Ekonomin får allt större makt över politiken, och det har kommit till uttryck bland annat i att finansministern har blivit den viktigaste medlemmen av våra regeringar, senast medIiro Viinanen.

Markus Jäntti, professor i nationalekonomi vid Åbo akademi, tog upp finansministeriets makt, som redan hotar demokratin, vid Attacs årsmöte på lördagen. För att minska maktkoncentrationen föreslog han att de olika funktioner ministeriet utövar skulle fördelas på olika institutioner.

Han konstaterade att fenomenet inte är speciellt för Finland, utan att det förekommer på många håll.

– Men det har sjunkit in i den finländska jordmånen utan problem, kanske vår tsaristiska förvaltningstradition har bidragit till det.

En av orsakerna till att Markus Jäntti kommit att fundera på saken är att det alltemellanåt händer att riksdagsledamöter eller kommunalfullmäktige tar kontakt med honom och undrar: finansministeriets tjänstemän säger att man måste göra si eller så och att det inte finns några alternativ till det.

Speciellt gäller detta ministeriets statssekreterare Raimo Sailas, som drivit denna konst mycket långt. Han kan låta övertygande när han förklarar t.ex. att skatterna måste sänkas för att senare kunna höjas, trots att de flesta nationalekonomer skulle säga tvärtom.

– Medierna har lyft upp vissa personer på en piedestal, som Sailas och chefen för avdelningen för nationalekonomin Anne Brunila. Sailas ses som en halvgud eller, på sina håll, som en halvdjävul, eller så betraktas han som oraklet i Delfi. Det finns också de som uppfattar finansministeriets tjänstemän som ”den elaka polisen”, som kan säga det som politikerna inte vågar säga och därmed får dessa att framstå som ”den snälla polisen”. Det är svårt att göra inbesparningar som ökar populariteten bland folket, det är lättare att delegera åt Sailas att göra nedskärningslistor.

En av orsakerna till att finansministeriet fått en helt överdimensionerad makt är enligt Jäntti att man i Finland sammanfört funktioner som i andra länder skiljts åt. För några år sedan föreslog Jukka Pekkarinen, numera Brunilas efterträdare, att finansministeriet skulle delas upp i flera delar:

• budgetberedningen kunde få ett eget budgetministerium, som t.ex. i Danmark

• den ekonomiska planeríngen på medellång sikt kunde ske i ett ekonomiministerium

• utvecklandet av den offentliga förvaltningen kunde överföras till inrikesministeriet eller statsrådets kansli.

Jäntti hoppades att detta förslag nu skulle beaktas när förslagsställaren själv fanns nära till hands i ministeriet. I så fall skulle det hot mot demokratin, som finansminsisteriet numera utgör, minska.

Peter Lodenius

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.