Valresultatet i Ukraina visar att den orange revolutionen burit frukt. Hjälten från hösten 2004, den nuvarande presidenten Viktor Jusjtjenko, fick visserligen se sitt parti Vårt Ukraina komma först på tredje plats. Att valresultatet trots detta accepterades var ändå i sig ett avgörande framsteg på Ukrainas väg mot demokrati.
– Zila Naroda, folkets makt, d.v.s. den gruppering som uppkom genom den orange revolutionen, fick drygt 40 procent av rösterna, och det var ungefär så mycket Jusjtjenko i tiden fick. Det visar att folk fortfarande är intresserade av att reformerna fortsätter.
– Situationen förändrades mycket under de sista två veckorna före valet. I början av mars låg Vårt Ukraina fortfarande före Timosjenkos block, men sedan började man tala om en förestående allians mellan Jusjtjenkos och Janukovytjs partier och det fick folk att protestera. Jusjtjenko sade inte klart nej till ett samarbete med Janukovytj, medan Timosjenko gjorde det. Det här tolkades som en beredskap hos Jusjtjenko att överväga en sådan koalition. Detta visar att befolkningen är starkare besluten att hålla fast vid reformlinjen än Jusjtjenko.
Triangeldrama
Allt detta innebär ändå att risken för instabilitet har ökat i Ukraina. Det finns ingen enkel lösning på triangeldramat i landets ledning. Mosjes tror att Jusjtjenko inte vill se Timosjenko som premiärminister, trots att de var allierade i den orange revolutionen.
– De brände alltför många broar mellan sig under det senaste halvåret. Jag tror att Jusjtjenko fortfarande överväger en koalition med Janukovytj, men den skulle döda hans chanser till återval år 2009.
Mosjes tror i alla fall att Timosjenko blir premiärminister, vilket ändå inte innebär något slut på instabiliteten. Hon var den orange revolutionens styrka, men också dess svaghet.
– Hon är populist, med vissa drag av nationalist – jag har kallat henne en Meˇciar i kjol, men nationalismen kan i hennes fall vara spelad, medan den i hans fall var verklig.
Vladimir Meˇciar var som Slovakiens premiärminister under en stor del av 90-talet en så auktoritär ledare att EU inte var intresserat att förhandla om ett slovakiskt medlemskap så länge han var vid makten. Meˇciar var en hårdför f.d. boxare, medan Timosjenko framträder som en ung landsbygdsflicka med romantisk fläta, men Mosjes jämförelse är inte orimlig.
– Hon är mycket karismatisk, men hon är också mycket svår att samarbeta med. Hon har få medarbetare, hon är så dominerande. Om hon på nytt blir premiärminister riskerar hon att antagonisera alla omkring sig. Hon kan kräva en omprövning av privatiseringarna. Hon blandar sig friskt i ekonomin och anser att regeringen ska lägga sig i hur marknaden fungerar.
– Hon vill t.ex. revidera gasavtalet med Ryssland. Priset kan hon knappast påverka, men hon vill antagligen ändra avtalet så att de pengar som nu går till mystiska mellanhänder överförs till kretsar som står henne nära.
Timosjenko kallades i tiden gasprinsessan och Ukrainas rikaste kvinna. Pengarna tjänade hon genom att sälja vidare rysk gas, som på den tiden var underprissatt. Till en del var det fråga om gas som stals från ledningarna.
– Det var folk kring dåvarande premiärministern Pavlo Lazarenko som sålde gas i Ukraina och delvis vidare till Europa, och hon var en av dem. Hennes rykte är långt ifrån rent, berättar Mosjes, som dock inte tror att hon längre är så rik.
Lazarenko har stått inför rätta i Schweiz och USA, anklagad bl.a. för penningtvätt av över 100 miljoner dollar som han tillskansat sig på skumt sätt.
Tillbaka i ruta 1
Timosjenkos benägenhet att blanda sig i ekonomin innebär enligt Mosjes risk för konflikter med affärslivet och ryssarna. Utländska investerare kommer att fortsätta att vara försiktiga.
– Om sex månader kommer hennes regering att avsättas och man är tillbaka i ruta 1. Jag tror att det förtroende väljarna gav den orange revolutionen inte kan ge resultat med den nuvarande personfigurationen. Då blir en bred koalition aktuell, tror Mosjes. Det verkar också vara den lösning han själv ser som den bästa, eftersom den skulle bidra till att stärka landets enhet.
Han anser att regionernas parti förändrat sin stil, också om det inte förändrats vad substansen beträffar. Åtminstone har inställningen till Europa förändrats. Janukovytj talade nog redan tidigare för samarbete med Europa och aktionsplanen mellan EU och Ukraina tillkom när han var premiärminister.
