Den somaliska poeten Dahabo Ali Muse har en gång skrivit om kvinnans tre smärtor: omskärelsen, bröllopsnatten och barnafödandet. Det finns över hundra miljoner omskurna kvinnor i världen. Varje år riskerar två miljoner flickor att omskäras. Måste de tre smärtorna finnas kvar, eller kan traditioner ändras?

Fardosa Barale håller i koppen med choklad med båda händerna. Hon tittar ner på innehållet för att sedan blicka ut genom fönstret och förstrött betrakta Helsingfors i nattskrud. Hon är 23 år gammal och kommer från Somalia, Mogadishu närmare bestämt.– Man vill bara leka då man är liten. Det är det man tänker på. Att leka med de andra barnen och vara som de. Därför vill flickorna själva också bli omskurna, för att vara som alla andra.

Fardosa tar en klunk av den ångande drycken och säger att hon gärna berättar om traditionen med omskärelse, men om egna upplevelser vill hon inte säga lika mycket.

– Jag har läst rätt mycket om ämnet. Men främst så känner jag till det hemifrån, på ett sätt som man aldrig kan göra med hjälp av böcker.

Hon studerar nu vid yrkeshögskolan Arcada och ska om några år kunna titulera sig barnmorska. I Helsingfors har hon bott sedan fem år tillbaka, i Finland sedan länge.

– Det är inget lätt ämne, det är få som är villiga att prata om det. Det är också en fråga om begrepp: skillnaden mellan omskärelse och könsstympning. I princip handlar det om samma sak, men det är inte rätt att direkt stämpla ingreppet som stympning. Det blir ett för starkt ord. Man måste kunna se komplexiteten i det hela om man ska kunna diskutera ämnet.

Kvinnlig omskärelse delas in i fyra kategorier. Den första och mildaste typen av omskärelse går ut på att man skär bort toppen av klitoris eller hela klitoris. Det här kallas ibland sunna. Den andra typen beskriver borttagningen av klitoris och hela eller delar av de inre blygdläpparna.

Den tredje kallas för faraonisk omskärelse eller infibulation och då tas även de yttre blygdläpparna helt eller delvis bort. Efteråt sys huden ihop och endast ett litet hål lämnas kvar, vilket kan försvåra urinering och menstruation. Den här kategorin är den man talar om som könsstympning. De andra refereras till som omskärelse.

Under kategori fyra ryms så att säga alla de oklassificerade sätten, bland annat att sticka eller skära i klitoris eller blygdläpparna, att bränna dem, tänja dem eller skära i slidöppningen.

Man räknar med att 80 procent av alla omskurna flickor har gått igenom någon av de två första typerna av omskärelse, medan 15 procent är siffran för den faraoniska omskärelsen.

Varifrån omskärelse egentligen härstammar vet ingen säkert.

– En teori är den att faraonerna i Egypten ville ha alla sina kvinnor för sig själv och därför började omskära dem. Det fungerade som ett slags kyskhetsbälte och därifrån kommer beteckningen faraonisk, berättar Fardosa.

 

Ingen den andra lik

Det finns över hundra miljoner omskurna kvinnor i världen och varje år riskerar två miljoner flickor att råka ut för samma öde.

Omskärelse är vanligt i 28 afrikanska länder, samt i en del länder i Asien, speciellt i Mellanöstern och Sydostasien, men också i Mellan- och Sydamerika. I Europa, Nordamerika, Australien och Nya Zeeland utförs omskärelse också bland invandrare från de länder där det är tradition.

– Det brukar gälla flickor som är mellan sex och tolv år gamla och det är mamma – eller mormor, farmor eller någon moster eller faster – som fattar beslutet. Någon äldre kvinna i familjen alltså, berättar Fardosa.

Precis som man delar upp omskärelse i fyra grupper och den fjärde gruppen i många mindre delar är det också omöjligt att med säkerhet säga vad som går till på vilket sätt. Fardosa känner bäst till traditionerna i Mogadishu och dess näromgivning, men säger också hon att det både är en individuell och allmän tradition.

– På landet använder man sig inte av några sterila redskap. Det är oftast en gammal tant som utför ingreppet och hon kan till exempel se dåligt. Hygienen är inte den bästa och man skär till exempel med rakblad, sax eller en vass sten, eventuellt en glasbit. Det är inte alltid ens något riktigt vasst redskap. Sedan syr man ihop såret och om det inte finns nålar använder man sig av smala kvistar eller taggar.

– Men i städerna är det bättre. Där är det ofta en utbildad person, till exempel en läkare eller barnmorska, som utför omskärelsen, och det kan ske på ett sjukhus och med sterila instrument. Görs det hemma så använder man sig av gamla metoder och kokar vatten och sköter det mera traditionellt.

