1.
Det är inte en solbadare som ligger en bit upp på playan på södra Teneriffa medan folk flanerar förbi i vattenbrynet – det är en drunknad afrikan som packas in i en bodybag av en funktionär med gummihandskar. En orange signalkon har placerats en bit ifrån i sanden. Bilden finns på första sidan av Tenerife News som utkommer varannan vecka. Enligt artikeln drunknade mannen 150 meter utanför stranden. Han var en av de uppskattningsvis 1000 personer som bara i år har omkommit i försök att i överfulla små båtar ta sig över till öarna från afrikanska Mauretanien. Många lyckas ändå bättre: över 1000 mestadels unga män har klarat överfarten under årets två första månader. Mångfalt flere väntar på att ha råd – det lär kosta från 800-5000 euro per person. Mottagningscentra på Teneriffa är så fulla att flyktningar nu börjat flygas vidare till spanska fastlandet, där chanserna till ett nytt liv inom EU lär vara bättre.
De afrikaner jag ser i gatubilden i Puerto de la Cruz på nordvästra sidan av ön ser förhållandevis välmående ut, och här finns både män, kvinnor och barn. De vuxna sysslar med försäljning utan att alls se ut att be om ursäkt för sig själva, barnen är vrålsöta och kvinnorna bär stolt upp sina imponerande granna dräkter – låter det kliché?
Men alla här tycks inte bli tagna av barnen – nämnda tidning berättar också om ett attentat mot en flyktingförläggning på östra grannön Gran Canaria veckan innan jag damp ner här. Brandbomber kastades mot en byggnad där ett 80-tal barnflyktingar var inhysta. Tidningen återger utförligt regionpresidenten Adán Martíns vältaliga fördömande av incidenten, där han bl.a. uppmanar öborna att låta bli att återgå till grottstadiet (“going back to the caves”).
2.
Efter ett besök i uppe vid toppen av den sovande vulkanen Teide, där landskapets färgskala och proportioner under den intensivt blå himlen suveränt får en glömma alla farhågor om att det hela kanske överreklamerats (“förstummande“ skriver jag på vykorten), rullar utfärdsbussen norrut längs öns bergiga “ryggrad”, småningom allt närmare kustlinjen, på hisnande höjd. Mitt i allt ser man havet österut, någon meter från bussen gröna stup delvis omringade av molnslöjor som vi alltså betraktar uppifrån, och skymten av bebyggelse långt nedåt vid stranden. I soldiset ute till havs uppmärksamgör guiden oss på en just och just synlig silhuett, som en taggig valrygg: Gran Canaria. –Tenerife News skriver i en text om rostiga skorvar i huvudstaden Santa Cruz´ hamn att det också finns andra maritima miljöhot mot öarna, att vattnen används som passage för olika flottor, inte minst USA:s, som transporterar material till krigszonerna i Irak och Afghanistan. I skydd av strikt antiterrorlagstiftning behöver de inte fast de gör an i hamnar här avslöja något om sin last, som troligen innefattar både konventionella och kemiska vapen. Freds- och vänstergrupper har protesterat båda på öarna och på fastlandet.
3.
Hänryckningen över utsikterna blandas med en annan slags rysning då guiden, kunnig, smått barsk och litet gammaldags välformulerad (och vilken flytande spanska hon tycks slänga käft med busschaufförerna på), på tal om byn La Esperanza som vi längs den molnomsvävade “ryggraden” nu närmar oss börjar tala om spanska inbördeskriget. Hela kriget, närmare bestämt generalernas uppror, hade till viss del sin upprinnelse i ett möte just här, sammankallat av Franco som då var ståthållare på ön. Guiden konstaterar bara att F. vann kriget och sedan “regerade” tämligen länge, och hoppar sedan till nuvarande kungafamiljen och nämner premiärministern Zapatero.
Jag börjar veva på tanken att detta att leva i Teides skugga, en vit mäktig topp som ständigt tornar upp sig i bakgrunden, hela Spaniens högsta berg, säkert kan vara ägnat att om inte skapa så förstärka en hierarkisk världsbild. “Isä Teide” säger guiden ofta, nästan med ett tonfall som “Isä meidän”. Givetvis såg generalerna sig som Spaniens räddare, också på det där mötet ovanför molnen, och tänkte väl att det de sedan gjorde var liktydigt att dyka ner från höjden som rovfåglar på sitt rätt så värnlöst famlande byte, republiken.
4.
På resans sista hela dag på ön gör jag en egen utfärd i lokala bussar, med byte i huvudstaden Santa Cruz på nordöstra kusten, till Playa Las Teresitas, en strand med ovanligt nog vit sand (hämtad från Sahara, sägs det), en bit norrut från SC. I stan stiger skolbarn- och ungdomar på; en del fortsätter till playan, andra stiger av igen efter en stund med skolväskorna dinglande. Killar med sportigt utseende och halva håret vitfärgat, flickor som glittriga modedockor…och en flicka med vad som ser ut som ylletröja, mitt i middagshettan. Stoppet i Santa Cruz blir kort då bussen vidare till playan går nästan genast, men här skulle tydligen finnas mycket att se, bara längs strandlinjen: en jättelik vit skulptur som mycket liknar en conquistadorhjälm, presidentpalatset, och när vi börjar rulla ut ur centrum (fast resan tar nästan längre tid än hela sträckan hit från Puerto de la Cruz pga stadstrafiken) på en hög sockel en ärggrön skarpkantad skulptur som genast utstrålar något otäckt anakronistiskt: en smal el Grecoaktig figur som står på ryggen på en rovfågel med utbredda vingar och mänskohuvud. Figuren håller upp något som ser ut som en kombination av ett kors och ett svärd. Jag kollar läget på stadskartan, och visst: det här spektaklet står i ändan av en gata som faktiskt heter Rambla General Franco…Något egendomligt är det med väderstrecket: hela härligheten är vänd bortåt från stan, snett ut mot havet. Så slår det mej: åt det hållet ligger ju spanska fastlandet…
Martin Westman
