Var sovjetsamhället någonsin på väg mot socialism? – Nej, säger filosofiprofessor Vadim Mezhujev. – Lika lite som dagens Ryssland är på väg mot demokrati.

I april 2004 hölls i Tammerfors ett seminarium med titeln ”Marx ja Venäjä” (Marx och Ryssland). Seminariet arrangerades av Alexanderinstitutet. Föredragen från seminariet, kompletterade med ytterligare några uppsatser, har nu givits ut i bokform under samma titel, Marx ja Venäjä. Boken är redigerad av Vesa Oittinen och innehåller uppsatser av sex finländska och två ryska forskare.

Artiklarna i boken spänner över ett brett fält av uppslag associerade till relationen mellanKarl Marx och Ryssland. Hur såg Marx på möjligheten av en socialistisk revolution i Ryssland? Hur hanterade Sovjet arvet från Marx? Hur kan utvecklingen i Ryssland, från tsartidens byråkratiska feodalism över Sovjettiden och fram till i dag, ses och analyseras ur ett marxistiskt perspektiv. Många av uppsatserna är intressanta, några känns dock alltför esoteriska.

Situationen i Tsarryssland under senare delen av 1800-talet och i början av förra seklet präglades av mer eller mindre konstanta revolutionära spänningar. Det feodalbyråkratiska samhället hölls samman med hjälp av en stark hemlig polis, upprorselden hölls brinnande i hemliga sällskap. Denna underjordiska verksamhet stod i stark motsättning till den öppna politik som bedrevs inom den europeiska arbetarrörelsen, där Marx var ett dominerande namn. Motsättningen blev uppenbar när ryska revolutionärer försökte ta över arbetarrörelsen och leda in den på det underjordiskt spåret.

En viktig teoretisk frågeställning kring det ryska samhället och kring möjligheterna av en socialistisk revolution i Ryssland, handlade för Marx om de ryska bönderna. I de ryska bondbyarna levde en urgammal bykommunism kvar. De individuella bönderna ägde inte jorden de brukade, den ägdes av bykollektivet. Frågan var om ett sådant samhälle direkt kunde gå vidare mot ett socialistiskt och sedermera kommunistiskt samhälle utan att genomgå den smärtsamma process som Marx beskrivit som ”ursprunglig ackumulation”.

Från metod till religion

Marx hade studerat det engelska samhället och beskrivit hur det privata ägandet där koncentrerades och hur lantbefolkningen proletariserades. Var det nödvändigt för Ryssland att genomgå samma process, frågade man sig. Marx’ eget svar var något svävande. Om en eventuell rysk revolution omedelbart följdes av en socialistisk revolution i det kapitalistiska Västeuropa kunde ett land som Ryssland kanske ta ett steg direkt in i det socialistiska samhället, menade han. Däremot trodde han inte på möjligheterna av socialism i ett land, det som så småningom blev ett sovjetiskt slagord.

Lenin och bolsjevikerna, som med alla medel ville ta makten i Ryssland och där genomföra genomgripande samhällsförändringar, formulerade idén om bolsjevikpartiet som det proletära avantgardet. Ryssland saknade en arbetarklass av betydelse. En socialistisk revolution måste därför genomföras i proletariatets namn av en liten grupp professionella revolutionärer, menade bolsjevikerna.  Detta låg mer i linje med Rysslands övriga revolutionära traditioner än med den europeiska socialistiska arbetarrörelsens arbetssätt.

Efter bolsjevikernas revolution initierades de ryska samhällsförändringarna uppifrån. Landet industrialiserades. Staten tog monopol på ägandet. Jordbrukskollektiven organiserades efter industriellt mönster. Allt skedde i marxism-leninismens och socialismens namn. I den processen förvandlades marxismen från att ha varit en vetenskaplig metod att analysera historiska förlopp och samhällsförändringar till att bli en religiös troslära. Mycket av den teoretisk-filosofiska diskussionen under sovjettiden tycks ha handlat om renlärighet och om vem som rätt tolkade lärofäderna Marx, Lenin ochStalin.

Tsaristiska traditioner

Den i mitt tycke intressantaste uppsatsen i boken är skriven av Vadim Mezhujev, professor vid Filosofiska Institutet vid Ryska Vetenskapsakademin. Han ställer frågan om bolsjevikernas revolution alls kan kallas socialistisk och om sovjetsamhället någonsin var på väg mot något som kunde kallas socialism. Själv besvarar han frågan nekande. Han menar att sovjetsamhället snarare förde vidare den tradition av centralstyrd byråkrati som präglat landet under tsartiden. Ja, han går så långt att han menar att Ryssland även nu, efter ”kommunismens” fall, fortsätter i samma centralistiska spår, även om det numera sker med kapitalistiska förtecken. Bolsjevism utan Marx, är den framtid han ser för Ryssland. Någon verklig demokrati är fortfarande inte i sikte.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att just Mezhujevs artikel Marxismen och bolsjevismen är den som gav mig den största behållningen av boken. Den pekar på en möjlig väg för den socialistiska vänstern att frigöra sig från det historiska arv som ”realsocialismen” i Sovjet lämnade efter sig.  Begreppet socialism skall inte för eviga tider behöva förknippas med centralstyrd byråkrati. Men även mycket i den övriga texten i boken är läsvärt och ger nya infallsvinklar.

Marx kan inte belastas för vad man gjorde i hans namn under Sovjettiden framhåller Mezhujev i avslutningen till sin artikel. Och däri må vi väl instämma.

Vesa Oittinen (red.): Marx ja Venäjä. Aleksanterin Papers 1/2006.