Vi betalar inte!

är arbetsgivarnas linje enligt det papper om arbetsmarknadspolitiken som de framlade för ett par veckor sedan. Det gäller bl.a. den aktuella frågan om det bara är ”mammornas arbetsgivare” som ska stå för kostnaderna för föräldraledigheter, eller om också ”pappornas arbetsgivare” borde stå för sin andel – den vill man lösa genom att föra över allt på staten.

Linjedragningarna i pappret känns till stora delar välbekanta – mindre bindande kollektivavtal och större frihet för arbetsgivarna på de enskilda arbetsplatserna är inte några nya krav precis. Det är kanske inte så överraskande eftersom pappret sammanställts av en arbetsgupp som bestått huvudsakligen av cheferna för Finlands största bolag (SanomaWSOY, HOK-Elanto, SJ, Stora Enso, ISS m.fl.), som säkert har en massa annat att tänka på.

Radikalare kan förslaget vara att överföra en stor del av kostnaderna för socialskyddet från arbetsgivarna till arbetstagarna. Nu betalar arbetsgivarna 77 och arbetstagarna 23 procent av försäkringsavgifterna för de obligatoriska socialförsäkringarna, framför allt arbetspensionsavgiften. Arbetsgivarna vill övergå till en 50-50-fördelning. Det skulle enligt dem ”öka medborgarnas ansvarskänsla i frågor om socialskyddet och öka socialförsäkringsfinansieringens genomskinlighet. Medborgarna skulle klarare än nu se hur utvecklandet av socialförsäkringens förmåner och tjänster inverkar på arbetskraftskostnaderna, den lön de får i handen och socialförsäkringsavgifterna.”

Man skyndar sig att försäkra att en sådan överföring av kostnaderna bör kompenseras i lönerna och beaktas också i beskattningen och inkomstöverföringarna. Men om det faktiskt skulle ske så kostnadsneutralt kan man undra vad vitsen med denna operation skulle vara. Arbetsgivarna säger att det skulle vara pedagogiskt: folk skulle veta att dethär med pensioner kostar. Men det gissar de nog redan nu och med tanke på det myckna pratet om att pengarna inte räcker till för framtidens pensioner borde den ökade ansvarskänslan ifråga om socialskyddet snarast skapa ett tryck för höjda pensionsavgifter. Men det är just det som arbetsgivarna inte vill.

Pappret är fullt av liknande inkonsekvenser, man har samlat olika punktkrav, utan att fundera på hur bra de går ihop. Så skriver man på s. 16 att ”beskattningen av löntagarna kan inte stramas åt ytterligare genom att deras socialskyddsavgifter höjs”, vilket man sedan vill göra på s. 17. I jämförelse med detta framstår Närdels och Tapani Ruokanens eländiga pamflett Suomen menestyksen tie som ett mästerverk av samhällspolitisk analys.

 

En osolidarisk lönepolitik

är vad arbetsgivarna också strävar till, bl.a. genom att urvattna kollektivavtalen och överföra besluten om löner, arbetsvillkor och arbetstider till arbetsplatserna. ”Det är viktigt att ett företag kan svara på konkurrensen genom att anpassa arbetstider och löner enligt förhållandena. Detta kan man bäst komma överens om inom företaget, lokalt.” En sådan anpassning skulle i praktiken mest ske nedåt, sällan känner företag ett spontant behov av att höja lönerna. Dessutom är maktförhållandena på den lokala nivån helt annorlunda än på förbundsnivån.

Men det handlar också om lönepolitikens ekonomiska effekter. Arbetsgivarna vill ha större löneskillnader och individuell lönesättning.

”En del av fackföreningsrörelsen har strävat efter att förhindra ökade löneklyftor genom en s.k. solidarisk lönepolitik. Man har velat att man också i mindre produktiva branscher betalar lika mycket som i framgångsrika branscher som har råd att betala lön. Detta har ytterligare försvagat föga produktiva företags ställning och arbetstagarna har på sätt och vis prissatt sig ut från arbetsmarknaden. Dessutom har den solidariska lönepolitiken hindrat mindre utbildade arbetstagare från att få jobb då den lön de enligt kollektivavtal skulle få har blivit för hög i förhållande till utbildning och arbetets produktivitet. En sådan solidarisk lönepolitik kan inte fortsätta.”

Det gör den inte heller. Under de senaste tio åren har inkomstskillnaderna vuxit mera i Finland än i något annat land i Europa.

 

Tidningen Aamulehti

omfattar arbetsgivarnas syn och skriver i en ledare 23.2 att reformer är nödvändiga eftersom ”de breda inkomstavtalens och den solidariska lönepolitikens tid är förbi. I framtiden ankommer det på regeringens skatte- och socialpolitik att åtgärda de problem som de växande löneskillnaderna skapar.”

