Gatuvåldet i våra nordiska välfärdsstater har blivit råare. Man slår svaga, gamla, försvarslösa, främlingar. Många slår en. Ingen har sett något. Någon har lycklats projicera sin frustration över att inte vara någon på någon annan. Någon annan tror att den halvt eller helt ihjälslagna står upp och går. Det lär bero på att denne någon är osäker på om han lever i den virtuella verkligheten eller i den verkliga verkligheten.

Man kunde tro att han skulle finna en utväg ur dilemmat via televisionens reality-serier, men det är inte realistiskt att tänka så. Dessa är nämligen mentala översättningar av våldsspelen och slår helst neråt. Mobbning och förödmjukning av redan förödmjukade ger tittarsiffror och är alltså demokratiska koncept.(?)

Från underhållningsindustrin söker sig det säljande konceptet upp på scenerna och in på redaktionerna. Elektronisk elitistisk elakhet är senaste ogräset i den rikssvenska mediafloran (Hbl/Philip Teir 23.2). Det torde per definition vara giftigt och alltså ingenting att koka en ny kolumnsoppa på, men visst är det nedslående när journalister sänker ribban till marknivå – eller snarare gräver ner den. Mera upplyftande är stå upp-komiken som växer upp som svampar ur jorden både här och där – fast de trestjärniga torde vara sällsynta. Kanske skall man inte begära satir av komiken – inte historisk beläsenhet, politisk medvetenhet och ett varmt hjärta som komplement till den vassa tungan.

Satirens funktion är att avslöja makten och dumheten, inte att öka dumhetens summa genom att rida på fördomar.Satiren har firat sina största triumfer där den av ofriheten tvingats till metaforiskt skarpsinne, inte där den skryter med sitt frisinne.

Pressfrihet betyder, antar jag, att alla skall ha tillgång till korrekt information inklusive konstnärligt tillspetsade avslöjanden – inte ett sökande med ljus och lykta efter tillräckligt grova provokationer.

Det verkar som om den briljanta satiren frodas bäst där pressfriheten saknas, men börjar sloka när allt är fritt fram och ingen bryr sig.

”Å, kära kamrater. Kan ni föreställa er vad pressfrihet är för något? Jo, en fridsam morgon efter kriget slår ni upp er tidning och i stället för den jublande ledararartikeln, i stället för de arbetandes brev till den store Stalin, i stället för meddelandena om att de arbetande i Förenta staterna firade nyåret i en atmosfär av missmod, växande arbetslöshet och fattigdom – i stället för allt det där hitter ni vaddå i tidningen? Jo, information! Kan ni föreställa er en sådan tidning? En tidning som ger information!

Och ni läser: missväxt i Kurk-distriktet, inspektionsrapport om förhållandena i Butyrkafängelset, debatt om Vitahavs-Östersjökanalen behövs verkligen. Rent allmänt får ni reda på allt som sker i landet. /…/ Ni vet varför det inte finns havregryn och inte bara att de första jordgubbarna levererats med flyg från Tasjkent till Moskva. Genom tidningarna och inte genom hembiträdet, som fått besök av en släkting som kommit till Moskva från landet för att köpa bröd, får ni reda på hur många gram man får per dagsverke på ett kollektivjordbruk. Jodå, jodå, och trots det förblir ni helt och fullt sovjetmänniskor.

Ni går in i en bokhandel och köper en bok och förblir sovjetmänniskor, ni läser amerikanska, engelska och franska filosofer, historiker, ekonomer och politiska observatörer. Ni reder själva ut om de har fel.”

Citatet är ur Vasilij Grossmans roman Liv och öde, en åttahundrasidig roman om det intellektuella, militära, mänskliga och omänskliga livet i Sovjet under tiden för slaget om Stalingrad.

Romanen marknadsförs som 1900-talets Krig och fred, vilket jag inte finner överdrivet.

Grossman var krigskorrespondent, följde med Röda armén från Stalingrad till Berlin, och avslutade sitt stora romanbygge efter Stalins död. Boken beslagtogs av KGB –“denna bok ska inte komma i tryck inom de närmaste seklerna”, men det mikrofilmade manuskriptet smugglades till Väst och publicerades 1980. Grossman fick aldrig uppleva utgivningen, han dog i cancer 1964.

