En av dem som i tiden bad Suvi-Anne Siimes ställa upp som partiordförande är Erkki Virtanen, numera riksdagsman från Kuopio. Han betraktar sig som en personlig vän till Suvi-Anne, och hoppas vara det också i fortsättningen. Men han har svårt att förstå hennes agerande under den senaste tiden.

– När man upplevt 70-talet i denhär rörelsen känns det nog som om oenigheterna i några frågor – krishanteringsstyrkorna och kanske EU-konstitutionen – borde ha kunnat lösas genom en diskussion inom rörelsen, så att man kunde ha kommit fram till en gemensam linje med mindre skador. Jag kommer aldrig att glömma tiden med den skarpa tudelningen. Knappast vill någon av oss som var med för 30 år sedan tillbaka till den tiden.

Utanför den innersta kretsen av politiker är det knappast många i vårt land som fattar varför frågan om krisstyrkorna blivit den viktigaste av alla frågor – den har ju inte bara splittrat Vänsterförbundet utan också fört landet till randen av en konstitutionell kris.

Erkki Virtanen förklarar saken:

– Ur Suvi-Annes synvinkel handlar det om att inte riskera Vänsterförbundets möjligheter att gå med i en följande regering. Hon, men också den allra största delen av riksdagsgruppen, anser att vi ska sträva efter att komma med i regeringen. Extra ecclesiae nulla salus est, sade de gamla romarna, alltså: Utanför församlingen finns ingen räddning. Ännu i början av 80-talet tänkte en del att man i oppositionsställning kunde öka sitt stöd. Men det gick inte då, och fungerar inte nu heller. Människorna förstår att man inte kan påverka utanför regeringen.

Erkki Virtanen förstår och delar denna strävan efter regeringsduglighet. Men man har inte gemensamt kommit fram till en bedömning av vad denna strävan förutsätter av partiet, i vilka frågor det är bäst att inte på förhand låsa fast en kategorisk ståndpunkt.

– Inte kan man motivera vad som helst med att man måste vara regeringsduglig. Om man alltid måste säkerställa det kan det användas som ett dolt vapen.

Situationen har tillspetsats av att Siimes och hennes huvudmotståndare Jaakko Laaksovardera varit främst inriktade på säkerhetspolitiska frågor. Laakso är inte heller känd som en person som ger efter.

Inte bra ledarskap

Erkki Virtanen har all respekt för Suvi-Anne Siimes karismatiska utstrålning i offentligheten, men beklagar att hon inte fungerat som någon energisk ledare inom partiet. Det räcker inte med att vara en ”värdeledare” (som man vill att
t.ex. presidenten ska vara), utan ordföranden måste också göra en konkret insats för att styra partiet.

– Det är bra att någon skapar visioner om vart partiet borde gå, men man måste också se till att förutsättningarna för att röra sig i den riktningen tillsammans är de bästa möjliga, man måste stöda och uppmuntra folk. Om alla inte är med om saken är det bättre att diskutera än att kommendera, bättre att försöka övertyga om att denhär vägen nog är den bästa.

Nu har det flera gånger gått så att ordföranden varit frånvarande från viktiga möten, men efteråt har hon skällt ut dem som fattat ”fel” beslut.

Det kollektiva ledarskapet har inte firat några triumfer under Siimes tid. I viktiga frågor har hon dragit en linje som hon varit ensam om i partiet, t.ex. ifråga om presidentens makt, som hon ville minska lika mycket som Arja Alho och Heidi Hautala.

– Om jag tillspetsar det cyniskt kunde man säga att partiets linje för henne ofta varit den som uppkommit i hennes eget huvud. Sedan blir hon frustrerad om hon inte får sin vilja igenom. Det är som om hon skulle ha upplevt sig som en Jean d’Arc.

– Själv är jag så mycket idealist att jag anser att beslut ska fattas tillsammans.

Kan gå långt

Erkki Virtanen var alltså en av dem som bad henne bli ordförande:

– Det är hon som ska göra det, tänkte vi. Och hon gjorde det. Utan henne skulle det ha gått verkligt illa för Vänsterförbundet i valet 1999. Hon har den mediasexighet som numera är nödvändig och som alla i dethär huset avundas henne för. Hade hon verkat i SDP kunde hon ha blivit statsminister, hade hon hört till centerpartiet kunde hon ha blivit president – förutsatt att hon hade gått med på att också lyssna.

Erkki Virtanen är övertygad om, och glad över, att hon har en ljus framtid.

– Hon duger för vilka uppgifter som helst, hennes förmåga och kompetens är av den klassen.

Hur det går för Vänsterförbundet är han mindre säker på.

– Vi kommer att fortsätta som om ingenting hänt, vi ska göra vårt budskap tydligare. Vi får se om det råder verklig oenighet inom partiet och om vi i så fall kan sköta dem så att det inte blir kalabalik. Vi kommer nu att behandla utkastet till partiprogram och då har vi orsak att göra det klart för oss själva varför Vänsterförbundet finns till och vad det förutsätter av oss. Ordförandevalet kommer att ge upphov till aktivitet och det gäller att styra den i positiv riktning. Vi måste öka samarbetet i partiets ledningsarbete och vi måste se till att medlemmarna känner att de kan påverka.

Han anser inte att situationen nu är sådan att det skulle kunna uppstå en ny tudelning av partiet, och han anser att man knappt märker spår av den gamla tudelningen – det röstas nästan aldrig i riksdagsgruppen. Han är sorgsen och lite förargad över den gamla ordförandens kritik av riksdagsgruppen och anser att den i flera frågor nått resultat. Han vill inte acceptera ledningsgruppens linjedragning från december 2003 om att man inte ska gå emot EU:s grundlag, eftersom man i så fall förlorar många väljare t.ex. i Kuopio valkrets.