DET ISRAELISKA VALET: GENOMBROTT ELLER SKÅMAT?

Mohammed Omer, fotograf och journalist, bosatt i flyktinglägret i Rafah i Gaza rapporterar om stämningarna bland palestinierna efter Kadimas seger i de israeliska parlamentsvalen.

Med det lägsta valdeltagande i landets historia tog sig israeliska väljare till urnorna för några veckor sedan, samtidigt som den nya Hamasregeringen avlade ämbetseden. Regeringsmedlemmarna från Gaza måste avlägga eden genom videolänk. De fick nämligen inte resa till Ramallah där den officiella ceremonin ägde rum, eftersom Israel hade stängt av gränserna till Västbanken och Gaza, och de israeliska myndigheterna redan hotat premiärminister Haniyeh med arrestering för att han är ”terrorist”.Trots att många kandidater hann beteckna de israeliska valen som ”historiska” var det ändå upp till 40 procent av de röstberättigade som föredrog att stanna hemma på valdagen. Vissa politiska analytiker menade att likgiltigheten kan ha berott på att Kadimas seger ansågs vara en självklarhet. Kadimachefen Ehud Olmert utlyste trots allt sin seger och lovade fortsätta med samma linje som Ariel Sharon för att förverkliga en reträtt från Västbanken, och dra upp de slutgiltiga gränserna, unilateralt ”om så behövs”.

Palestinier på Västbanken och i Gaza har förhållit sig både pessimistiskt och likgiltigt till de israeliska valen. Tidigare ledde varje förändring i den israeliska regeringen till konkreta förändringar i Palestina. Men idag upplever många palestinier att en ny partistämpel på det israeliska parlamentet inte egentligen spelar någon större roll. Den väsentligaste domen har redan fällts av USA och EU som betecknat den nya Hamasregeringen som terroristisk. De flesta tror att Israel också i framtiden kommer att stänga av gränserna, utföra bombattacker, påtvinga matbrist och fortsätta byggandet av apartheidmuren på Västbanken.

Ingen anledning till optimism

Israelaraberna, ungefär 20 procent av den israeliska befolkningen, är palestinier som blev kvar i Israel efter Naqba (ar. katastrofen) år 1948, då 750 000 palestinier tvingades fly från sina hem. Officiellt har de fulla medborgerliga rättigheter, men i verkligheten diskrimineras israelaraberna grovt på arbets- och bostadsmarknaden, inom hälsovården och utbildningen. De fyra arabiska partierna gjorde gemensam sak under parlamentsvalet för att locka sina väljare till urnorna, av rädsla för att frustration, en möjlig bojkott från den hårda islamiska falangen och konkurrensen från de sionistiska partierna, skall leda till en minskning av antalet israelarabiska ledamöter i Knesset.

Per telefon får jag tag på en israelarabisk kvinna som vill prata anonymt.

– Jag har inga förhoppningar inför framtiden, säger hon. Jag tror att situationen bara blir värre och att den israeliska regeringen till slut utlyser ett öppet krig mot Hamas.

Hon får medhåll av 27-åriga Abu Khaled i Gaza City.

– De israeliska valen spelar ingen roll, säger han. Vem som än vinner kommer vår situation ändå att förbli som den är idag. Det finns ingenting som ger anledning till optimism. Israelerna röstar för ockupation, vilket ju är överflödigt eftersom vi redan lever under ockupation, och högst antagligt också gör det i framtiden.

Den enda som visar lite optimism är Jamal Baker i Gaza City som förkastar de israeliska hoten som valkampanjspropaganda.

– Allt kan rimligtvis inte gå ihop i längden. Stängandet av gränserna och matbristen hörde till Kadimas kampanj. De upphör nog så fort valet är över.

Salah al-Bardawil, en talesman för Hamas, beskriver Kadimas seger:

– Olmerts program är helt enkelt en förlängning av Sharons politik. Det är samma mentalitet och sinnesförfattning. Vi har märkt att det som nästan alla partier hade gemensamt var en vilja att skada palestinierna, göra Jerusalem judiskt och påtvinga en unilateral lösning. Centrala beståndsdelar i deras politiska program är konfiskeringen av halva Västbanken, apartheidsystemet och muren, svält och belägring – allt detta är inte precis tecken på god vilja.

Han tillägger:

– De kommer självfallet att presentera sin propaganda för världen och kalla palestinskt motstånd för terrorism, och hoppas på att få det internationella samfundets stöd. Vi måste vara outtröttliga i vårt arbete att påvisa den israeliska politikens falskhet.

Makten är israels

När det gäller ett erkännande av staten Israel – Olmerts förhandsvillkor när det gäller alla slags förhandlingar med Palestina – säger al-Bardawil:

– Ett erkännande bör vara ömsesidigt. Israelerna erkänner inte en palestinsk stat, hur kan vi då erkänna dem? De vägrar erkänna Hamas. De pratar om gränser, men vilka gränser menar de? De från 1967 eller de nya gränserna som dras upp med hjälp av apartheidmuren?

– Vår krigsteknologi är självklart ingenting i jämförelse med israelernas, fortsätter han. Vi är ändå ett folk som lever under ockupation och internationell lag ger oss rätt att göra motstånd. Israel tröttnar aldrig på att prata om rätten att försvara sig självt. Vi har samma rätt, och den grövsta aggressionen mot palestinierna är den israeliska ockupationen. Trots att vi är villiga att utlysa en lång vapenvila ifall israelerna går med på att förhandla ärligt med oss, så kommer vi till slut att försvara oss själva med våra egna kroppar om vi måste.

När allt kommer omkring kan inte förhoppningsfulla, likgiltiga eller förtvivlade palestinska medborgare och regeringstalesmän ändra på det som de facto pågår. För tillfället är makten helt på den israeliska sidan, och historien förtäljer att det enbart är ett kontinuerligt tryck från det internationella samfundet som kan hindra Israel från att kollektivt bestraffa den civila befolkningen på Västbanken och i Gaza

övers. PN

Mohammed Omer

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *