Det svartaste hålet i Europa är Transnistrien, utbrytarregionen i östra Moldavien.

Medan sovjettiden höll på att ta slut i resten av världen proklamerades här den 2 september 1990 den Moldaviska Transnistriska Sovjetiska Socialistiska Republiken och fortfarande styrs regionen som på den gamla goda tiden. I förhållande till omvärlden är Transnistrien ett laglöst område och misstänks vara en viktig källa för de vapen som används vid krigen t.ex. i Afrika.

Själva Moldavien anses vara Europas fattigaste land, kanske också det mest agrara, och är känt främst för exporten av kvinnor till Europas bordeller. De utgör dock bara en bråkdel av alla dem som sökt sig utomlands för att försörja sig och familjen i hemlandet: en miljon av landets sex miljoner invånare. Anna Rotkirch som intervjuat moldaviska ”gästarbetare”  i Paris och sökt upp kontakter i Moldavien berättade i en kolumn i Ny Tid i augusti om det söndriga liv som den påtvungna emigrationen lett till:

”Det går inte att leva på de pensioner och löner som betalas. Barnen är undernärda och männen dör i 50-årsåldern. Det som däremot går, om du är frisk och våghalsig, är att ta sig utomlands. Där bygger du hus eller sköter du åldringar, vaktar barn eller dansar i barer. Pengarna som skickas hem hjälper mot hunger och desperation och kan i bästa fall ge något slags framtidstrygghet – som det där nya huset att bo i på äldre dagar, ifall de någonsin stundar.

Men samtidigt fungerar inget land vars duktigaste och högst utbildade befolkning emigrerat. Så gott som hela den forna sovjetrepublikens välfärdsstat – med läkare, lärare, sekreterare och tjänstemän – har splittrats och lämnat landet.”

Det sker alltså en förvrängd integration i Europa, risken för en integration i Europas undre värld är högre än genomsnittet, också om det går riktigt illa bara för en minoritet.

Moldavien, där majoriteten av befolkningen talar rumänska, är ändå obestridligen en del av Europa och kan därmed ansöka om medlemskap i EU, vilket dock kan bli verklighet först efter radikala förändringar.

Någon har dock talat om en bakdörr: Om Moldavien ansluter sig till Rumänien, som DDR till Västtyskland, ansluts det också till EU. Det är dock inte säkert att rumänerna är villiga att ta sig an sina fattiga kusiner.

Bunkerland

Transnistrien fungerade redan under andra världskriget som ett svart hål – rumänerna upprättade med tyskt bistånd i detta ingenmansland dödsläger för judar och romer. Röda armén lade uppenbarligen under början av efterkrigstiden upp sina strategier så att floden Dnjestr utgjorde en viktig försvarslinje som skulle hållas och på den nordöstra stranden lagrades vapen och ammunition i stora mängder och här byggdes också vapenfabriker. Det ledde till en inflyttning av främst ryssar, men också ukrainare till den strandremsa där också stålverk och andra industrier samt Moldaviens hela energiproduktion koncentrerades.

Här var den 14:e armén också förlagd och när den ingrep på utbrytarnas sida hade Moldaviens egen armé naturligtvis inte några möjligheter att återställa ordningen. Den arméns kommendör general Alexandr  Lebed hade däremot stora planer på att återställa ordningen hemma i Ryssland.

Beslutet att utropa Transnistrien som en egen republik fattades uppenbarligen i Moskva där man ville bevara denna framskjutna försvarsposition. Igor Smirnov, som utropades till president, hade anlänt till regionen först år 1987. Majoriteten av regeringsmedlemmarna är ryssar och det har sagts att de till stor del har en bakgrund inom FSB, alltså den ryska underrättelsetjänsten. Sådant är inte lätt att få bekräftat i ett så isolerat område som Transnistrien.

Efter internationella påtryckningar gick Ryssland till slut med på att dra tillbaka sin militära styrka från Transnistrien. Största delen av trupperna och en del av vapnen, okänt hur stor del, har faktiskt dragits tillbaka, även om operationen gått långsammare än avtalat. De sista enheterna, enligt vissa uppgifter kanske 1 500 man, har dock lämnats kvar för att bevaka de återstående lagren av vapen och ammunition.

Gränsen börjar bevakas

Segslitna förhandlingar har i flera år förts om Transnistriens framtid med ett växande antal deltagare. Utom Ukraina och Ryssland är numera också OSSE och EU deltagare på ett eller annat sätt. Några konkreta resultat har inte uppnåtts. I Moldavien är man uppretad över att OSSE tenderar att behandla Moldavien och Transnistrien som jämbördiga parter som man ska medla mellan – också riksdagsman Kimmo Kiljunen har fått några kängor i det sammanhanget.

I mars gick konflikten in i ett nytt skede när Ukraina, med stöd av EU, började bevaka gränsen till Transnistrien på ett nytt sätt – man kräver nu giltiga moldaviska tullpapper för varor som passerar gränsen. De transnistriska myndigheterna, som tidigare debiterat egna tullavgifter, accepterar inte detta och nu passerar inga varor gränsen, inte heller varor som kommer från ”egentliga” Moldavien. I Moskva talar man upprört om en blockad.