Internationaliseringen

 

har ändrat randvillkoren både för företagen och för den ekonomiska politiken på ett sådant sätt att Rehn-Meidner-modellen (se förra veckan) och den solidariska lönepolitiken inte kan tillämpas på samma sätt som förr i tiden. Men man ska kanske inte kasta ut barnet med badvattnet. I boken Den tredje arbetslinjen – Bortom den svenska modellen och marknadsliberalismen utformas en modern variant av Gösta Rehns och Rudolf Meidners idéer som kunde vara den felande länken i en europeisk social modell.

”EU:s legitimitet skulle antagligen öka om kommissionen kunde förankra sina förslag om avregleringar och ökad flexibilitet på arbetsmarknaden i en samhällsmodell utan stora löneskillnader och arbetslöshet”, skriver Lennart Erixon i sin artikel i boken och fortsätter: ”En europeisk social modell måste utgöra en tredje väg mellan en anglosachsisk nyliberal modell och en kontinental modell med stark tonvikt på anställningstrygghet och andra regleringar.” En kompromiss alltså mellan vad arbetstagarna absolut inte vill ha och vad arbetsgivarna absolut inte vill ha.

 

Grundläggande idéer

 

i Rehns och Meidners modell som enligt Erixon fortfarande är fruktsamma är:

• Inflations-, tillväxt, fördelnings- och arbetslöshetsproblem måste hanteras simultant, d.v.s. den ekonomiska politiken (och lönepolitiken) får inte bli inriktad på att lösa ett problem i taget.

• Den ekonomiska politiken bör stimulera dynamiska företag och industrier och samtidigt utsätta andra företag och industrier för ett omvandlingstryck. Denna kombination av positiva och negativa drivkrafter främjar den ekonomiska tillväxten.

• Arbetsmarknadens parter bör inte och kan inte ta ansvar för den samhällsekonomiska stabiliteten, speciellt inte i  en högkonjunktur eller i en situation där möjligheten och villigheten att bedriva fördelningspolitik är begränsad.

• En uthållig låg arbetslöshet kan bara uppnås genom strukturpolitik, d.v.s. genom utbuds- och anpassningsorienterade åtgärder på arbets- och varumarknaderna, inte genom en expansiv generell ekonomisk politik i kombination med inkomstpolitik.

• Utbudspolitik för att minska skillnader i kompetens mellan löntagare och öka tillgången på eftertraktad arbetskraft är ett effektivare sätt att minska inkomstskillnader än löne- och skattepolitik.

• Inflatoriska löne-lönespiraler måste kvävas i sin linda genom åtgärder för att minska löneglidningens omfattning. Otyglade marknadskrafter resulterar i löneglidning och därigenom i höga lönekrav i centrala förhandlingar p.g.a. löntagarnas intresse för relativlönen.

Denhär modellen utgår från alla fyra målsättningar i den ekonomiska politiken under den tidiga efterkrigstiden: full sysselsättning, prisstabilitet, hög tillväxt och rättvisa. Den förutsätter en samordning av arbetsmarknads-, utbildnings- och näringspolitiken, liksom en långsiktighet som varit och delvis fortfarande är möjlig i svenska förhållanden, men knappast i finländska. Den svenska modellen har varit möjlig genom socialdemokraternas långa regeringsinnehav och nära samarbete med facket.

 

Fackföreningsrörelsen

 

i Sverige ställde sig alltså i spetsen för en kraftig strukturrationalisering av svenskt arbets- och näringsliv. Lågproduktiva sektorer och landsändar sattes under hård press. Svaga branscher och regioner krymptes på arbetskraft när lönenivåerna steg samtidigt som lönestegringarna i den framgångsrika högproduktiva verkstadsindustrin hölls tillbaka. Med hjälp av den aktiva arbetsmarknadspolitiken slussades arbetskraften till de expanderande delarna av näringslivet och landet. Det konstaterar Göran Brulin i en annan artikel i boken, som handlar om regionala aspekter av modellen.

När svaga branscher och regioner avsiktligt åderläts ledde det till en starkare avfolkning av de perifera delarna av Sverige än vad som skedde t.ex. hos oss. I norra och östra Finland har man klarat sig lite längre än t.ex. i det norrländska inlandet som till stora delar är avfolkat. Men nu slår globaliseringen till mot östra och norra Finland. De industrier som funnits där byggdes till stor del upp på 70- och 80-talen när det var brist på arbetskraft i kärn-Finland, som filialer till företag där, utan förankring i obygden. Inga sentimentala band hindrar dessa koncerner från att nu flytta till låglöneländer som Kina – exempel på det är Salcomp i Kemijärvi och Perlos i Joensuu. Sågar är exempel på lokal företagsamhet i periferin. Det är kanske typiskt att ett av de få expanderande företagen med bas i det perifera Finland är låg-priskedjan Tokmanni i Joensuu, det är ju en bransch där behovet är större än i kärn-Finland. I vilket fall som helst kan man nog misstänka att också östra och norra Finland kommer att avfolkas ungefär som motsvarande delar av Sverige. Och det är inget trevligt perspektiv.

 

Zygmunt Bauman

 

är en sociolog som varnat för att globaliseringen antagligen får mycket mer omfattande följder än man vanligen antar:

”Den gynnar människor som är flexibla, som kan anpassa sig och samtidigt utnyttja olika chanser, vågar röra på sig, har förmåga att flytta o.s.v. Problemet är att globaliseringen samtidigt missgynnar dem som inte vill eller inte kan röra på sig. Regioner och lokalsamhällen som blir efter i den globala omvandlingen kan komma att präglas av aggressiv nationalism och fundamentalism. Samtidigt som globaliseringen innebär ökad frihet för några få skapar den ett liv i skuggan av de globala processerna för det stora flertalet, ett liv många gånger präglat av osäkerhet, ångest och rädsla”, refererar Brulin Bauman.

Arbetslinjen och den fulla sysselsättningen som mål kan därför kännas som relikter från en svunnen tid. Men man kan också tänka att det nu behövs ännu större insatser än tidigare för att undvika att mänskor i marginaliserade delar av landet inte ”väljer” en karriär som innebär att de inte överhuvudtaget står till arbetsmarknadens förfogande. Om utslagningsmekanismerna blir starkare måste också åtgärderna för att förhindra det bli mer målmedvetna, och beakta det nya läget.

”Arbetslinjen i det 21:a seklet kan inte bara eller främst handla om mer piska, dvs. ökade krav på dem som befinner sig utanför arbetsmarknaden. En förändrad socialisationstyp gör att sådana antagligen inte ens biter på dem som borde vilja in på arbetsmarknaden”, skriver Brulin.

Hans recept är att stimulera lokala nätverk. Det är dock inte lätt i den verkliga periferin.

Peter Lodenius

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.