Att vara född på Runebergsdagen kan leda till att man tvingas leva i Johan Ludvigs skugga. Så har det i alla fall gått för Lars Huldén. Han har forskat i Runebergs litteratur och skalden finns också tydligt med i hans skönlitterära författarskap. Allt för betungande har det tydligen inte varit att bära på nationalskaldens skugga. Huldén har lärt sig att inte ta honom på så stort allvar. Litet tål väl också Runeberg att skrattas åt. Lars Huldén har varit en flitig skribent och då det till hans 80-årsdag gavs ut en diger antologi, inser man hur produktiv han har varit. Han har skrivit ungefär trettio diktsamlingar, berättelser, dramatik, översättningar, sångtexter… och dessutom vetenskapliga publikationer. I boken Utförlig beskrivning av en bärplockares väg. Dikter från femtio år finns texter från 21 av dessa böcker och dessutom en nyskriven samling Sommardikter.

Att läsa Lars Huldéns dikter ger mig en känsla av trygghet. Där finns en värme som smittar. Texterna är inbakade i en miljö, där traditionen gör tidens gång mindre skrämmande. Jaget sitter inte fast i en överdriven individualism, utan är rotad i den österbottniska landsbygden, i Munsala. Naturen, jordbrukskulturen, språket och attityden är ständigt närvarande. Texterna är skrivna med en synbar lätthet, samtidigt som de vittnar om författarens kunskap om och behärskande av olika versmått och stilarter. Den här positionen ger honom en speciell möjlighet.

 

Lars Huldén är en slags gycklare, trixter. Han står som en förmedlare mellan det ”folkliga” och ”finkulturen”. Han odlar paradoxer och visar tungan bakom ryggen på auktoriteterna, om de så är mänskliga, ideologiska eller metafysiska. Han gör de stora små och de små stora. Han är alltså ungefär som Lennart Hellsings trollkarl. Texterna blir till ett jämlikhetslaboratorium där växter, djur och människor får lika värde. Till och med Runeberg och Mannerheim får finna sig i att förenas med kråkor och buskar, som själsliga varelser i en österbottnisk, demokratisk panteism. I den här världen är inte ens gud och döden speciellt skrämmande, eller respektingivande. Lars Huldén är också en trolös psalmist, som förutom att smyga sig in i den officiella psalmboken också skriver dikter till hund- och kattbegravningar (tyvärr inte medtagna i samlingen) och inte heller annars vill hylla allvarsamma teologiska dogmer. Huldén är inte de stora ordens poet.

Under de närmare femtio år som samlingen omfattar, hinner Huldén skriva om nästan allt mellan himmel och jord och mycket om just himmel och jord. Här finns dikter värda att citera i de flesta sammanhang. Det är brukspoesi i ordets bästa bemärkelse.

Lars Huldén är de små tingens poet. Han visar fram det till synes meningslösa som någonting fyllt av betydelse. Tankarna kan ibland gå till gammal kinesisk lyrik eller till zenpoesi. Men Huldéns diktarskap är ändå på intet vis världsfrånvänt. Tvärtom, kan man finna en mängd socialt engagerad lyrik i Huldéns samling. Munsala är ju också känt för munsalasocialismen. I Huldéns dikter finner vi också något i den vägen. En social anda, som inte bär några spår av ideologiskt patos. Det är fråga om en jordbunden medmänsklighet och tro på människan och ett motstånd mot de krafter som hotar dessa värden.

Avdramatiseringens estetik fungerar också som självironi och frånvaro av hybris. Författaren tar inte sig själv och sitt författarskap så seriöst. Därför blir texterna också mycket personliga. Man kan höra Lars Huldéns kännspaka röst bakom dem – höra hur orden formuleras i hans mun, med en lätt österbottnisk brytning, eller på ren dialekt. Det är en röst man gärna lyssnar till.

Huldén, Lars: Utförlig beskrivning av en bärplockares väg. Dikter från femtio år.
Schildts, 2006

Tom Karlsson

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.