De historiska jubileumsåren förföljer oss. J.V. Snellmans 200-års evenemang har knappt hunnit halvvägs, 2007 kommer Fredrika Runeberg och Fredrik Cygnaeus som en och annan vill rehabilitera ur den akademiska glömskan. ”Ingenting förnyar så som en tids bortglömdhet” säger Walter Benjamin. Och sedan ligger många i träning för därpåföljande år.

Vad i Herrans namn är det då då?

Det är 200-årsminnet av 1808–09 års krig, Borgå lantdag, nationens födelse och Finland som statsbildning. Hur skall man förhålla sig?

”Historien i all ära, men vi måste blicka framåt” upprepar populistiska politiker från Sverige och Finland på ett idéseminarium, som tillägnades detta firande och nyligen hölls på det sedvanliga bilaterala kulturcentret, Hanaholmen. Som om historien skulle vara avslutad. Esko Aho höll dessutom för säkerhets skull ett anförande om den teknologiska utvecklingen i Kina, bara som jämförelse.

Men historien är inte slut, den lever envist. Den lever i de små och stora ord som talare efter talare strör omkring sig, från talarstolen till alla dem som sitter med sina namnlappar och fingrar på konferensmapparna. Det är välartade, dynamiska seminariesvenskar med fint retoriserade åsikter, det är rakt-på-sak-finländarna: töks-töks, som vår levnads- och uttrycksform kallas på finska.

 

Vad skall historiens vändpunkter – såvida de alls finns – kallas? De vanliga små orden döljer stora idékomplex. Om man talar om händelserna 1809 i Finland och Sverige är det ett propagandistiskt understatement, på samma sätt som man kallade dekabristupproret i Ryssland för ”händelserna 1825” eller invasionen av Tjeckoslovakien för ”händelserna1968”. Nikolaj II kallade i sina sista manifest revolutionen i Petrograd 1917 för ”oordningar”.

På idéseminariet dominerar de dramatiska omskrivningarna och metaforerna. Sverige,det gamla svenska riket – var är det nya? – sprängs. Rikets sprängning upprepas gång på gång, med en term från gruvdrift och anläggningsarbeten. Man sprängde väl med svartkrut, eftersom Nobel ännu inte hade uppfunnit dynamiten. Eller så tar man till äktenskapsbalken och juridiken: skilsmässan eller riksskilsmässan avslutar äktenskapet mellan Sverige och Finland. Eller ännu kraftigare: man går till kirurgin och talar omamputationen av Finland. Separationen, splittringen, klyvningen, riksdelningen gjorde att Finland lösgjordes, rycktes loss från den gemensamma historien med Sverige.

 

Moderlandet är alltid Sverige, fäderneslandet verkar alltid vara Finland, för dem som kommer härifrån. Mor och far, men var är barnen? Så fort det blir fråga om svensk-finska historiska angelägenheter är det lätt att förflytta sig till en utsiktspunkt i Sverige och beklaga det lågvattenmärke som finska kriget, kungens arrestering, förlusten av Finlandoch statskuppen 1809 innebar i Stockholm. Det är en god tradition på svenska i Finland att försvara Sverige och svenskarna. Det visar sig också vara så, att det fina retoriska uttrycket När riket sprängdes härstammar från en bok med samma namn från 1955 om fälttågen i Finland och Västerbotten, av Eirik Hornborg. Han var länge en ideologiskt ledande historikerprofil på svenskt håll i Finland.

Biblioteksdatabaserna ger för övrigt flera jämförande bidrag till sprängningsliknelsen. Högsta relevanspoäng får boktitlar som Skolan ska sprängas (1977), Spräng Amalthea! Arbete, facklig kamp och strejkbryteri i nordvästeuropeiska hamnar 1870–1914 (1998). Flest omnämnanden får Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes.

 

En snabb blick i några enklare historieböcker från Sovjetunionen och Ryssland visar en annan bild. Det finns en viss återhållsamhet i uttrycken, på de få rader där Rysk-svenska kriget 1808–09 överhuvudtaget brukar omtalas, som ett preludium till Fosterländska kriget 1812. Här förenas eller införlivas Finland i den ryska rikshelheten. Detta efter att fästningarna fallit eller kapitulerat. Eller så övergår Finland till det ryska riket och innesluts i det. Den enes sprängning, amputation och skilsmässa, den andres förening och införlivande. Den äldre, nationalistiska historieskrivningen i Ryssland uttryckte sig med andra ord. I slutet av 1800-talet talade man om Finlands underkuvande eller betvingande1808–09, som ett fullbordande av den långa linjen i Rysslands Östersjöhistoria, som hade börjat redan med Alexander Nevskijs kamp mot Birger Jarl och Tyska orden på 1200-talet. Men också finländska forskare talade om den ryska pacificeringen av Finland.

Återförening är ett kravfyllt ord i historiska sammanhang. I vår inhemska historia används det alltid om Viborgs läns återförening med det övriga Finland 1812. Detta Viborgs län hade hört till Ryssland från 1721 och 1743 och sett från andra stranden av gränsen vid Kymmene älv var det våra segerrika trupper som helt enkelt erövrade det som sedan vid freden i Fredrikshamn 1809 definierades som storfurstendömet Finland.

En märkvärdig seger för historieforskningen som tillrättaläggare av verkligheten är, att Sverige-moderlandets totala nederlag i kriget senare har förvandlats till en seger för Finland och finska folket. Runeberg har sin andel i detta.

 

Historiens skolboksord är inte ofarliga, de kan lätt bli automatvapen för att försvara förutfattade meningar. Alexander Herzen, den store revolutionäre demokraten har skrivit en bok om revolutionens misslyckande 1848 med titeln Vom anderen Ufer, ”Från andra stranden”. Åren 1808–09 placeras Finland definitivt på sin plats i den europeiska geografin. Valet av ord och begrepp för att beskriva och förklara händelserna under de avgörande åren måste alltid nyanseras från en utsiktspunkt också på den ”andra stranden”: i Finland, i S:t Petersburg. Annars förlorar historien förbindelserna med nutiden och återfaller till nationella uppgörelser i Sverige eller Finland. ”Historia är det som en tidsålder intresserar sig för hos en annan” skrev Jacob Burckhardt på 1800-talet. Varken han eller historien är döda.

Skribenten är förlagsredaktör på SLS