Polaren T hade tre lådor knäckebröd i ett skåp. Exklusivt knäcke från Dalarna, direktimporterat av polaren G. De hade väl varit i skåpet någon vecka, när första lådan öppnades – och hastigt stängdes igen. Ett år senare när jag hälsade på, stod lådorna kvar i skåpet. Polaren T hade inte öppnat dörren sedan det upptäcktes att där fanns röda skalbaggar i brödet.

“Kan inte du titta på dem”, undrade T. “Kanske dina höns kan äta eländet?”

Jag tittar så gärna på röda skalbaggar, men trodde väl inte att det skulle finnas några levande kvar. Fast det borde jag ha förstått: tre lådor knäcke räcker rätt länge för ett gäng mjölbaggar på ungefär 4 millimeter. De var ganska många som bodde där, men de hade också hållit sig innanför skåpväggarna. Antagligen är det inte särskilt lockande att sprida sig vidare när man saknar flygförmåga och mat finns i överflöd.

Eftersom jag inte har lyckats få tag i en vettig bestämningsnyckel, får vi tillsvidare nöja oss med att hänföra skalbaggarna till släktet Tribolium. För arttillhörigheten är kandidaternas antal nu nedsållat till två: antingen är de rismjölbaggar, på engelska försedda med det charmerande epitetet Confused Flour Beetle – direkt översatt från dess vetenskapliga namn Tribolium confusum – eller lysolbaggar, med det minst lika förtjusande artepitetet destructor.

Vuxna individer är rödbruna med antenner som gradvis ökar i bredd mot spetsen, som en klubba eller kanske snarare slagträ. Den breda halsskölden är karaktäristisk för Tribolium-arterna. Rismjölbaggen och lysolbaggen betraktas som skadedjur eftersom de gärna delar skafferi med människor. Förädlat spannmål, bönor, torkad frukt, nötter och frön duger utmärkt som föda; kvarnar, bagerier och lagerlokaler är vanliga fyndplatser. Ursprungligen livnärde sig åtminstone rismjölbaggen på multnande trä under barken på träd. Man kan också hitta den i bisamhällen, fågelbon och i gödsel, men då ska man leta i betydligt varmare trakter. Tropiska Afrika antas vara triboliernas hembygd. Handel med matvaror har gjort T. confusum och en tredje släkting, T. castaneum, till verkliga kosmopoliter. T. destructor är inte fullt så spridd, men fick på 1940-talet fäste i de nordiska länderna och har varit vår följeslagare sedan dess.

De vuxna honorna är långlivade, under gynnsamma förhållanden kan de bli mer än ett år gamla och hinna lägga upp emot fyrahundra ägg. Larverna är ljusbruna med sex korta ben, kroppslängd omkring en centimeter. De ser harmlösa ut men pulvriserar knäckebröd med viss effektivitet. Utvecklingen från ägg till vuxen tar tre månader vid rumstemperatur.

Hos polaren T dammsög jag skåpet och förpassade lådorna ut på gården. Det ska räcka som skadedjursbekämpning, särskilt som det var femton grader kallt. Knepigare är det med brunråttorna på polarens vind (dem har lejda torpeder tagit sig an).

 

P.S. Knäckebrödet var tyvärr för salt för hönsen, det for iväg med kommunal avfallshantering i stället.

Skribenten är tecknare