– Jag föredrar definitivt levande musik framom maskinmusik, säger Otto Donner, en av maskinmusikens pionjärer i Finland, också han med rötter i Love Records.

Grattis till boken om Love Records! Hur mycket deltog du i sammanställandet av den?

– Jag gav en hel del vinkar och blev också intervjuad flera gånger. Och jag korrekturläste den. Så jag var nog relativt aktiv.

Var arbetet med boken roligt och hur upplever du det ökade intresset för Love Records?

– Jag hade inget emot arbetet med boken men jag var inte heller exalterad. Love Records är ju en del av vår historia i dag och det är kul att människorna kommer ihåg oss. Men mitt intresse har främst varit discografiskt. Jag vill inte leva i det som har varit. Idag är idag.

Det verkar som att ni var ett sammansvetsat gäng inom Love Records. Arbetade ni i full konsensus eller var arbetet uppdelat på något sätt? Var du exempelvis med om att producera något som du själv inte gillade?

– Nej, varför skulle jag ha gjort det? Skivor blir ju bra bara då man tycker om dem. Men konfliktfritt var det ju inte alltid. Vad jag kommer ihåg så rådde det en slags konsensus, men var och en fick i princip hålla på med det de själv tyckte bäst om.

Vilken var din egen favorit av alla Love Records inspelningar?

– Det är svårt att säga. Men Wigwams Nuclear Nightclub var nog bäst. Fast allra mest tycker jag förstås om de inspelningar som jag själv var med om, och de är ganska många, bland annat med Arja Saijonmaa och Dave Lindholms skiva Aino. Ofta gillar jag några tracks enormt mycket på en skiva, som några låtar av Maarit (Hurmerinta). Men som helhet så tycker jag nog bäst om dem som jag nämnde.

Love Records attityd var ju väldigt gränsöverskridande och fördomsfri. Varför finns det så lite av sådant inom musikvärlden idag?

– Det är för att skivbolagens roll har förändrats totalt inom de senaste 30 åren. De har förvandlats till marknadsföringsbolag. De är främst apparater som marknadsför artister. Det är en annan tid idag.

Jag har förstått att du har tusen järn i elden än i dag?

– Nå, jag har en egen mastringstudio och ger ut både nytt och gammalt material på CD och Super CD. Och så spelar jag jazz ihop med Petri Haussila, men inte speciellt ofta. Senast uppträdde vi för drygt ett år sedan. Det är svårt att få spelningar idag.

Vad beror det på?

– Jag vet faktiskt inte. Ingen aning, men så är det.

Hur mår kulturlivet i Finland i dag?

– Jag skulle säga, att utbildningsväsendet har skapat en enorm potential av duktiga människor och möjligheter, men det kommer kanske inte riktigt ut på rätt sätt. Det behövs definitivt en större medvetenhet och kunskap om management och hur man skall agera internationellt. Å andra sidan kan vem som helst numera ha en egen studio på sin dator, vilket innebär att producerandet har demokratiserats. Man kan förbigå många av de ekonomiska apparaterna helt.

Har något gått förlorat i och med denna revolution?

– Det som möjligtvis har gått förlorat är en del av inspelningstekniken och produktionen. Alla tror att de kan mastra en CD när de har verktygen, men det är inte riktigt så enkelt.

Vad anser du att myndigheter skall ha för roll i kulturlivet?

– De skall enabla, dvs. möjliggöra saker genom punktinsatser. De skall stimulera. Men det är alltid folket som skall producera. En centralstyrd konstpolitik tror jag inte på. Däremot tycker jag att man skall se till att upphovsmännen får sin del av helheten. De glöms ofta bort och det är därför som jag är med i Teosto. Och så är utbildning centralt. Utan den klarar man sig inte.

När blev du senast berörd av ny musik?

– Det var en svår fråga. Jag håller på med så olika saker och vanligtvis blir jag mest upphetsad av sådant som jag själv har satt mitt fingermärke på. Som skivan Loco Motifemed Iro Haarla och Ulf Krokfors. Den har fått många priser också, bland annat Emma. Av sådant som jag själv inte har haft att göra med så tillhör den finlandssvenska hiphoparenRedrama till mina egna favoriter. Men jag har vissa förbehåll när det gäller maskinmusik.

Hur kommer det sig? Du var ju en av pionjärerna i Finland inom maskinmusik?

– Ja, haha! Men jag tröttnade snabbt på det! Jag föredrar definitivt levande musik framom maskinmusik. Det blir lätt så kliniskt.

Det blir 40 år i år sedan Love Records startade. Hur skall ni fira det?

– Ja, något skall vi göra. Inget är fastslaget än men det blir en bra fest. Det skall bli verkligen kul att träffa alla typerna igen.

Mera om Love Records jubileumsskivan här.

Jan Liesaho

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.