Multikulturalismen vi sysslar med i dag är i högsta grad kommersiell. Trenderna avlöser varandra i allt snabbare takt och kulturkonsumenterna faller för lockelserna i sin strävan att få uppleva något lite mera exotiskt, något lite mera annorlunda än i går. Men hur multikulturella är vi på riktigt?
Kulturcentret Caisa är ett av ställena som bjuder på mångkulturella evenemang i Helsingfors. Det ordnas teater, konstutställningar, musikkvällar och diskusionstillfällen, ibland med temaveckor för olika länder. Caisa inledde sin verksamhet 1996 och firar följaktligen tioårsjubileum i år.
Men varför behövs ett multikulturcenter? Johanna Maula, kulturcentrets chef, säger att det är för att vi i dag har fler och fler kulturer som möts i vårt samhälle.
– I dag har redan åtta procent av helsingforsarna invandrarbakgrund. Det uppstår hela tiden fler situationer där olika kulturer möts, säger Maula.
Caisa ska ge invandrare en möjlighet att bevara sin egen kultur. Och genom att låta besökarna ta del av många olika kulturer hoppas man också på att öka toleransen och ändra på attityderna till invandrare och andra kulturer.
Av Caisas besökare har ungefär hälften invandrarbakgrund, medan resten är finländare sedan födseln. Av de finländska besökarna är dessutom över två tredjedelar kvinnor – 69 procent, enligt en rapport som Helsingfors stads faktacentral gjorde om Caisa år 2003.
– Kvinnor är väl överhuvudtaget mera intresserade av kulturevenemang, gissar Maula.
Kenneth Ritzén säger att det inte är riktigt så enkelt. Han är religionshistoriker vid Uppsala universitet och har länge jobbat med frågor kring kultur, religion och identitet. Visst, han kan hålla med om att kvinnor attraheras mera än män av det vi traditionellt menar med kultur: dans, musik och teater. Men när det gäller intresset för multikulturalism är det många andra faktorer än könet som spelar in.
Tider av eskapism
Jag står barfota. Dörren till det svettiga gymet utanför har stängts och snart övertas salen av indiska rytmer. Musiken låter annorlunda och lite spännande med sina glidande sitratoner, och tablatrummorna får höfterna att gunga på alla kvinnor i rummet. De är både gamla och unga. En del har färggranna sjalar knutna ovanpå trikåbyxorna.
– Den här dansserien är från filmen Kabhi Khushi Kabhie Gham, berättar Salla Lintonen som leder Etnofitness Bollywoodkurs i dag. Sången heter You are my Soniya, vilket ungefär betyder Du är min flirt. Så tänk på er drömprins nu, ropar Salla glatt och visar hur man ska böja armarna mjukt till serpentinrörelsen och le dagdrömsaktigt samtidigt.
Vi rör oss med gungande steg framåt och bakåt och svänger och vänder mycket på armar, axlar och huvud.
– Man använder kroppen väldigt elegant i indisk dans. Rörelserna är mjuka och kvinnliga och så handlar det mycket om att visa känslor, berättar Salla.
Efter 45 minuter avslutar vi med stretching och avslappning till lite lugnare orientaliska toner. Så pressar Salla ihop handflatorna, niger lätt och önskar oss en trevlig dag och livsglädje.
En förklaring till att multikulturella evenemang lockar är enligt Ritzén att människan genom tiderna alltid har längtat bort från sig själv.
– Man vill kittlas av något annat, säger han och förklarar att man hittar många epoker av eskapism i människans historia.
En annan orsak är att man är trött och utled på sin egen kultur, ointresserad för att man redan har överkonsumerat den.
– Till exempel intresserar de kristna riterna inte alls i dag, medan buddhismen i stället kan verka spännande.
Kapitalismens lockelser
Husmanskost som strömmingsbiffar och karelsk stek är inte heller särskilt vanligt i de unga urbanas kök i dag. Hellre kryddar man sina grytor med garam masala.
En odefinierbar lukt fyller mina näsborrar. Jag försöker tycka om den för jag vill ju vara öppen för nya upplevelser, men det är svårt när jag inte vet varifrån den kommer. Jag utforskar Aseanic tradings hyllor. De är fulla med produkter jag aldrig sett förut. Torkade svampar, linser och bönor i färggranna förpackningar, konservburkar som jag inte förstår vad de innehåller, en hel rad flaskor med olika såser och stora flera liters bunkar med soja.
Seija Levo grundade butiken tillsammans med en malaysisk bekant för några år sen, främst med tanke på invandrarkunder.
– Finländarna som kommer hit provar sig fram bland produkterna, säger hon. Men många vet redan ganska mycket om asiatisk matlagning.
Själv kokar jag gärna ihop någon exotiskt hemma. Dessutom gillar jag att shoppa i Indiska. Jag tycker om de färggranna överkasten och dynorna gjorda av gamla sarier. Är det dåligt?
Jag faller för kapitalismens lockelser, menar Ritzén.
– Kommersialismen och marknadiseringen av kulturer handlar bara om kapitalismens skarpsynta sätt att producera trender.
Det dåliga är att främmande kulturer slår igenom bara i inredningstidningar och nya restauranger. Vi vill prova på något nytt, något exotiskt, men släpper inte in kulturerna på djupet. Ritsén fnyser åt det ytliga intresset för andra kulturer.
– Multikulturella evenemang förändrar inte attityderna hos folk, säger han.
Enligt Ritzén handlar intresset för andra kulturer inte bara om en längtan till exotism, utan också om medelklassens behov av att vara duktig.
– Medelklassens identitet handlar om kulturuppbyggnad och ansvarstagande, säger han.
När man köper den lilla gulliga indiska väskan vill man alltså på någon nivå också visa sig solidarisk med tredje världen. Väskan tillfredsställer på många sätt – både konsumtionsbehovet och samvetskänslan lättar.
– Det jag hade svårast med när jag med arbetarklassbakgrund flyttade till studentvärlden i Uppsala var snickarbyxorna. Alla gick med snickarbyxor. På det sättet ville man visa sig solidarisk med arbetarklassen, säger Ritzén.
Det var just behovet av att vara solidarisk som störde honom. Vad visste de som bar snickarbyxor om arbetarklassen egentligen, annat än att det var politiskt korrekt att visa sig solidarisk med den?
Hur är det med palestinasjalen i dag? Många bär den för att ge en bild av sig själv som upplyst om världens orättvisor och solidarisk med dem som utsätts för dem. Andra bär den bara för att den är snygg. Är det ena bättre än det andra?
Ritzén menar inte att det per definition är fel att konsumera multikultur. Han tycker själv att det är roligt att gå på multikulturella evenemang och gillar att bombardera smaklökarna med främmande kryddor.
– Men vi måste komma förbi tanken om mångfald som politiskt korrekt, säger han.
Ritzén förklarar att det handlar om att bli medveten om sina handlingar och tankar. Vi får inte tro att det vi vet nu räcker. Vi måste avdramatisera multikulturalismen och ta fasta på också vardags- och arbetskulturen.
Jag får alltså fortsätta gå på bollywood och äta libanesiskt bara jag lär mig att vara öppen också för tankar och värderingar i andra kulturer som berör annat än privatlivets förlustelser, t.ex. hur man kan hantera familjekonflikter.
– Vi kan lära oss mycket också av andra kulturers syn på till exempel barnuppfostran, sexualitet och konflikthantering, säger Ritzén.
Det är ingen lätt process. Attitydförändringar sker inte i en handvändning utan är resultat av långa historiska processer. Då kan vi lära oss av andra epokers öppenhet för ”det exotiska”.
Marianne Sundholm
