Ukraina betyder ju gränsland. Det var det en gång i tiden, framför allt ur Moskvas synvinkel sett. Nu är landet ett gränsland också för EU. Är Ukraina en del av Europa? Borde landet med tiden bli en del av EU? Man kan också säga att gränsen mellan öst och väst löper genom Ukraina: den västra delen av landet har hört till Polen och det habsburgska riket, den östra delen till Ryssland.

Den ukrainske essäisten Mykola Riabchuk lancerade i början av 90-talet begreppet ”de två Ukraina” och gav upphov till en hel del debatt. I ett Ukrainanummer (1/05) publicerade vi ett referat av hans essä från 2002 om de två Ukraina och ett svar av sociologen Tatjana Zjurzjenko.

Mykola Riabchuk är egentligen litteraturvetare, men har under självständighetstiden, alltså sedan 1991, ägnat sig också åt politiska ämnen. Det är inte så konstigt – om man  arbetar med ett språk som under sovjettidens slut blev alltmer marginaliserat, då måste man ju också ägna sig åt kulturens samhälleliga villkor. Han har varit med om att grunda och redigera tidskriften Krytyka, med ambitionen att bli Ukrainas New York Review of Books, med både litterärt och samhälleligt material. Han har de senaste åren varit en aktiv deltagare i det internationella seminariekretsloppet och denna vår undervisar han vid Columbia-universitetet i USA men framträder också vid andra universitet i USA och Kanada.

Inte så nära ryskan

Vi sitter i november efter några dagars eurozine-konferens på Istanbuls flygfält och väntar på flyg till Kiev och Budapest. Tiden är ganska knapp. Jag undrar till en början om Mykola håller fast vid sin uppfattning om de två Ukraina.

– Javisst, men väst i Ukraina har expanderat under de senaste åren till mellersta Ukraina och det var det som gjorde den orange revolutionen möjlig.

Men hur västligt är Ukraina? Hänger inte landet ändå mer ihop med Ryssland?

– Nja, Ukraina är snarare något emellan Polen, som västra Ukraina varit en del av, och Bulgarien, Rumänien, Makedonien, alltså den bysantinska traditionen. Ukraina är mycket olikt Ryssland, Ukraina har aldrig varit en stat, staten har inget värde, Ukraina är inte etatistiskt.

Men språket?

– Ukrainskan är lingvistiskt inte så nära ryskan, Det närmaste språket är vitryskan, sedan kommer polskan och slovakiska och först efter dem ryskan. När det gäller vokabulären har ukrainskan påverkats av polskan, medan ryskan har påverkats av kyrkoslaviskan, och bulgariskan. Däremot påminner grammatiken starkt om ryskan och det är därför som ukrainskan räknas till de östslaviska språken. Ryssar och ukrainare förstår inte varandra direkt, efter en vecka i det andra landet börjar de förstå språket där. Det är som förhållandet mellan tyska och holländska.

Hur nära står de varandra mentalt?

– Ryssar skulle inte byta en kärnmissil mot hus eller bil, men det skulle en ukrainare göra. Jurij Levadas institut har gjort en opinionsundersökning om hur folk reagerar på utsikten att de medborgerliga rättigheterna begränsas medan levnadsstandarden i stället höjs. Två tredjedelar skulle acceptera detta i Ryssland, medan två tredjedelar var emot tanken i Ukraina.

– Ukrainarna representerar i motsats till ryssarna inte ett imperium och är därför inte så arroganta. Kanske de också i genomsnitt är mer civiliserade och intelligenta.  De kan inte svära, utan när det behövs använder de ryska svärord.

(Det bör kanske bör noteras av Mykola Riabchuk själv framstår som en gammaldags gentleman. Han är lite på 50, men verkar äldre just för att han har en gammaldags uppfostran av det slag man hos oss kan finna hos 70-åringar och äldre.)