– Men nu säger han i varje sammanhang att Ukraina hör till Europa. Affärsmännen bakom honom inser att de måste exportera till Europa, de är inte längre inriktade på Ryssland i första hand.
I två frågor är Jusjtjenko och Janukovytj fortfarande oeniga. Det ena är frågan om ryska som officiellt språk, den andra är en anslutning till Nato.
– Språkfrågan var aktuell i flera år, men när han var premiärminister vidtog Janukovytj inga åtgärder, i stället lärde han sig ukrainska och Ukraina ratificerade Europarådets konvention om minoriteters rättigheter. Jusjtjenko avstår för sin del från försök att ukrainisera östra Ukraina. Nu lär sig barnen där ukrainska i skolan och blir med tiden tvåspråkiga.
Natofrågan är svårare. Jusjtjenko vill att Ukraina blir medlem i organisationen, på hans sida ser man Nato som en dörr till EU, sådär som Polen blev medlem av Nato 1999 och av EU 2004. Janukovytj vill nöja sig med samarbete med Nato och tror att ett medlemskap där inte nödvändigtvis leder in i EU, men däremot riskerar försämra relationerna till Ryssland.
Sundare ekonomi
Men också om relationerna till den nordöstra grannen fortfarande är viktiga är de inte så dominerande som förr.
– På 90-talet var den enda möjligheten att bli rik att sälja rysk gas. Men efter Jusjtjenkos första regering 2000-01 följde en ekonomisk tillväxtperiod och det blev normalt att exportera metall till både Ryssland och Europa. Ståltillverkningen byggde på rysk efterfrågan och billig rysk gas. Mänskor som stålmagnaterna Viktor Pintjuk och Rinat Achmetov tänker mer självständigt än 90-talets rika, som var helt beroende av Ryssland. Ukraina är redan integrerat i världsekonomin.
Det betyder också att man måste snygga upp affärsmetoderna. Liksom på andra håll i världen har den kapitalistiska utvecklingen börjat med att pengar samlats med ofta hänsynslösa och tvivelaktiga metoder.
– Nu har affärslivet i Ukraina kommit till ett stadium när man inser att det är illa att vara en skurk, man behöver ett gott rykte. Det gäller speciellt investeringar i Europa. Ett klassiskt exempel var när en magnat i Donetsk ville köpa ett stålverk i Polen. När han avvisades med motiveringen att man inte visste varifrån pengarna kom gick han till domstol i Polen och det ledde till att han måste visa varifrån pengarna härstammade.
EU en möjlighet
Arkadij Mosjes tror att EU har en rätt bra chans att med tiden bli medlem i EU, förutsatt att hemläxorna görs och alla reformer genomförs.
– Om man jämför med länder åt vilka medlemskap redan utlovats, som Albanien och Turkiet, är Ukraina redan närmare att uppfylla EU:s villkor än de. Ukraina är inte sämre än Rumänien var för två-tre år sedan. Ukraina är ett europeiskt land och är med sina 47 miljoner inte mycket större än Polen, så det borde nog gå.
Problemen finns snarare i Bryssel, där man redan har ”för mycket på tallriken” och där beslutsprocessen för närvarande inte är speciellt effektiv.
– Flera medlemmar i ”gamla” Europa, som Frankrike och Tyskland, är skeptiska och vill inte ha problem med Ryssland.
Situationen kan enligt Mosjes förändras om Ukraina lyckas genomföra sina reformer. Det s.k. skam-argumentet kan tänkas bita.
– När centraleuropeiska länder ville in i EU sade de: Under det kalla kriget talade ni om ett enat Europa. Om ni nu inte håller fast vid det borde ni skämmas. I Nordeuropa bet det, danskarna accepterade det. Artikel 49 säger att varje europeiskt land kan bli medlem i EU.
Mosjes ser också ett geopolitiskt argument för ett ukrainskt medlemskap: energin, där Ukraina är ett viktigt transitoland. Europa omprövar Rysslands växande roll på området och vill undvika att Ryssland får monopol som säljare och transportör. Därför vill man ha direkt tillgång till energikällor vid Svarta havet och Kaspiska havet och detta stärker Ukrainas ställning.
Ett ukrainskt medlemskap i EU kommer inte att bli verklighet inom en snar framtid, det finns alltför många ”om” på vägen. Men inom en generation tror Mosjes att det förverkligas.
Ryssland mjuknar?
På längre sikt kan man också tänka sig att Ryssland kommer att se det som en fördel att Ukraina hör till EU.
