Miska Rantanens bok om det legendariska skivbolaget väcker till liv en på många sätt banbrytande period i Finlands musikhistoria.

Det är med en betydlig grad av vördnad som jag befattar mig med den nyligen publicerade boken om det legendariska finländska skivbolaget Love Records, Love Records 1966 – 1979: Tarina, taiteilijat, tuotanto. För också om största delen av Love Records katalog bestod av marginella artister, så inger namn som Kaj Chydenius, Kristiina Halkola, Wigwam och Rauli Badding Somerjoki, så mycket respekt att även en mindre insatt musikälskare bävar. Bokens personförteckning skulle i sig kunna utgöra ett nästan komplett ”vem är vem” av dagens finländska kulturetablissemang.

År 1974, då jag föddes, hade Love Records verkat i åtta år och skulle komma att verka i ytterligare sex. Samma år hade skivbolaget även gjort sitt kommersiella genombrott, förutsatt att det i Love Records fall är befogat att tala om ett sådant. Love Records växte visserligen till Finlands fjärde största skivbolag, men dess rykte baserade sig aldrig på försäljningsframgångar – även om man också välsignades med sådana. De artistiska ambitionerna kom alltid före kommersiella intressen hos Love Records, vars genialt tvetydiga logotyp utgjorde en garanti för en högklassig produkt i stil med jazzens Blue Note.

Boken har fått sig en värdig förpackning. De hårda pärmarna går i svart, rött och vitt och det nästan 300 sidor långa verket känns rejält i handen. Boken är uppdelad i tre kapitel. Det första handlar om skivbolagets historik, andra och tredje kapitlen utgör en komplett artistförteckning och discografi. Bokens verkliga förtjänst utgörs av dessa senare kapitel som avslöjar Love Records ofattbara mångfald och radikalism. Under sina tretton år producerade Love Records närmare 400 LP-skivor och nästan lika många singlar, av allt från finlandssvenska spelmän till angolanska marxister.

Artisterna gavs närmast total artistisk frihet och till och med flera svenska artister, som hade svårt att bli förstådda i sitt hemland, fick skivkontrakt med Love Records. Hur i hela fridens namn har detta varit möjligt, frågar man sig, skivbolaget drevs ju trots allt under samma ekonomiska omständigheter som alla andra skivbolag i Finland? Svaret är, att skivbolagets grundartrio bestod av duktiga musiker med rötter i jazzen. De besatt en utomordentlig fingertoppskänsla för banbrytande musik och begåvade artister. De större skivbolagen fick oftast nöja sig med det som blev över från Love Records.

Minoriteternas gynnare

Bokens första del, historiken, är en liten besvikelse. Den utgör mindre än hälften av boken och de stora fyrfärgsbilderna, som naturligtvis bör finnas där, upptar en betydande del av sidantalet. Historiken är ingalunda tänkt som en uttömmande historia om Love Records. Tonen är saklig och faktabaserad, vilket naturligtvis är bra. Men med tanke på att Love Records stod i epicentrum av de mest tumultartade åren i vår närhistoria, så skulle boken kunna bjuda på fler och mer personliga inslag än några snälla anekdoter.

Det är närmast beklagligt att den sociala kontext som Love Records verkade i bara berörs helt ytligt. För precis som det påpekas i boken, så skulle till exempel taistoismen inte ha kunnat bli den rörelse som den blev utan Love Records draghjälp. Förhoppningsvis följs bokens historik en dag upp av en mera omfattande och mångsidigare avhandling, som fördjupar sig också i den samhälleliga sidan av Love Records verksamhet. För Love Records var mycket mer än summan av dess delar.

Att boken ges ut av Schildts förlag kan te sig som en liten överraskning, men Love Records var i många avseenden en finlandssvensk institution. Bolagets grundare var alla finlandssvenskar och svenska var även företagets arbetsspråk. Love Records var också föregångare inom något som idag skulle kallas för minoritetspolitik. Man gav ut skivor av såväl en finländsk rom som av en handikappad orkester. I ett citat i boken beklagar sig Atte Blom, en av skivbolagets tre grundare, att en homosexuell artist som på 60-talet tog kontakt med skivbolaget inte var tillräckligt bra för att kunna ges ut (homosexualitet var förbjudet enligt lag till år 1971).

Vilka motiv Schildts än har haft för publiceringen av boken så kan man inte annat än tacka förlaget. Den djupaste bugningen tillägnas naturligtvis bokens författare Miska Rantanen, som tidigare har skrivit om bland annat Lepakko, för att han återigen har tagit sig an en av de viktigaste samtida finska kulturinstitutionerna. För trots att boken framför allt är ett uppslagsverk, så kan den med behållning också läsas av andra än sakkunniga och skivsamlare.

Historien om Love Records är också ett aktuellt inlägg i diskussionen om den finska populärmusikens kommersiella potential, något som diskuteras flitigt av landets skivbolag och makthavare. Love Records exempel bevisar att kultur mår bäst då den får frodas fritt, utan att tyglas av allt för starka ekonomiska intressen. I slutändan brukar det gynna hela samhället.

Miska Rantanen: Love Records 1966 – 1979: Tarina, taiteilijat, tuotanto. Schildts, 2005.