Kolonialismen, imperialismen och religionen är fienden. Sydamerika och Palestina är slagfälten. Ana L. Valdés pratar om engagemanget i Mellanöstern och om sitt eget födelseland Uruguay.

– Café Aalto?

– Yeah, the second floor. You´re on the third now. Over there, pekar han. Mannen i kassan har en finsk och en brittisk flagga på sin namnskylt. Från nedre våningen spelas jazz av några färgglada flickor. Kontrabas, keyboard och klarinett.

Ana L. Valdés sitter i mitten och läser en pocketbok när jag kommer. Hon har ljusblå tröja och läsglasögon. På bordet står redan ett vinglas med mineralvatten. Hon beställer påfyllning. Jag en kopp kaffe. Vi är i Akademiska bokhandeln, bland böcker, speglar och vita väggar. Det är stilrent. Hon har suttit här och “hållt hov hela dagen” som hon uttrycker det. Efter mig skall två till komma, sedan middagsbjudning.

Korståg i Palestina

Ana leder just nu projektet crusading tillsammans med bland annat fotograferna Cecilia Parsberg och tidigare Hasselbladsvinnaren Susan Meiselas. De har just nu en utställning på Bildmuseet på Umeå universitet i Sverige, med bland annat bilder från flyktinglägret i Jenin tagna av Cecilia Parsberg.

– Palestina är ett modernt korståg, säger Ana. Retoriken lever kvar hos båda sidorna. I Bush tal och i muslimernas Jihad. Historien om korstågen är väldigt levande där nere. Man ser Israel som en modern korstågsstat.

Men religion är bara ett alibi, förklarar hon. Ingen religion står för krig. Den används bara av politiker för att rättfärdiga krig. När kristendomen utnämndes till en statsreligion av Konstanin blev den också en erövringsreligion. Jesus predikade aldrig om erövring.

– Under alla de här ”låtsasreligiösa” konflikterna ligger ekonomiska intressen. Så är det alltid. När Israel bildades fick det sina gränser, men de bara expanderade. Det är ingen slump att de så kallade viktiga religiösa områden de nu ockuperar också har stor ekonomisk betydelse.

Hon fortsätter dra paralleller mellan korstågen och dagens konflikter i Palestina. För en tid sedan höll hon en dags förläsningar på en kurs på Social och Kommunalhögskolan i Helsingfors i samarbete med Ny Tid om u-landsjournalistik och problemen i medias rapportering från dessa länder. Hon ville visa en medieklass hur olika man ser på politiska situationer beroende på vilken sida man tillhör. Som exempel visade hon hur man ser på korstågen i Europa och Mellanöstern. Den traditionella synen i vår del av världen är att korsfararna var gudfruktiga krigare. Nere i arabvärlden ses de dock som blodtörstiga erövrare och kannibaler. Ännu idag symboliserar det blåa ögat, djävulens öga.

Engagemang på vänsterkanten

Ana L. Valdés kom till Sverige från Uruguay när hon var lite över tjugo år. Där har hon drivit ett bokförlag och varit frilansjournalist för Dagens Nyheter. Hon skrev från Sydamerika och Palestina, och om IT. Nu skriver hon för de svenska tidskrifterna Glänta och re:public service och arbetar med egna projekt med anknytning till palestinakonflikten.

Hon föreläser. Spänner blicken i mig och gestikulerar med sina korta armar. Rör sig fram och tillbaka och lutar sig över bordet mot mig. Läsglasögonen håller hon nu i handen. Slår dem lätt mot bordskivan. Det ringer. Någon ställer in ett möte. Ett nytt bokas. Innan hon kom till Helsingfors var hon i Barcelona. Det är en intensiv tillvaro. En intensiv människa.

– Jag sov nästan ingenting. Massor av möten och fester. Och sen Helsingfors. Det är otroligt, skrattar hon. När jag kommer hem i morgon kommer jag att falla ner död!

Så berättar hon om en stor demonstration i Barcelona i sommar, mot regeringens behandling av flyktingar från Nordafrika. Hon tycker att jag skall åka dit. Nu blixtrar blicken till igen. Hon börjar föreläsa.

– Spanska soldater skjuter ihjäl folk hela tiden, människor som försöker ta sig in i landet, till stränderna och över murarna.

Vi hoppar fram och tillbaka i världen, till Sverige, USA, Finland, Spanien men återkommer alltid till Sydamerika och Palestina. Ana var ung under kuppernas årtionde – sjuttiotalet. Chile 1973 och tusentals avrättningar och tortyrfall i Argentina. Allt detta stod USA bakom, förklarar hon. I hennes hemland Uruguay styrde militären i maskopi med stormakten i norr.

– Jag var 19 år när jag gick med i vänstergerillan Tupamoros. Det kändes rätt, och jag var ung. Det slutade med att jag fick sitta i fängelse fyra år, tills jag blev deporterad till Sverige. Flera av mina vänner satt i 14 år, ända till militärdiktaturen upphörde.

– När jag kom till Sverige blev jag mottagen som en resurs. Men det var på Olof Palmes tid. Nu är det annorlunda. Sverige har knappt någon utrikespolitik längre. Olof Palme vågade prata. Han vågade kritisera USA. Sverige var ett av de få länder som inte tillhörde något av blocken. Nu har man blivit mer USA-vänliga. Men flyktingpolitiken är bättre än i många andra länder. Bättre än i Spanien.

Återkomst

År 1985, efter att militärdiktaturen fallit återvände Ana till Uruguay och sin hemstad Montevideo.

– Jag hade längtat så mycket efter att åka dit. Förmodligen därför att landet var otillgängligt för mig. Men det blev en stor besvikelse. Det landet jag hade längtat efter fanns inte kvar. Saker hade förändrats. Bion hade blivit konditori och konditoriet affär, illustrerar hon med ett lite sorgset leende.

Guerillagruppen hon tillhörde har idag blivit framgångsrik. Förra året vann de det nationella valet och har nu regeringsmakten i Uruguay.

Också det blev en besvikelse.

– De är för upptagna med att uppfylla den gamla regeringens mål. Och med västvärldens och världsbankens krav.

– Makten förändrar politiken. Jag skulle aldrig kunna tillhöra ett parti och följa en väg på det sättet, är för upprorisk. Själv ser jag mig som anarkist.

www.crusading.se