– Rysslands inställning till Ukraina har redan förändrats. Man talar inte längre så mycket om ”slaviskt broderskap”. Vladimir Putin är pragmatiker, inte någon särskilt emotionell person. Ryssland har accepterat omformningen av det postsovjetiska rummet. Ännu 2004 kämpade Ryssland på allvar för Janukovytjs seger och Putin besökte flera gånger Ukraina. I dethär valet såg man inte någon större rysk inblandning och det fanns inte heller många partier med ett proryskt program. Att Ryssland höjde gaspriset lite före valet visar också att Ryssland inte satsade på stt påverka valutgången. Ryssland tycker inte om den nya situationen, men inser att man inte kan förändra den.
Mosjes vill inte utesluta att Ryssland återgår till en mer europeisk politik. Ännu för tre år sedan betonade Putin vikten av nära relationer till EU.
– Ryssland vill vara en suverän stat. Landet spelar olika spel i förhållande till Europa, USA och Kina. Men den nuvarande linjen kan förändras över en natt. Det nuvarande oljevälståndet skadar landet mer än det gynnar, det leder till att landet inte moderniseras och det kan uppstå en kris. Kina kan inte hjälpa med moderniseringen av Ryssland, som är ett europeiskt land vad civilisationen beträffar.
I motsats till de baltiska staterna, som ställde sig upp mot Ryssland och drog nytta av det i väst, strävar Ukraina till att bevara goda relationer till Ryssland. I den meningen skulle Ukraina inte ge EU problem. Under den förre presidenten Leonid Kutjma hade Ryssland i praktiken vetorätt över Ukrainas utrikespolitik, men så är det inte längre, betonar Mosjes.
Han noterar också att processen spelar en stor roll inom EU.
– EU:s och Ukrainas gemensamma aktionsplan har nu varit i kraft ett år. Om två år ser man vad som skett. Om resultatet är bra görs en ny aktionsplan upp. Ukraina kan provocera genom att lägga in en medlemsansökan. För ett år sedan övervägde man i den orange euforin att göra det, men man fick höra från EU att det inte skulle vara klokt.
Mosjes påminner om att det enda land som ansökt om medlemskap i EU och fått direkt nej är Marocko. För alla andra har en process inletts, som kunnat ta lång tid, men det finns i fallet Ukraina inget skäl att stoppa helt.
Blir inte långtråkigt
Mosjes tror att det inte för en ukrainaexpert som han blir långtråkigt att följa med utvecklingen i landet. Under andra hälften av 90-talet fanns det en tid när det inte hände så mycket i landet, men nu finns det ingen risk för det.
Att han yrkesmässigt kommit att ägna sig så mycket åt Ukraina är delvis en slump, men grunden är naturlig:
– Pappa föddes i Odessa före kriget och vi tillbringade en del av min barndom i Ukraina. Jag lärde mig grunderna i ukrainska, inte genom att läsa det i skolan, men genom att se på TV. På 80-talet reste jag ganska mycket i Ukraina. I den tidens Sovjetunionen representerade Västukraina liksom de baltiska staterna väst. Dessutom är ju Lviv en av de vackraste städerna i Östeuropa.
Arkadij Mosjes doktorerade på en avhandling om Storbritannien och började arbeta på vetenskapsakademins Europainstitut. Där märkte han snart att Storbritannien inte var så intressant och att det snarare behövdes folk som kunde specialisera sig på postsovjetiska studier. Eftersom han kunde ukrainska tog han sig an landet, som en av de första bland ryska forskare. Under stagnationen i Ukraina under den senare hälften av 90-talet släppte han en del av intresset.
– Men i slutet av 90-talet märkte man att det började hända saker och ting i Ukraina och jag kan inte sluta följa utvecklingen. Landet är mycket mer dynamiskt än Ryssland. Ukrainas framtid kommer att påverka Rysslands framtid starkt. Om Ukraina blir ett demokratiskt och välmående land i ett europeiskt sammanhang påverkar det Ryssland. Vi har många relationer mellan ryssar och ukrainare. Också ett misslyckande påverkar Ryssland. Därför är Ukrainas framtid en inrikespolitisk fråga i Ryssland.
Två Ukraina?
Är Ukraina delat i tu, delat mellan öst och väst? Arkadij Mosjes manar till försiktighet i slutsatserna.
– Saken är mycket komplicerad. Det finns nog inre gränser, men de rör sig och förändras mycket dynamiskt. En del talar om 4-5 stora regioner i Ukraina, andra om 14. Det är inte så stor mening att tala om två Ukraina. I Västukraina har vi Galizien som hört till Österrike-Ungern och Bukovina som hört till Rumänien. Det är svårt att dra någon entydig linje. Landet är snarare en mosaik.
