Valparaíso, det är fem år sedan jag var här sist. Den chilenska hamnstaden, som upplevde sin glanstid före Panamakanalen byggdes, är sig lik. Men samtidigt har mycket förändrats − det har jag också gjort. I dag är jag turist, då var jag studerande. Då gick jag i skola och hade ett chilenskt identitetskort. Jag bodde i Playa Ancha hos en gudlig tant och hade säsongkort till Marinskolan Escuela Navals simhall som låg bakom hörnet. Skolan är också känd som ett av diktaturens tortyrställen.

För fem år sedan åkte jag till Chile för att gå på Biskops-Arnös folkhögskolas kurs i dokumentärfilmning. Inspirationen fick jag av Ny Tids dåvarande kolumnist Solveig Arle. Beslutet var inte lätt men jag visste att det var något jag ville göra. Jag ville få en paus i mina studier, uppleva en annan värld och lära mig ett språk som jag nästan inte alls kunde då jag åkte.

För honom var det obegripligt. Han förstod mig inte − han var rädd för att jag skulle lämna honom. Jag förstod inte honom. Jag skulle bara lämna landet för nio månader − inte honom. Vi grät, tog farväl och inledde ett distansförhållande.

Jag funderade aldrig på det då jag bodde i Chile, men antagligen upplevde jag flera kulturchocker samtidigt. Det här insåg jag först senare då jag började undervisa i interkulturell kommunikation och letade fram olika definitioner på kulturchock. Skolan i Valparaíso var alltså svensk, men bland eleverna fanns det så kallade infödda chilenare, svensk-chilenare och infödda svenskar. Vi jobbade oftast i stadens fattigare områden högt uppe på kullarna.

Min första och största chock upplevde jag i skolan. Jag tyckte skolan var oorganiserad och kaotisk, tyckte att vi diskuterade för mycket och att läraren inte var tillräckligt styrande. Flummigt, speciellt jämfört med journaliststudierna i Helsingfors. De politiska debatterna var heta och kunde sluta med ”jag skall fan sparka skallen av dig”. För många av eleverna med chilenska föräldrar var det första gången de var i Chile. Den socialistiska andan var stark. Vi lyssnade på Victor Jara och gick på demonstrationer − det var första gången jag kände tårgas. Mina klasskamrater gav mig spydiga kommentarer när jag skulle besöka mina bekanta i Santiago. De bodde på ett lite för dyrt område. En annan kulturchock smög sig på långsammare − känslan av att vara annorlunda. Jag blev aldrig en del av stadsbilden eftersom mitt hår och min hud var för ljusa. Dagligen svarade jag på frågorna: Varifrån är du? Vad tycker du om vårt land? Hur länge skall du vara här? Till slut blev jag ovänlig, inte för att jag ville det, utan för att jag inte orkade annat.

Emellanåt mådde jag dåligt och hade hemlängtan men oftast trivdes jag. Jag träffade människor som påverkat mig djupt. Vi gjorde intressanta reportage och jag reste runt i landet, ensam, med mina föräldrar och med honom då han kom på besök. Kontrasterna var en del av min vardag. På förmiddagen kunde jag delta i Sveriges ambassads cocktailparty och på kvällen besöka en kvinnogrupp i San Roque. Jag njöt.

Då jag kom hem frågade många vad jag hade gjort då jag inte synats till. ”Vad jätteroligt, härligt, det måste ha varit spännande”, sade folk då de hörde att jag bott i Sydamerika ett tag. Vad säger man sen? Att man har varit utomlands innebär inte alltid en fantastiskt underbar upplevelse. Lärorik är den alltid, speciellt när man får perspektiv på sina upplevelser.

Jag är här igen − fem år senare. Nu är jag inte ensam – han är med mig igen. Vi går runt på kullarna, känner gatudammet blåsa rakt i våra ögon. Ser de färggranna husen runt omkring oss: skära, gula, klarblåa och gröna. På andra sidan vägen gråa fallfärdiga hus som får en att undra hur de skall klara av nästa jordbävning. Skabbiga gatuhundar sover i solen eller rotar i skräppåsar på gatan − vi går så långt ifrån vi kan.

Skribenten är journalist och fil.mag. i interkulturell kommunikation

Lina Laurent

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.