 

Egen tid

Den ukrainska nationalkänslan har varit starkast i västra Ukraina, men också där finns det skillnader, i Galicien och Bukovina har aktiviteten varit stor, medan man inte hört mycket från Karpatoukraina (det som på habsburgarnas tid kallades Transkarpatien, landet på andra sidan Karpaterna). Förklaringen kan vara att det i bergsområden som detta inte uppstår några enhetliga folkrörelser,  i olika dalar talar man olika dialekter eller olika språk och kontakterna med fastlandet kan vara ganska  sporadiska. Det ser man redan i Alperna (rätoromaner, ladiner o.s.v.), liksom i de kurdiska bergen och tydligast i Kaukasus. I Karpatoukraina lever lemker, bojker och andra som tillsammans kallar sig rutener och betraktar sig som ett eget folk, men som av många ukrainare ses som en västlig grupp inom det ukrainska folket.

Men förklaringen kan också vara att Transkarpatien på den habsburgska tiden hölls i hårda ungerska tömmar, medan Galicien och Bukovina styrdes från Wien, och Mykola Riabchuk håller snarare på den.

– Under ungrarna var regionen mycket marginaliserad, både socialt och ekonomiskt, medan Wien tolererade mycket mer i Galicien och Bukovina. Transkarpatien var mycket efterblivet och isolerat.

Mykola berättar att man i Transkarpatien på den gamla tiden tillämpade centraleuropeisk tid, som var två timmar efter Moskvatid. När västra Ukraina anslöts till Sovjetunionen infördes Moskvatid officiellt, men privat tillämpade folk fortfarande centraleuropeisk tid. När så Ukraina 1991 övergick till östeuropeisk tid envisades karpatoukrainarna med att vara två timmar efter. Vilket innebär att de nu följer Greenwichtid…

Det påstår alltså Mykola Riabchuk som nog är en högst seriös person. Däremot känner han inte till att Czernowitz (och därmed antagligen hela Bukovina) i tiden tillämpade en tid som skilde sig med 44 minuter från centraleuropeisk tid, något som åtminstone en dåtida guidebok hävdade.

 

Historiemyter

I historieskrivningen ser man skillnader mellan ukrainskt och ryskt tänkande redan i inställning till det gamla riket Kiev-Rus.

– Ryska historiker kan inte acceptera att dynastin hade ett skandinaviskt ursprung, men det tolererar ukrainska historiker ganska långt. Egentligen skulle de föredra att dynastin inte var utländsk, men om den en gång var det så är det bättre med västligt än östligt ursprung. Kiev-Rus var ett konglomerat av små furstedömen, inte en enhetlig stat. Ryska historiker skapade på 1700-talet en myt om en linje från Kiev-Rus till Moskvastaten, men det är ohistoriskt. När mongolerna tog östra delen av det gamla riket utvecklades ett nytt centrum i Moskva under starkt inflytande av Gyllene Horden. Fram till Peter den
stores tid var klädseln där huvudsakligen orientalisk. Den västra delen av Kiev-Rus togs av Litauen med fredliga medel. Den litauiska staten ingick sedermera en union med Polen, där den södra delen av riket överfördes till Polen. Vitryssland kvarstod under Litauen och där
bevarades språket bättre. Västra Ukraina stod under polskt inflytande. Fram till 1700-talet förekom
inte någon idé om ett samband mellan Kiev-Rus och Ryssland, det är en påhittad tradition som användes för att kräva tillbaka områden av Polen i de polska delningarna.
Det var områden som påstods ha tillhört Ryssland, fast de aldrig gjort det.

En annan historisk myt, som dock användes av alla parter, handlar om kosackerna.

– Ukrainska, ryska och polska romantiker utarbetade kosackmyten, som kom att accepteras av hela Ukraina. Alla kan finna något i den: I Lviv ser man att kosackerna kämpade för friheten, medan russofilerna gläds över att de kämpade mot polacker och tatarer, mot folk av annan tro, fast då glömmer de att de också kämpade mot Moskva, t.o.m. på svenskarnas sida.

Mykola Riabchuk, som först svarat kort, börjar komma upp i varv, men nu börjar det bli tid för incheckning. Han lovar i stället mejla en del av sina texter.

 

Detta var det tredje och sista avsnittet i serien om EU:s gränser i öst och sydost. Tidigare avsnitt i nr 2 (bl.a Kristi Raik) och nr 4 (Turkiet).