Överenskommelsen om att höja moderskaps- och föräldradagpenningen är en söt seger för trepartsförhandlingarna och för kompromissandan. För jämställdheten är den ett klart steg framåt.
Det är lovvärt att diskrimineringen av unga kvinnor på arbetsmarknaden äntligen tagits på allvar och att konkreta lösningsförslag lagts fram. Att också arbetsgivarna var villiga att punga ut med förhöjda sjukförsäkringspremier för att finansiera paketet är också det värt en liten stjärna.
Enligt förslaget som torde träda i kraft vid årsskiftet ska föräldraledigheten jämkas så att pappor som stannar hemma med barnet lyfter 80 procent av sin lön under 50 dagar, medan mammors andel förblir vid 70 procent.
Den ekonomiska moroten är inte helt obetydlig. Förhoppningsvis leder detta också i verkligheten till att männen börjar dela ansvaret för barnen och hemmet med sina partners på ett lite rättvisare sätt. Om jämlikheten i hemmen ska förverkligas måste männen helt enkelt böjas i tid. Invanda familjerutiner är notoriskt svåra att bryta, och ju längre en rutin har gällt desto svårare är den att ändra, särskilt om den ena parten förhåller sig mindre entusiastiskt till förändring.
Jämfört med Mellaneuropa, är kvinnorna i Norden slitna och stressade, ett faktum som också FFC:s stora jämställdhetsrapport bekräftade. Enligt rapporten som utkom för ett par veckor sedan arbetar en tredjedel av de utfrågade kvinnorna under en så hård press under minst tre fjärdedelar av arbetstiden att de varken hinner prata om eller tänka på annat än jobbet. Samma stress fortsätter hemma eftersom kvinnorna i Finland axlar mer än 60 procent av ansvaret för hushållsarbete.
Man kunde ha önskat sig att blotta förnuftet och/eller attitydfostran skulle ha räckt till för att få rätsida i frågan, men mönstret ligger djupt och ändras tydligen inte utan idel lockelser. Den diplomatiska moroten är trots allt att föredra, även om den bjärta ojämlikheten som kvinnor straffas med gör att man ibland har lust att ta till käppen.
Patsy Nakell