– Ibland används bedövning, men ibland finns ingen att få. Och även om flickan är bedövad under ingreppet så gör det mycket ont när bedövningen slutar värka, så ont att hon måste skrika. Efteråt binds benen ihop och flickan kan bara gå små korta sträckor. Men under tiden så blir hon väl uppassad av de andra i familjen, och kan till exempel få nya kläder.

Efter en månad ska stygnen bort och Fardosa berättar att det då, om allt gått bra, ska börja kännas bättre.

– När du är liten tänker du inte på samma sätt som när du är vuxen. Alla vuxna säger att det här är inget hemskt. Det är något som alla somaliska flickor går igenom. Mammorna vill att döttrarna ska bli omskurna för att ha en möjlighet att hitta en äkta man. De tror att pojkarna inte vill ha flickan om hon inte är omskuren. Men papporna brukar oftast säga nej, de tycker det hela är onödigt. Men de har ingen talan i den här saken. Det är mamman som uppfostrar dottern.

Men undantag finns alltid.

– Jag kände en flicka som inte var omskuren. Hennes mamma påstod att hon låtit omskära dottern vi födseln, något som inte ska göra lika ont. Och det var aldrig någon som kollade.

 

Kvinnans tre smärtor

– Det händer att flickan förblöder under själva omskärelsen och det blir också ofta problematiskt för henne att få barn, både hon och barnet kan dö. Men då det händer ses det bara som Guds vilja.

Flickan kan bli steril och hon kan lätt få urinvägsinfektioner. Sexlusten kan försvinna. Om huden är för strikt hopsydd är det svårt att göra en gynekologisk undersökning, vilket i sin tur leder till att exempelvis cancer är svår att upptäcka. Andra bieffekter är till exempel kroniska infektioner, periodvisa blödningar, bölder, njursten, ärr och cystor i vävnaderna.

– Det finns de som ser omskärelse som ett sätt att hindra flickor från att ha oskyddad sex i hopp om att de ska slippa bli smittade med HIV. Men då har jag också hört att man på vissa ställen kan omskära tio flickor på en gång, med samma redskap, och att just det har gett dem den smittan, berättar Fardosa.

Äktenskap och bröllopsnatt utgör ett annat spänningsmoment. Fardosa berättar att maken ibland måste skära upp kvinnan, om hon är infibulerad, vid det första sexuella umgänget. Om mannen inte vet exakt vad han ska göra kan kvinnan skadas ordentligt.

Vid en förlossning finns det en risk att ärren går upp och om kvinnan är mycket noggrant hopsydd, måste hon skäras upp igen för att kunna föda. Efter förlossningen sys hon ihop på nytt. Upprepas det här alltför många gånger får könsorganen utstå mycket svår ärrbildning.

– Omskärelse påverkar både fysiskt och psykiskt. Flickor brukar vara nervösa inför bröllopsnatten: Ska det göra ont att ha sex? Kommer det att bli problem efteråt? Vad kommer min make att tycka? Kommer jag ens att kunna ha sex? Och sedan kan de börja oroa sig inför det första barnet.

En omskuren kvinna kan bli öppnad på nytt genom paraneoplastik. Det underlättar menstruation, urinering och sexuellt umgänge. Om klitoris är bortskuren är det omöjligt att få tillbaka den, men i vissa fall har kanske kvinnan som utfört ingreppet inte sett klitoris och lämnat kvar den av misstag, under de hopsydda blygdläpparna.

 

En tradition byggd på ursäkter

Orsakerna till varför omskärelse existerar är många och olika. Omskärelse kan ses som en ritual, där flickan blir en kvinna. Det här stärker gruppsamhörigheten och visar kvinnan vilken hennes framtida roll är. De så kallade ”manliga delarna” av henne skärs bort och hennes kvinnlighet höjs, vilket också kan tolkas som att hennes lydnad och foglighet garanteras.

Många ser omskärelse som något kopplat till islam. Men det är en felaktig uppfattning. Omskärelse är äldre än både islam och kristendom och det står inget om det i Koranen. Däremot finns det omnämnt i ”Hadith”, som är yttranden tillskrivna Profeten Muhammed. En kvinna i hans stad utför omskärelse och frågan lyder: ”Är det här tillåtet?” Muhammed svarar: ”Om du måste skära, så skär, men snälla, gå inte djupt. Förminska men förstör inte.” Det här har ibland tolkats som en tillåtelse eller uppmaning.

En annan orsak till omskärelse är renhet. En icke-omskuren kvinna ses som oren och får inte vidröra mat och vatten. På vissa ställen sägs det att kvinnans könsorgan växer tills de hänger ner mellan benen på henne om hon inte får dem bortskurna. Omskärelse ska också göra en kvinna stark och hon ska vänja sig vid att inte klaga då hon blir sjuk.