(Fast i sanningens namn hörde Bukovina till Rumänien bara under mellankrigstiden, dessförinnan till Österrike-Ungern under mer än ett sekel, fast det stämmer att bortåt hälften av befolkningen var rumäner.)
– Fram till nyligen talade folk om en gräns längs Dnjepr, men det är helt missvisande. Däremot kan man skilja mellan det ”historiska” Ukraina och det ”nybefolkade” Ukraina. Det historiska Ukraina är de områden som var helt befolkade under medeltiden, till dem hör också de ryskdominerade Tjernihiv och Sumy, liksom Kiev och området söder om Kiev. Det framstod klart vid presidentvalet 2004, då det historiska Ukraina röstade för Jusjtjenko – det var 16 administrativa regioner plus huvudstaden Kiev. För Janakovytj röstade nio plus en region i det nybefolkade Ukraina, dit ryssar och ukrainare kom under 1700-talet, under Katarina den stora. Dittills hade det varit vilda fält som mest genomkorsades av olika arméer.
Mosjes anser att det inte rör sig om huntingtonsk gräns mellan civilisationer.
– I det historiska Ukraina rådde nog magdeburgsk stadslag, men regionen blev aldrig katoliserad och den utgjorde en del av kosackstaten. Den har historiskt legat närmare Europa och europeiska legala normer har gällt i norra, centrala och västra Ukraina, medan europeisk påverkan varit mindre i östra och södra Ukraina. Jag tror ändå inte att denna gräns är oöverbryggbar.
Mosjes medger i alla fall att det inte finns något annat land i Europa med så stora inre skillnader, det kunde eventuellt vara Tyskland med sina protestanter och katoliker.
– Men samtidigt kommer ukrainarna varandra närmare och närmare och bygger upp en ukrainsk nation. Folk uppskattar värdet av Ukraina, ingen vill splittra landet. Den värsta krisen kom 1993-94 då de rysktalande anklagades för bristande lojalitet, men den gick över.
Mosjes konstaterar att Krim är ett undantag, befolkningen där är etniska ryssar, inte rysktalande ukrainare. Invånarna har bott här i högst 60 år – de kom i stället för tatarerna som deporterades av Stalin och halvön var fram till 1954 en del av ryska federationen. Här kommer det att ta lång tid innan man verkligen uppfattar sig som ukrainare.
– I östra Ukraina talar folk ryska, men ofta med en stark dialekt och hemsk accent. De vill ha goda relationer till Ryssland och känner sig nära ryssarna, men vill inte bli ryska medborgare.
– Under den sista sovjetiska folkräkningen var det 22 procent av invånarna i Ukraina som såg sig som ryska, men under den följande folkräkningen under Kutjma var andelen bara 17 procent. Det hade inte skett någon emigration till Ryssland, det hade inte förekommit någon språkstrid. Det hade bara skett förändringar i identiteten. Starka ryska påtryckningar gjorde att man fick den första generationen av rysktalande ukrainska nationalister, som en reaktion mot den ryska politiken.
Utjämningen är en långsam process, och skillnaderna finns fortfarande, men de hotar inte landets enhet och de är enligt Mosjes mindre än de mellan Quebec och Ontario.
Olönsamt Piemonte
Västra Ukraina har kallats Ukrainas Piemonte, här skapades den ukrainska identiteten och självständighetstanken. (Det var ju kring regionen Piemonte som Italien byggdes upp.)
– Utan den västukrainska intelligentian skulle det inte ha uppstått ett självständigt Ukraina, utan i stället kunde det ha blivit ett nytt Vitryssland. Men utan östra Ukraina skulle landet ha drabbats av ekonomisk kollaps. Västra Ukraina går med förlust och subventioneras av staten, påpekar man i öst.
De politiska skillnaderna är tydliga mellan väst och öst: i väst stöder man Jusjtjenko, i öst Janukovytj och i mitten Timosjenko. Hennes parti är näststörst i både väst och öst och man kan säga att hennes eklektiska plattform med inslag av moderat nationalism och etatism har stöd i hela landet.
Ruch-partiet, som väckte självständighetstanken i västra Ukraina, stödde i presidentvalet Jusjtjenko, men i parlamentsvalet ansåg partiet att de nationella idéerna inte var tillräckligt väl representerade i Vårt Ukraina, och ställde därför upp på egen hand. Partiet fick bara 2 procent av rösterna. På motsvarande sätt fick ryskinriktade rörelser i östra Ukraina bara ett par procent av rösterna.
– Landet blir alltmer homogent, skillnaderna blir mindre, bl.a. tack vare skolor, TV o.s.v. Ryska mediers ståndpunkter får allt mindre tyngd. Det är inte som förr när mänskor som levde i östra eller västra delen av landet mestadels aldrig möttes.
Peter Lodenius
