– Anteeksi, ursäkta, press, lehdistöstä. Jo, vi är från kulturtidskriften Ny Tid. Visst, visst vi finns på listan.

Swoosch. Den proppfulla hissen lyfter med galagäster och portier mot köpcentret Kamppis översta våning. Vad skall man nu vänta sig? Sedu Koskinen har gjort ännu en erövring och den här gången slog han till riktigt stort. Lux heter den nya kronjuvelen i hans krogimperium och den sitter som högsta hönset i korgen högst uppe på Helsingfors nyaste shoppingparadis.

Vi stiger in i lokalen och möts av svart marmor, svart vinyl och en enorm diskoboll i mitten av det hela medan 70-tals diskohitten Theme from Shaft dundrar i bakgrunden. Folkvimlet bildar ett lapptäcke av slipsar, kavajer och mycket bar hud, det hela under ett tungt lager smink. Dresscode hör till tongången, vilket av de flesta kvinnor tolkats som klyvning. Mellan skyltdockorna skymtar vi också en och annan kändis. Sidu, där är ju självaste Sedu. Vem hoppas han att skall besöka Lux?

– Folk som vill ha lite kvalitet, vill klä sig lite bättre och komma loss från vardagen, kommenterar Koskinen.

Kanske för att fylla kvoten har man så som det sades i flaggskeppets pressmeddelande flugit in folk från Stockholms och Londons ”jetset-kretsar”.

Bredvid Koskinen står samlingspartisten Ben Zyskowicz och ser ut att trivas. Samma fråga herr Zyskowicz:

– Lux har samma målgrupp som er tidning NyTid, sådana här intellektuella festprissar.

En annan samlingspartist som vi spanar in är Kimmo Sasi. Med lite fler ägg i korgen ställer vi honom ett par frågor. Lux och jämställdhet, en intressant ekvation. Hur tycker Sasi att jämställdheten tar uttryck på Lux?

– Både kvinnor och män besöker ju stället, svarar han.

Hur är det med könsroller då? Tvingas kvinnor vara kvinnor och män vara män?

– Det gäller väl på alla nattklubbar, kvitterar Sasi.

När folkhavet av vita och rika mot små timmarna börjar öppna sig ser vi också vilka som är välkomna utöver 24 år fyllda, välklädda, metrosexuella festprissar. Några invandrarkvinnor springer frenetiskt fram och tillbaka och moppar diskret undan det som festfolket spillt.

Det är något melankoliskt kring hela stället. Fotografen påpekar att disko är vemodigt, folk som försöker så mycket och den beskrivningen passar nog in här, fast det här kanske är ett mörkt och futuristiskt disko för vampyrer med inslag av retro (se filmenBlade). Bakom chokladglaserade jordgubbar, skumvin och privata loger lyser en sådan åtrå fram att det faktiskt blir vemodigt. När man sedan ställer mänskor mot väggen med frågor om genus, klass och nattliv reagerar de förvirrat. ”Inte kan man ställa sådana där frågor den här tiden på dygnet” börjar bli undertonen hos de flesta. Dags att gå. Men till sist en liten hälsning, en desperat protest: några YAS, Youth Against Sedu, -lappar som visitkort på bardiskar och bord.