Redan i foajén hör man dunket. Tekno, som går i samma tempo som man kan ana när man förbigående ser en businessherre i ögonen eller känna utanför Onnela (på godtycklig ort). Människor och miljöer som trots sin skenbara skillnad alla sitter på den globala jetset-axeln. Så öppnas dörrarna till Teater Viirus senaste pjäs, Electronic City. ”Ta på er skoplast, tack”. Den som inte hör hemma på framgångens kliniska arena, får bara komma in med rena fötter. Här tåls inget smuts.

Vi stiger in i den opersonliga lobbyn, det sterila flygfältet, det hetsiga shoppingcentret och allt samtidigt. Finansvärlden har med teknologins vingar lyft till en plats utanför tid och rum, där man aldrig vet om man är i Chicago eller Hongkong. Samtidigt är tid just den avgörande faktorn. Vi befinner oss i Electronic City.

Falk Richters pjäs tar avstamp under akut klichéhot. Dagens samhällskritik med fokus på konsumtion tenderar att ha ett messiasaktigt sken kring sig. Ofta har den bara blivit en konsumentprofil bland andra. Utan skräck för temat tar skådespelarna ett hårdhänt grepp om publiken. När ekorrhjulet så spinner igång är det inte bara på scenen man blir andfådd, även publiken tvingas till ansträngningar.

Villrådigheten som åskådarna genom dramaturgiska grepp tvingas in i är nära den som syns hos rollfigurerna. Det finns en klar norm som gäller för globalkosmopoliten. Loungelivet ställer sina krav; ingen skall sacka efter ingen skall vara sliten. Det minsta man kan kräva är att alla håller minen. Se butter ut eller hälsa överdrivet positivt på avskyvärd, dialektfri engelska: ”Hiiiii!”

När man sedan gömmer sig på en toalett för att pusta ut och onanera är behovet att komma bort så tillspetsat att bara djuret finns kvar. Electronic City håller sig inte till kraftigt sexuella undertoner utan vältrar sig i sexualitet. När rollfigurerna skuffas med armbågarna före mot varandra i en hetsig kamp om makt och rampljus blir alla steg på vägen laddade med fetischer.

Överdrifterna blir så kraftiga att man plötsligt har fått en extra parodi efter den första. Klassiska berättarknep med upprepning i spetsen strös runt så frikostigt att de får en helt annan inverkan. Hela tiden återkommande ljud, effekter och fraser bildar så intensiva strukturer och mönster att de övergår i kaos. Pjäsen blir en blandning av dystopi, reality-tv, ekonominyheter och ljud och video (obs!) effekterna tycks vara plockade ur samma spektrum. Och publiken känner sig allt mer kraftlös.

Allt medan man följer det schizofrena spektaklet, växlar känslorna mellan otrolig ångest och okontrollerade skrattsalvor. Med bistra blickar rusar folk av och an, till synes målmedvetet, men väldigt mållöst. Så emellanåt bryter alla ihop. Paniken slår till och övergår i vrede. Har man tappat koden till sitt eget liv är man försåt bortkommen.

Det är inte Viirus standardgäng som står bakom produktionen. Skådespelarna kommer direkt från Teaterhögskolan och är på Viirus till låns. Inte märkvärdigt att de ger ett sammansvetsat intryck, där varje individuell prestation lyfts fram av de andra. När Peter Kanerva och Edith Holmström i huvudrollerna ramlar in i en flygfältsromans, den ena som maskulin affärsman, den andra som skör och flickig internationell snuttjobbare, möter de publiken med hela gruppens tyngd.

Pjäsens största känsla av medmänsklighet kommer till uttryck genom en Eurythmics låt. Likgiltighet genomsyrar allt, utom då någon bryter ihop. Då får vi se tårar. Alla andra vänder sig förstås bort. Tempot blir allt hetsigare och till slut är det en sådan låga i skådespelarnas ögon att man inte längre är säker på att allt är på sin plats. Vems känslor bearbetar de nu egentligen?

Det ligger ändå en djup ironi i skådespelarnas personliga koppling till temat. Som speglar för sin samtid underkastas de vissa krav. För att kunna fylla globalkosmopolitens skor räcker det inte bara att ha rätt utstyrsel. Man måste vara ung och vacker med en gloria av framgång över sig. När pjäsen går till aggressiv offensiv med publikkontakt, andas den ungt förakt och trendig överlägsenhet. Skådespelarna fyller måtten och vackert så. Men samtidigt faller de själva in i målgruppen för sitt eget budskap.

Electronic City av Falk Richter. Övers: Annina Enckell. Regi: Egill Heidar Pálsson. Scenografi och dräkter: Arbetsgruppen. Ljud: Kristian Ekholm. Ljus: Tuukka Törneblom. Video: Annina Estarriola. I rollerna: Edith Holmström, Nina Kaipainen, Peter Kanerva, Susanne Marins, Hanna Nyberg, Cecilia Paul, Markus Riuttu. Premiär på Teater Viirus i Helsingfors 31.3.