Romanen är fylld av andlöst spännande diskussioner kring vetenskap, litteratur, kultur, etik, ideologi och frihet. Här, kära kamrater, får vi en tänkvärd definition av pressfrihet: sanningsenlig information vad det än handlar om. Men den verkar inte längre duga för oss i västvärlden.

Missförstå mig inte – jag önskar varken mig själv eller någon annan att leva i ett totalitärt samhälle, men jag är olycklig över att vi i vårt högt utvecklade samhälle verkar att befinna oss i en politisk och kulturell återvändsgränd i stället för att se vägar öppna sig åt olika håll. Som om baksmällan efter kommunismens urspårning och fall skulle ha skapat en bestående kraftlöshet. Som om vi försökte täppa till andningshålen för nytt syre med allt tjockare lager av cynism och slapp underhållning.

Är det kanske så att vi inte ger den fria informationen något värde därför att vi inte orkar ta mot den? För att den ger oss alltför pinsamma påminnelser om hur fel vi lever, hur föga vi tar vår frihet till vara?

När tryckfrihetslagen åberopas är det sällan alla olästa filosofer från världens alla hörn vi närmast tänker på. Åsiktsfrihetens djupaste idé tas på allvar bara av Amnesty International. Friheten att trycka och tycka resulterar mestadels i ytterligare ett trendmagasin.

Så måste vi ur ledan och lealösheten hitta nya finurligheter i frihetens namn: det må då vara att pissa på Bibeln eller Koranen.(Se PL i NT/8)

Men varför pissar ingen på Mammon?

Det vore väl ett yttersta bevis på frihet att skända det heligaste vi har. Den groteska övervärderingen av pengar och rikedom som genomsyrar hela västvärlden (och allra mest Ryssland) vore, skulle man tycka, ett primärmål för löjet. Men man får nästan gå tillbaka till Gullivers resor för att finna den sortens satir på bettet. Materialbrist är det ju inte fråga om: hur är det t.ex. möjligt att man i vårt land gång på gång fastslår att “begåvningar” kan kvarhållas bara med skyhöga löner, optioner och fallskärmsavtal?

Är det inte löjligt? Som om det inte var belöning i sig att få använda sin begåvning, kreativitet, kunskap och dyrbara utbildning på ett samhällsnyttigt och resultatrikt sätt.

Varför accepterar vi det här tankemönstret i stället för att skratta ut det? Att läskunniga, välfödda människor med tillgång till fri press, information, någorlunda objektiv historieskrivning inte ser andra motiv än pengar för att använda sin hjärna – eller de tio procent av den som vi anses kapabla att bruka.

Det är ju horribelt. I synnerhet som allt sedan mäts med denna måttstock: idrotten, nöjesindustrin, riksdagen…

Undantagen som bekräftar regeln är lärare, sjukskötare och konstnärer. Dessa kategorier förutsätts arbeta ideellt, följande sitt kall. Till en viss existensgräns är detta helt acceptabelt och kunde stå modell också för andra innovativa professioner.

Förutom den globala ojämlikhet som skadar även vinnarna, medför fokuseringen på materiellt överflöd naturligtvis också en ökande våldsspiral. Som i sin tur medför nya skyddsmurar för överflödet, som i sin tur ökar ojämlikheten och så vidare… Då talar jag inte längre om gatuvåld utan om maffior av alla slag, terrorister av alla slag, krig av alla slag. Visst finns det plats för skratt – stå upp skribenter, sångare och skojare!

Jag ber att få bjuda på ett exempel: På Folkteatern i Göteborg spelades på 70-talet pjäsen Tok-Alfred. Där har pågått ett politiskt möte i tre timmar och man kommer till punkten Övriga ärenden på föredragningslistan. Tok-Alfred ber om ordet: “Ursäkta, men vad är meningen med livet?” Tystnad. Beslut: frågan bordläggs.

Folkteatern vände sig självironiskt mot fackföreningsrörelsens ensidighet. Månne inte frågan med ännu större relevans kunde ställas till börsen?
Alla människor är medlemmar

av samma familj

de har ett gemensamt ursprung

i skapelsen.

Om en lem drabbas av smärta

grips alla de andra av oro.

Om andra människors lidande

inte gör dig ont

fötjänar du inte namnet

människa.

Saadi,persisk skald 1215-92Alla människor är medlemmar