippelbottnar av quadruppelroller som talar med kluven tunga. Hur skall jag tyda detta?

Bildprojektioner visar att samtidigt, på andra platser på Jorden, lever människor och upplever samma saker, eller andra, hemskare. Pjäsen är en global Under Milk Wood. Har vi ansvar för de andra eller bara oss själva? Valet står mellan det österländska “stora mig” och det västerländska “lilla mig”.

Jag känner genast igen mina egna tankar. Tack vare min hustrus trippeletnicitet har jag inom två år kunnat dimpa ned i vardagslivet i byn Aradippou, Cypern, i förstaden Belloto vid Vina del Mar i Chile  och i de fattiga utkanterna av Atlanta, Georgia. Eftersom min fru just nu är i Atlanta har jag tid att ställa samma frågor som textförfattaren och regissörenJoakim Groth. För att hitta svaren har jag flytt till teaterns och filmens värld, bort från vardagen. Jag projicerar mig på Mannen i pjäsen, han som for bort från hustrun, fast det i mitt fall är tvärtom.

Allt hänger ihop, som i pjäsen, men inte lineärt, från A till B. Detta är skatans dramaturgi. Den hoppar i alla riktningar och den stjäl. Jag har sett det tidigare. I filmerna Traffic, oscarvinnaren Crash och nu senast i Syriana. Låt mig vara intellektuell. Detta är en ny berättardiskurs. Postmodern och post Saussure (slå upp honom). Författaren är död, sadeRoland Barthes, berättelserna är slut sade Lacan och Derrida. Det är inte längre den känslige och observanta författaren som skall tolka världen för oss andra. Men den finländska teaterpubliken hänger inte med. Den skippar Viirus och Cezaris geniala No Return som i stället erövrar Sverige och Filippinerna.

Enklare tänkt: min vardag är inte vad den brukade vara. När jag vaknade satte jag på kaffet, sedan gjorde jag en lista och så satte jag igång. Slutför du sex saker varje dag blir du en rik man, sade David Rockefeller.

Inte nu. Jag sätter mig vid datorn för att skriva en kolumn. Ett hoppande frimärke visar att jag fått mejl. Jag läser det. Min hustru ropar något från ett annat rum. Telefonen ringer. Jag svarar. Märker att jag måste klippa naglarna. Posten dimper in. Jag öppnar breven, sparar tidningarna. Kommer ihåg att jag måste anmäla mig till ett möte. Och så vidare. Kolumnen förblir oskriven.

Pjäsen blir inte heller färdig. Skådisarna repeterar inför öppen ridå. Också detta är stöld, från Hamlets instruktioner till de lejda aktörerna: “Skådespelets art och avsikt är och har från början varit att hålla fram liksom en spegel för naturen…”Greppet gör det möjligt för Groth att ifrågasätta Shakespeare, och Aristoteles, för det var den gamle greken som var först med att se konsten som “mimesis”, en imitation av verkligheten. Är det verkligheten som har förändrats så att den kräver en ny spegel, med flera dimensoner, eller har vi fått ett nytt sätt att berätta samma verklighet, eller påverkas spegelbilden av att det är vi som tittar? När man betraktar skalbaggen sönderfaller den faktiskt i två delar. Minst.

Joakim Groth har också han, liksom Mannen i pjäsen, rymt från sin tjechovska kontroll och precision till en postmodern, skapande frihet. Han visar att berättelsen inte är död, den har bara bytt kläder. Det är befriande att se teater som berättar med sin struktur.

Två dagar efter Samtidigt på en annan plats ser jag Grönholmska metoden på Lillan. Utmärkt teater, strålande spel, aktualitet och alla vändpunkter exakt inprickade. Men jag tar den inte med mig till 4:ans spårvagn.

Det är, som Ibsen sade, soldaterna i främsta ledet som skjuts först. Jag gillar föreställningar som tar mig med i processen. Groth med sin grupp har tagit ansvar för vad de har gjort, inte för konsekvenserna. Jag tar mitt ansvar som åskådare. Det gör inteSuna Vuori när hon i HeSa (18.3) förväxlar pjäsens postmodernism och efterlyser en pjäs med form och struktur och budskap. Hon vill ha tillbaka kejsarens gamla kläder.

Kanske den grothska processen en dag blir ett färdig-skrivet skådespel. Men jag ser hellre pjäsen en gång till före det, så länge jag själv får vara med i den.