Börssidorna

 

i tidningarna lever sitt eget liv utan stora rubriker. För de invigda läsarna räcker det med finstilta rapporter att den och den aktien stigit så mycket under gårdagen. Oinvigda läsare vill man inte ha – de kan uppleva det som stötande t.ex. att meddelandet om att skogsbolaget UPM-Kymmene gör sig av med 3 600 anställda ledde till att aktiekursen steg på Helsingforsbörsen med 5,4 procent den första dagen, och fortsatte att stiga de följande dagarna

Det är inte så många år sedan vi första gången blev uppmärksamma på dethär fenomenet – då var det ännu större uppsägningar i något stort krisföretag som ledde till glädjeskutt på börsen i New York, vilket noterades med ett visst obehag både i USA och hos oss: är affärsvärlden verkligen så känslolös?

Nu tycks det vara någonting helt naturligt, också hos oss. Den största massuppsägningen i Finlands historia – 2 950 personer enbart i vårt land – ledde till att både UPM-Kymmenes och de andra skogsbolagens aktiekurser steg märkbart. Men nu ses det som helt naturligt. Tidens anda har hunnit förändras på några år.

 

Erkki Tuomioja

tycks vara den enda som reagerar – han har meddelat att han kommer att sälja sina ärvda aktier i UPM-Kymmene. ”När hårda saneringsåtgärder motiveras med aktie-ägarnas krav på större avkastning på sina placeringar vill jag inte med mitt eget ägande vara med om att stöda en sådan företagsverksamhet”, kommenterade han.

Hbl rubricerade elakt att ”Tuomioja tjänar bra på UPM” eftersom ”värdet på hans aktiepott steg med 10 000 euro på ett nafs”. Det är ju verkligen en väl tilltagen arbetsfri förtjänst som dessutom beskattas mycket lindrigare än arbetsinkomster. Men Tuomioja reagerar i alla fall på saken, det skulle ju vara trevligt om någon annan också gjorde det. Och tidningarna kunde också göra nyheter av andra som gör mycket större arbetsfria klipp.

 

Genomkapitaliseringen

 

är kanske en förklaring på den förändrade tidsandan. Det var Tapani Pitzen, redaktionschef på Talous-sanomat, som i en av sina ofta intressanta kolumner i början av januari påminde om begreppet Durchkapitalisiering som filosofen Herbert Marcuselanserade på 60-talet. Det innebar att de västliga marknadsekonomiska samhällena så småningom helt styrs av kapitalistiska principer.

På den tiden var det enligt Pitzen inte så lätt att begripa Marcuses tankegång, eftersom också de mest kapitalistiska länderna ännu var kapitalistiska bara i begränsad utsträckning. En stor del av samhällets verksamhet styrdes enligt andra kriterier än marknadens. Det gällde t.ex. kulturen, men också stora delar av ekonomin: den offentliga sektorn och statsbolagen. Också en del av de privata företagen berördes av statlig reglering i varierande utsträckning. Jordbruket, energiproduktionen och en del av massmedia omfattades inte heller av marknadsekonomin. (T.ex. Ny Tid gör det fortfarande inte.)

Efter det kalla kriget fick genomkapitaliseringen fart, som en parallell process till globaliseringen. Marknadsmekanismerna får ett allt större inflytande, både på bredden (geografiskt) och på djupet (inne i samhället). Processen kan inte längre stoppas. Marknadsmekanismen för in kapitalismen i alla samhällsfunktioner oberoende av deras ägandeförhållanden. Pitzen fortsätter:

”Nu har genomkapitaliseringen redan nått ganska långt, också om det ännu finns levnadsområden dit den inte sträcker sig. Trycket för att marknadsstyrningen ska utsträckas överallt – precis överallt – är dock stort. En sådan förändring inverkar dock oundvikligen på människan själv.

Vi förändras och våra barn förändras. ”Sättet att se på världen förändras till att för första gången i världen bli rent marknadsstyrt. Hurudana mänskor är vi då och vad händer med mänskorelationerna.” (vår kursivering)

Detta låter som en sann förklaring både på att vi inte längre förvånas över att massnedskärningar utlöser glädjesprång på börsen och på mycket annat. Pitzens uppmaning att läsa Marcuses Den endimensionella människan låter befogad.

 

Mänskans värde

 

mäts numera enbart i pengar. Nära 3000 anställda i Finland får alltså gå, deras värde för UPM-Kymmene är under noll, men VD Jussi Pesonens värde är desto större. Hans samlade förtjänst från bolaget (lön, naturaförmåner och bonus) steg med 60 procent från 665 000 euro 2004 till 1 012 000 euro år 2004. Och om han skulle få sparken eller om bolaget köps av en konkurrent får han ett avgångsvederlag på 1,5 miljoner euro.