– Visst finns det många orsaker, men det mesta stämmer inte, det är bara undanflykter. Omskärelse har inget med ett speciellt land eller en speciell religion att göra och en icke-omskuren kvinna är inte smutsigare än någon annan. Hon har all rätt att be och gå i moskén. Omskärelse utförs egentligen för att den brukar utföras, det är en tradition, förklarar Fardosa.

– Problemet är att det ses som något så normalt. Folk kan inte föreställa sig att en flicka inte skulle vara omskuren – om hon inte är utlänning förstås – så de ifrågasätter inte traditionen.

Omskärelse ska också kontrollera kvinnans sexualitet och reproduktion. Eftersom sexlusten minskar och sexuellt umgänge försvåras vid omskärelse, ses det som ett garanti för kyskhet. Det kan vara svårt för en kvinna som inte är omskuren att bli gift.

– Det här är också ogenomtänkt. Ingen brukar kontrollera saken, och ofta vet ju inte mannen vilken skillnaden är. Det här kommer i stället upp då släkten diskuterar ett giftermål och då kan till exempel makens mamma motsätta sig en icke-omskuren kvinna som svärdotter.

 

Förändra med information

Fardosa anser också att det är viktigt att verka i tid i Finland. Kvinnlig omskärelse är olagligt här, men familjer kan skicka sina döttrar tillbaka till hemlandet på semester för att samtidigt få dem omskurna utan att någon kontrollerar saken efteråt.

– Det är speciellt vårdpersonal och socialarbetare som måste hålla koll på det här. Dessutom har ju lärarna i skolan direkt kontakt till flickorna och deras familjer. Skolhälsovårdarna skulle ju till exempel kunna fråga om eventuella resor. Jag menar inte att de ska kontrollera alla, men de kan ju se upp med riskgrupper.

I Finland pågår just nu projektet ”KokoNainen”. Det leds av Förbundet för mänskliga rättigheter och i spetsen står projektledare Janneke Johansson och projektexpert Saido Mohamed.

– Visst kan vi förbjuda det här i lag. Men vad vinner man egentligen på att straffa någon efteråt? Skadan är redan skedd och inget blir ju bättre av att man sätter en fyrabarnsmamma i fängelse, eftersom hon gjort det av övertygelse, inte av illvilja. Vi måste jobba genom att ge information, säger Johansson.

– Vårt huvudmål är att se till att flickor inte blir omskurna, vare sig här eller utomlands. Därtill har vi tre delmål. För det första att genom Saido Mohamed informera invandrare om den finska lagen och om hälsoriskerna som är kopplade till omskärelse. Det här hoppas vi ska få attitydförändringar till stånd. Det andra delmålet gäller de finska hälsovårdsmyndigheterna. De måste få information så de kan se till att omskärelse inte sker och ta hand om de kvinnor som redan är omskurna. Slutligen måste vi se till att arbetet inte tar slut genom att utbilda personal.

Johansson betonar vikten av att inte göra omskärelse till något sensationellt, vilket var vanligt i början av 1990-talet.

– Då fördömdes det bara och det fungerar inte. Vi kan inte bara förbjuda något här i Finland och tro att det ska hjälpa. Vi måste ständigt jobba tillsammans för att fortsätta att förändra attityderna. Därför måste vi fokusera på det positiva och till exempel inte konsekvent prata om stympning.

 

Förändring

Koppen är nästan urdrucken, det Fradosa lämnat kvar på bottnen är kallt och mörkt. Hon rör runt i den tjocka sörjan med ett halvförstört sugrör. Efter en tid av tystnad ger hon sin personliga åsikt.

– Jag hatar det. Jag önskar jag kunde sudda bort det ur deras tankar, så att de inte skulle göra något sådant åt sina egna barn. Det där med sex före äktenskapet… Man måste själv ta ansvar för sin egen kropp, och man kan inte bestämma över någon annans. Och en flicka som är omskuren, är det för alltid.

Men Fardosa vill inte vara negativ. Saker och ting börjar förändras, berättar hon. Även om omskärelse fortfarande förekommer i stor utsträckning, så har det blivit mindre vanligt. Och speciellt har man börjat välja bort infibulation. Fardosas teori stöds av undersökningsresultat från 2002 gällande attityder till omskärelse bland afrikanska invandrare i Finland.

– Då jag var liten var det viktigare. Nu har folk börjat förstå att omskärelse inte är till någon nytta och sunnaomskärelse har blivit det starkare alternativet. Så är det i alla fall i städerna, men på landsbygden är de gamla traditionerna fortfarande nog ganska djupt rotade.

– Men jag tror, nej jag vet, att folk nog ändrar sig om man till exempel visar dem en lista på alla negativa konsekvenser som omskärelse har. En lista för positiva följder finns ju inte, säger Fardosa, för hon hoppas.

 

Eva Nyman

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.