Heikki Patomäki

har lyckats få fart på diskussionen om det postneoliberala samhället. Det är ju många som redan fått nog av det neoliberala samhället där allt styrs av kapitalets logik och där politiken i allt högre grad trängs undan av ekonomin. I symptombilden ingår att vi har allt svårare att se alternativ.

Detta behandlades vid årets finländska socialforum i början av april under två sessioner där Patomäki, professor i världspolitik vid Helsingfors universitet, spelade en central roll. Under den ena tecknade Lauri Holappa från de socialdemokratiska unga och utrikesminister Erkki Tuomioja de stora linjerna i den ekonomiska teorin och politiken under 1900-talet, medan Patomäki grovt skisserade upp en emancipatorisk världspolitik (se denna sida 7.4).

Under den andra sessionen diskuterade man hur detta återspeglar sig på politiken i Finland, där de stora partierna verkar ha anpassat sig till det snävare utrymme som globaliseringen sägs lämna. Detta snävare utrymme leder till att det inte spelar så stor roll vilka partier som ingår i regeringen.

 

Studerandena i statslära

vid Helsingfors universitet höll ett par veckor senare en paneldebatt som lockat en stor publik. I vilken mån det berodde på att studerandena utlovades en poäng i ”arbetslivsorientering” för sin närvaro är svårt att veta. Intressant är i alla fall att debatten introducerades av ämnesföreningens ”företagsrelations- och exkursionssekreterare”, ett utslag av tidsandan.

Heikki Patomäki skissade till en början upp hur den liberala demokratins inre rum minskar, det som bestäms av politiken och ekonomin i det egna landet och det där demokratin som vi hittills känt den kan ha plats. Det minskar, eftersom det yttre rummet växer, det som bestäms av världsekonomin och regleras av den internationella politiken och den globala administrationen.

Detta skapar en uppfattning om att man inte kan göra så mycket i politiken, partierna förefaller likadana och att rösta blir mest en formalitet när man inte ser några verkliga alternativ.

Tapani Pitzen, redaktionschef vid Taloussanomat, daterade övergången från politikens till ekonomins dominans till det kalla krigets slut. Under det kalla kriget hade en form av krigsekonomi levt kvar, med icke-ekonomiska randvillkor. När det tog slut kunde man fortsätta på tiden före 1914 – mellankrigstiden med New Deal och keynesianismen såg han som en parentes.

Patomäki och Pitzen hade alltså ungefär samma analys: politiken har förlorat en stor del av sitt inflytande under de senaste 15–20 åren och ekonomin dikterar i allt högre grad utvecklingen. De hade däremot diametralt motsatt åsikt om hur lyckad denna utveckling varit: Patomäki beklagade demokratins trängda läge och hoppades på former av global demokrati, medan Pitzen ansåg att det bara är bra om marknadsekonomins lagar får verka ostörda.

Patomäki förklarade att det finns en massa konflikter som förutsätter att man gör ingripanden i ekonomin, en sådan är de växande klyftorna i inkomstfördelningen. En annan är instabiliteten på valutamarknaderna, som kan hota hela nationalekonomier och som kan motverkas
t.ex. genom en Tobinskatt. Han spekulerade också i någon form av internationell demokrati genom globala partier.

Pitzen var däremot skeptisk till att sådana ingripanden skulle ge goda resultat: om man skulle få en global majoritet för en reglering av ekonomin skulle det enligt honom innebära en ny realsocialism.

 

Ekonomin segrar

alltid över politiken, ansåg för sin del Reijo Heiskanen, ekonomist vid Nordea. Ibland tar det 70 år, som i Sovjetunionen, ibland tar det några dagar, som för vissa valutaoperationers del, men regeln gäller alltid. Politiken kan inte förbigå ekonomins randvillkor. Alla stora omvälvningar i historien har enligt Heiskanen haft ekonomiska rötter, också Luthers reformation och franska revolutionen. Patomäkis idéer om global demokrati såg han som mycket utopistiska och han ville låta marknaderna fungera fritt. EU är ett exempel på alltför mycket politik och alltför litet ekonomi och fungerar därför dåligt.

Pitzen ansåg att ekonomin i Finland och Europa är statisk och präglas av brist på företagsamhet – Europa har inte initiativet i världsekonomin.

Panelens politiker, den centerpartistiske riksdagsmannen Antti Kaikkonen, beklagade inte oväntat att ekonomin är så dominerande att den i rätt hög grad kan styra politiken. Bristen på medel att styra den globala ekonomin för med sig att utvecklingen inte alltid är hållbar och ekologiska problem uppstår. Växthuseffekten är bara ett problem.

– Var går gränserna för den globala tillväxten? Världens globala bärkraft är hotad. Välfärd bör ses som mer än ekonomi.

Också Heiskanen medgav i detta sammanhang att ekonomins dominans inte nödvändigtvis alltid leder fram till en optimering. Han efterlyste i alla fall en fortsatt avreglering för att ge de ekonomiska krafterna ännu friare spelrum. Han ansåg att tjänstemännen är modigare när det gäller sådana reformer – politikerna vågar inte genomföra tillräckligt stora reformer eftersom de är rädda för väljarnas dom. Detta fick Kaikkonen att undra om det är ett problem att politikerna följer medborgarnas åsikter.