Pappersindustrn lade i maj-juni ned produktionen i Finland och hävdade då att personalkostnaderna i vårt land är för höga. Visst är personalkostnaderna högre hos oss än i Kina och Uruguay, men knappast handlade det om detta. Antagligen finns det ingen annan bransch, utom kärnkraftverken, där personalkostnadernas andel av de totala kostnaderna är så låg som i pappersbranschen. Det är de enorma maskinerna som kostar. Skogsbolagen har på länge inte byggt nytt i Finland, utan mest bara förnyat gamla maskiner. De nya stora anläggningarna har man uppfört i tropikerna där tillgångarna på snabbväxande virke är nästan obegränsade.

Detta är en kanske oundviklig följd av globaliseringen. Att skylla på personalen i Finland som är dyr och besvärlig och gärna vill ha ledigt på jul och midsommar är omoraliskt.

 

På fabriksgolvet

 

har man redan en tid vetat vem som bestämmer. När UPM-Kymmene i april 2004 körde ned pappersmaskin 17 i Voikkaa gjordes en dokumentärfilm om maskinens sista dagar. Då förklarade en av de 175 anställda som fick gå, Vili Saksa, för filmarna:

– När aktieägarna, gamla kvinnor i USA, inte får tillräckligt pengar så är spelet slut.

Vi har kanske uppfattat att de stora pensionsfonderna i USA har makten i Nokia, men vi har inte nödvändigtvis insett hur stort inflytande de har över andra större bolag i vårt land.

Sina anställda bryr sig UPM-Kymmene som synes inte om. Däremot har man säkrat att bolagets konstskatter stannar under finländsk kontroll genom att överföra dem till en separat stiftelse, så också om bolaget skulle övergå helt i utländsk ägo så försvinner inte konsten. (Nordea genomförde på sin tid motsvarade operation.)

Detta är förstås tacknämligt, men lättar inte upp stämningen på bruksorterna.

– Nu börjar man sakna den gamla tidens patroner, och det är första gången jag gör det, kommenterade riksdagsman Valto Koski från Kuusankoski, den hårdast drabbade orten.

 

Globaliseringen

 

kommer nu att ifrågasättas på allvar och också om den inte kan stoppas växer insikten att det är möjligt att den inte har enbart positiva effekter, utan också negativa effekter som kan bli såhär dramatiskt starka. Därför måste vi också ha en stark offentlig sektor som kan motverka de negativa följderna och och träda till när den privata sektorn lämnar förödelse efter sig, som nu i Kuusankoski. Vi kan alltså inte fortsätta att krympa den offentliga sektorn, tills vi bara har nattväktarstaten kvar, vi kan inte fortsätta att sänka skatterna. Det är tänkbart att UPM-Kymmenes nedläggningsbesked öppnar ögonon för att den nyliberala politiken inte kan fortsätta. Kanske vi nu kommit fram till ett vägskäl.

Nedläggningarna kommer att fortsätta inom skogsindustrin och de kommer att speciellt drabba glesbygderna. Detta kommar att öka behovet av en effektiv regionalpolitik.

Massuppsägningarna visar att skogsindustrins hårda linje fortsätter och att förra årets arbetskonflikt inte var något misstag. Industrin ger fan i det övriga samhället och driver enbart sin egen sak och riskerar därmed också sammanstötningar med andra delar av näringslivet.

 

Hur lite

 

man bryr sig om gemensam planering kommer fram i att det efter arbetskonflikten tillsattes en globaliseringsarbetsgrupp med representanter för skogsindustrin, pappersfacket och statsmakten. Målet var att diskutera hur pappersindustrin klarar sig av de förändringar i verksamhetsmiljön som globaliseringen förorsakar och befrämja lösningar på enskilda arbetsplatser som förbättrar sysselsättningen och produktiviteten. Samtidigt hoppades man genom detta arbete kunna förbättra förtroendet mellan parterna.

Om förtroendet har varit litet kommer det att vara ännu mindre efter detta besked.

Särskilt långt har man inte kommit i arbetsgruppens arbete, och kommer knappast heller att komma. Chockbeskedet visar tydligt att industrin inte är intresserad av gemensamma överläggningar. Arbetsgruppens ordförande Raimo Sailas, statens starke man, är beredd på att det arbetet kan få ett slut: ”Då har jag en uppgift mindre”.

Men om skogsindustrin inte vill diskutera kommer han ändå att få jobba hårt för att få fram pengar för att städa upp efter skogsindustrin.