När jag skilde mig var det två skivor som jag måste få med mig. Den ena var Dimitrij Sjostakovitjs Leningradsymfoni och den andra Miles Davis Kind of Blue. Leningradsymfonin existerar visserligen bara som en vid det här laget ganska korrupt ”MP3-fil” i mitt huvud, men å andra sidan följer den med mig överallt och färgar mitt förhållande till livet utan att jag alltid ens märker det. Där finns en rörelse från desperation till triumf och en absurdism som behövs i livets extraordinära stunder, och den är också ganska bra när man bokför sitt liv och kollar vad som blivit kvar under strecket.

Kind of Blue har jag haft så länge att jag kan varje trudelutt utantill, och egentligen är jag inte längre så intresserad av de musikaliska strukturerna. Det som däremot fascinerar mig fortfarande är själva soundet, de hesa hornstötarna där man nästan kan se hur spottet fräser inne bläckinstrumenten och det långa mot oändligheten avtagande sprakandet från cymbalerna. Man börjar undra var rummet egentligen finns där soundet uppstår. Och om det överhuvudtaget finns.

I sin självbiografi säger Davis att han tänkte på hur det var att som barn promenera längs småvägar i Arkansas när han drog upp de musikaliska riktlinjerna för skivan. Vad gäller mig så hänger slutresultatet nånstans över Brändö bro när man cyklar västerut i den ljusa juninatten med blicken riktad mot Sumparns hamn- och industrilandskap som dystert reser sig mot den ljusgröna himlen. Just där tycker jag att Bill Evans lyriska anslag sitter som hand i handske (i till exempel Brunnsparken skulle det definitivt bli för sött).

När Miles Davis sedan beskriver sin musikaliska gärnings plats i största allmänhet blir han rentav platonisk: ”The shit that we played together has to be somewhere around in the air because we blew it there and that shit was magical, was spiritual.” Och även om det antagligen är skitprat så förstår man att det kanske inte går att uttrycka det på nåt annat sätt.

Johnny Cash at Folsom Prison köpte jag först efter skilsmässan, men jag tror att det kommer att vara den tredje skiva jag packar i väskan nästa gång jag skiljer mig. Visserligen hade jag länge haft på känn att den kunde vara nåt för mig, men hade inte aktivt sökt den. Nåja, när jag sedan hittade den på tarjous för tisikan så gav jag den en chans. Och kände mig inte bedragen. Bakom, mellan eller nånstans i närheten av den här bomtjakabom-rytmiken äger nåt otroligt rum. Inspelningen är från en keikka den 13 januari 1968 för ca 2000 fångar i Folsom-fängelset, och straffanstalten förvandlas till ett extra instrument på skivan, ja den håller liksom ihop den, anger kontexten för allt det som pågår mellan artisten, fångarna och vaktpersonalen.

I motsats till hur det förhåller sig med den vanliga teaterpubliken lär Samuel Becketts I väntan på Godot omedelbart ha gått hem hos fångar, och det ligger väl nånting i tanken att känslan för det absurda och sinnet för galghumor förfinas under desperata omständigheter – varför inte också vid skilsmässor? Också på Johnny Cash at Folsom Prison frodas galghumorn, och mottas med inkännande jubel. Fast man skulle vilja se vakternas ansiktsuttryck och händer när Cash sjunger om att spotta sheriffen i ansiktet och belönas med stormapplåder.

Å andra sidan händer det också att publiken börjar flabba på ”fel” ställe mitt i en tragisk ballad. Detta sker t.ex. i ”The Long Black Veil”: just i låtens dramaturgiska höjdpunkt när den redan avrättade berättaren avslöjar att han inte kunnat utnyttja sitt alibi eftersom han varit i armarna på sin bästa väns kvinna. Några i publiken uppfattar det som oerhört komiskt. Och när Cashs röst på ett annat lika tragiskt ställe gör en lite märkvärdig kullerbytta och slår knut på sig själv är det också nån som börjar gapflabba på ett sånt där ytterst smittsamt sätt. Och jag kan omöjligt avgöra om det skrattet kommer från en i grunden sympatisk karl på villovägar eller en typ som man aldrig skulle vilja möta på en mörk sidogata.

Hur reagerar Cash då? Åtminstone inte med divalater. I största allmänhet kör han med en avväpnande och sympatisk stil. Som helhet utstrålar skivan en brutal värme, och man vill gärna tro att den här keikkan inte bara är gjord för pengarnas skull utan också för dem som inte har särskilt mycket att se fram emot och som när allt kommer omkring inte har så mycket annat att skratta åt än sig själva.

Skribentenär litterär mångsysslare