Men samtidigt konstaterar tidningen att arbetsgivarna knappast kan vänta sig någon större förståelse på arbetsplatserna för sina reformkrav. Man hänvisar till två undersökningar av utvecklingen i arbetslivet som publicerades kort efter arbetsgivarnas linjedragningar. Arbetsministeriet publicerade en rapport av Tuomo Alasoini som utgående från ministeriets ”barometer för arbetslivet” konstaterade att löntagarna upplever arbetet som mindre meningsfullt än någonsin tidigare sedan 1992 då mätningarna första gången gjordes. Tron att arbetsgivarna och arbetstagarna skulle ha gemensamma intressen har klart försvagats. Alasoini tror att detta är en följd av globaliseringen, som gör att många upplever att deras arbetsplats när som helst kan försvinna – man anser att arbetsgivarna inte ställer upp för sin personal på samma sätt som tidigare. Alasoini tror inte att man kan bromsa globaliseringen eller skapa tryggare arbetsplatser. Däremot kan man göra det möjligt för dem att stärka sin kompetens och ge dem ökat inflytande över sitt arbete och därmed öka deras möjligheter att få nya jobb när de gamla flyttar till Kina eller privatiseras (sämst är läget nämligen i den kommunala sektorn).

Den dystra bilden bekräftas av FFC:s stora medlemsundersökning som publicerades ungefär samtidigt. Enligt den upplever FFC:s medlemmar att ledningens förtroende och respekt för de anställda har minskat, likaså intresset för trivseln på arbetsplatsen. Vidare upplever man att utbildning och personalplanering blivit mindre viktig och att man mindre än tidigare strävar till att enskilda anställda har goda möjligheter att utvecklas.

Enligt FFC:s utvecklingschef Eija Hietanen ger denna tendens till husbondevälde och diktatpolitik inte möjligheter att i större utsträckning övergå till lokala avtal.

Aamulehtis slutsats är att om arbetsgivarna ska få gehör för sina synpunkter måste de i sin tur i mycket högre grad än nu lyssna på de anställda. Den slutsatsen bekräftas av ytterligare en undersökning som Kauppalehti refererar till i en ledare. Det är centralhandelskammaren som i en enkät om företagskultur märkt att när 97 procent av cheferna anser företagets inre kommunikation vara öppen är det bara 38 procent av de anställda som gör det. När 80 procent av cheferna tror sig stöda sina anställda när det är fråga om att utveckla verksamheten är det bara 18 procent av de anställda som tror så.

Med såhär många varningssignaler om ett försämrat klimat på arbetsplatserna har arbetsgivarna all orsak att se sig själva i spegeln innan de ställer hårda krav på motparten.

Men är det helt klart att den solidariska lönepolitikens tid är förbi? Det kan vara nyttigt att se på diskussionen i Sverige, där den i mycket högre grad varit ett inslag i den ekonomiska politiken än hos oss.

Grovt förenklat kan man säga att penningvärdet och sysselsättningen har varit de centrala värden som stått emot varandra i debatten om den ekonomiska politiken: en stram penning- och finanspolitik håller inflationen nere men tenderar att höja arbetslösheten åtminstone på kort sikt. Ekonomiska teoretiker och praktiker på högerkanten har vanligen sett penningvärdet som viktigare, medan de på vänsterkanten sett en lägre arbetslöshet som viktigare. I praktiken har man naturligtvis försökt nå både låg inflation och låg arbetslöshet genom en kombination av olika åtgärder. Lord Keynes fick i tiden starkt gehör för sin rekommendation om en åtstramningspolitik under högkonjunktur och en expansiv politik under lågkonjunktur.

 

Rehn-Meidner-modellen

utformades i Sverige av LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner på 50-talet, och i den spelade den solidariska lönepolitikens teori en central roll. En nyutkommen svensk bok, Den tredje arbetslinjen – Bortom den svenska modellen och marknadsliberalismen (Agoras årsbok 2005, red. Jonas Olofsson, 243 s.) tar i två artiklar upp Rehn-Meidner-modellen och kritiken av den. Lennart Erixon som skrivit den ena artikeln medger att kritiken till vissa delar kan vara berättigad, men kommer till att modellen med vissa modifieringar fortfarande är användbar.

Erixon sammanfattar den keynesianska doktrin som dominerade inom svensk stabiliseringspolitik innan Rehn och Meidner lade fram sina idéer: Full sysselsättning skulle uppnås genom expansiv allmän ekonomisk politik och inflationen skulle hållas i schack genom inkomstpolitik (”löneåterhållsamhet”) och regleringar, t.ex. prisstopp och selektiva åtstramningsåtgärder.

Rehn och Meidner ansåg att denna modell inte kunde förhindra inflation i en överhettad ekonomi och föredrog i stället en stram finans- och penningpolitik. Man borde dämpa löneökningstakten genom att hålla nere vinstmarginalerna i näringslivet. Full sysselsättning skulle uppnås genom selektiva åtgärder, framför allt arbetsmarknadspolitik som stimulerade utbudet av arbetskraft och rörligheten hos den (yrkesutbildning, omskolning, flyttningsbidrag och arbetsförmedling). Sedan denna tid har Sverige bedrivit en mycket aktivare arbetskraftspolitik än Finland, och mycket riktigt haft en klart lägre arbetslöshet än vi.

En central del i modellen var den solidariska lönepolitiken – den relativt jämna lönefördelningen skulle både hålla tillbaka inflationen och påskynda strukturomvandlingen inom industrin. Utgångspunkten var en lönestruktur som beaktade arbetets art och kompetenskrav. När löneökningarna blev relativt låga också i speciellt lönsamma branscher lockade detta till en expansion i gamla och nya företag. På motsvarande sätt stramades situationen åt i branscher med låg lönsamhet. Att olönsamma företag lades ned var ingen tragedi, bara det fanns nya arbetsplatser på annat håll.

Rehn och Meidner föredrog vidare offentlig kapitalbildning på företagssparandets bekostnad. I mitten av 70-talet föreslog Meidner löntagarfonder för att lösa det fördelningspolitik som den solidariska lönepolitiken skapade: den mest lönsamma företagen fick en ”vinstpremie” genom att de inte behövde betala så höga löner som de vid en annan lönepolitik hade kunnat betala.

Den solidariska lönepolitiken förutsätter bl.a. starka fackliga organisationer som kan driva igenom en centraliserad linje.

Denna politik bedrevs med framgång fram till 80-talet, då nyliberala modeller allt starkare kom in i bilden. LO:s inställning är ambivalent. Vid hot om företagsnedläggningar motsätter sig LO fortfarande att jobben räddas genom lönesänkningar och subventioner och talar i stället för strukturomvandling. Men dagens LO-ekonomer anser t.ex. att Rehn-Meidner-modellens låga vinster är orealistiska i en globaliserad ekonomi.

PL

Vintersport i all ära, men för mig och största delen av världens befolkning är årets stora idrottshändelse VM i fotboll. Varken påven, Bush eller Rolling Stones kan drömma om att uppnå samma globala uppmärksamhet som de sista matcherna i fotbolls-VM.

Fotbollens ställning som världens största sport och underhållningsgenre är så stark att både politiker och präster undviker att utmana fotbollens makt.

Då talibanstyret i Afghanistan hade förbjudit allt från musik till rakning, så var fotboll fortfarande tillåtet. Den skäggiga publiken fick inte heja på spelarna utan nöja sig med att ropa “Gud är stor” då någon gjorde mål. Att Gud är fotbollsfrälst är ingen nyhet, hans samarbete med Maradona är känt sedan 1980-talet.

Tyvärr finns det en makt som rår på fotbollen. Under det senaste årtiondet har klubbfotbollen sakta tagits över av storkapitalet. De rika klubbarna köper spelare till absurda priser och dominerar alla större fotbollsserier. Biljettpriserna har skjutit i höjden och tv:s betalkanaler har köpt rättigheterna till de flesta matcherna. De mindre lagen spelar nu endast statistroller. Flera av sportens största stjärnor kommer från tredje världen, men pengarna stannar tryggt i händerna på ljusröda kostymklädda europeiska och amerikanska män.

Om en mindre klubb ser ut att överraska och hota jättarnas ställning, så går det alltid att köpa upp stjärnspelaren från det laget. Sedan är det bara att se på hur laget återvänder till sin gamla plats i nedre halvan av tabellen.

Landslagsfotbollen är till all lycka inte lika sårbar. Alla får nöja sig med att ställa upp med vad de har. Därför har till och med de stora lagen ofta klara svagheter som bäddar för överraskningar. Ett land som Grekland kan vinna Europamästerskapen om det spelar klokt.

VM 2006 arrangeras i Tyskland. Hundratusentals fotbollsentusiaster kommer att resa till VM för att följa med sina lag. I tidigare turneringar har biljettförsäljningen ofta slutat i kaos. Biljetterna har försvunnit ut på den svarta marknaden och priserna har därefter skjutit i höjden. Olika mer eller mindre komplicerade system har tagits i bruk under åren för att göra biljettdistributionen så rättvis som möjligt. Oftast har det varit lite si och så med rättvisan. Men i år är det tyskarnas tur. Om det finns någon som kan arrangera saker så är det tyskarna.

Eftersom jag kommer att vara i Berlin under gruppspelet så tänkte jag försynt att det kunde vara roligt att se en match. De billigaste biljetterna ligger på 30 euro, vilket är ett rätt så mänskligt pris. Trettio euro för att få vara med och uppleva ett VM är inte så dåligt. Men det är inte lika enkelt som det låter. För att uppnå total rättvisa har tyskarna bestämt sig för att sälja biljetterna med hjälp av ett komplicerat lotterisystem. Alla biljetter är personliga och får inte säljas vidare. Med andra ord tvingades jag lita på min tur. Utgången är förutbestämd eftersom jag aldrig vinner på lotter. Jag får väl försöka bryta mot den tyska ordnungen och köpa en biljett på platsen av någon som haft mera tur, och sedan hoppas att de inte kontrollerar mitt pass vid ingången till stadion.