 

Partiernas roll

nagelfors sedan i en diskussion förra veckan på Gamla studenthuset, ordnad av den finska socialdemokratiska studentföreningen. Också här inledde Patomäki och den här gången utvecklade han temat för den andra sessionen vid socialforumet. Han såg partiernas uppkomst i industrisamhällets moderniseringsskede för drygt hundra år sedan när massrörelser omformades till organisationer i koncentriska ringar: ledningen – funktionärer – centrala aktivister – lokala aktivister – passiva medlemmar – väljare. Numera har aktiviteten minskats inom partiverksamheten till den grad att det för Patomäki bara återstår yrkespolitiker och väljare. Det postdemokratiska partiets medlemskår har minskat och förlorat i betydelse. Och väljarna tillhör i allt högre grad medelklassen och är inriktade på konsumtion. Politiken är i växande utsträckning ett karriärval och visionerna försvinner med tiden.

Partiernas finansieringsbas förändras så att medlemsavgifternas betydelse minskar och bidragen från staten och från enskilda donatorer blir allt viktigare, och det sista innebär att de blir mer utsatta för lobbning. Ledande personer i partierna kan få ledande poster i statsbolagens förvaltning, och det innebär att de också är med i näringslivet. Ledarnas kunskapsbas förändras – de har också i vänsterpartierna huvudsakligen akademisk utbildning och det innebär att marxismen får ge vika för teknokratiska läror.

Den ekonomiska modellen är låst genom den globala kapitalismen och genom EU. Enligt Patomäki har globaliseringen lett till att regeringarna upplever sig vara ansvariga, inte längre inför väljarna, utan inför andra länders regeringar, internationella organisationer som Världsbanken eller WTO och det transnationella kapitalet.

Lauri Holappa medgav att det finns starka tendenser till en neoliberalisering bland partierna, men ansåg att de inte ännu helt förverkligats inom den finländska vänstern. Neoliberalismen syns speciellt inom den ekonomiska politiken där den på 70-talet undanträngde det keynesianska paradigmet och började förkunna att statliga interventioner i ekonomin är av ondo. Det har bl.a. lett till att finansministeriet inte längre bedriver konjunkturpolitik.

Heikki Patomäki kom att tänka på George Orwells doublespeak och var rädd för att dubbeltalandet utvecklats till ett dubbeltänkande.

– Största delen av finländarna delar socialdemokraternas värderingar, t.o.m. samlingspartisterna. Men nu blir föreställningarna allt vanligare att man genom högerns medel kan nå vänsterns mål, t.ex. att man genom tillväxt kan nå välfärd. Man tror att bästa sättet att försvara välfärdsstaten är att köra ned den. Man talar om rättvisa och inför ett nytt lönesystem i den offentliga sektorn som inte är baserat på rättvisa.

Samtidigt har det speciellt sedan Margaret Thatchers tid i allt högre grad varit högern som krävt förändringar och definierat dem, en roll som vänstern tidigare hade.

 

Är modernisering illa?

frågade någon, och fick naturligtvis inget klart svar, det kan inte finnas. Holappa konstaterade att ”tidsandan” spelar en (alltför) stor roll – den uppfattas som något man måste anpassa sig till. Vänstern fungerar numera bara reaktivt, mot den bakgrund som ”tidsandan” utgör.

Ekonomijournalisten Heikki Lehtinen hävdade att vänstern förstår sig mycket lite på ekonomi, och därför i tiden inte förstod hurudana följder liberaliseringen av kapitalrörelserna kunde få. Han ifrågasatte också ett alltför starkt betonande av effektivitet – det är kanske vänsterns problem att jämlikhet aldrig är fullständigt effektiv.

Ett exempel på missriktat motstånd mot tidsandan gavs av Ossian von Konow. När han i tiden flyttade från Uleåborg till Träskända för att bli stadsplanearkitekt där instruerades han av stadens dåvarande socialdemokratiska stadsdirektör att inte planera egnahusområden ”för då blir staden borgerlig”.

Någon i publiken med rötter i Kuusankoski undrade med hänvisning till nedläggningarna där vart folk ska ta vägen. Servicenäringarna kan inte ge jobb åt alla. Måste folk på nytt söka sig till Sverige eller ännu längre bort?

– Kuusankoskitragedin är en följd av globaliseringen som man borde ha kunnat räkna med på förhand och förbereda sig för. Det behövs nu sociala investeringar och sociala innovationer svarade SDP:s programchef Juha Eskelinen.

Jarmo Lindén, som leder arbetet med vänsterförbundets nya principprogram, konstaterade att det i Finland finns färre som definierar sig som vänster – 22 procent – än i något annat land i Europa. Ändå behövs vänstern – vänsterns uppgift är att ifrågasätta det existerande.

– Vänstern måste kunna visa att kejsaren inte har några kläder. Nu är den förmågan borta. Om svaret bara är att vi måste springa snabbare för att hållas på stället förlorar vänstern sitt förtroende.

Holappa ansåg att det socialdemokratiska projektet fortfarande är relevant, det behövs inte någon ny väg. Projektet får inte anpassas till det neoliberala alternativet, det måste befrias från fenomen som förorsakats av den neoliberala hegemonin.

 

En demokratisk vänster

som är trovärdig – det saknas i Finland. Det säger Heikki Patomäki i en stor intervju i KU Viikkolehti 28.4 med anledning av ett pris som Helsingin yliopistollinen opisto förra veckan överräckte åt honom för hans insats i forskningen och debatten om globaliseringen. I prismotiveringarna ses Patomäki som en föredömligt undantag från den allmänna försiktigheten i akademiska världen att delta i den samhälleliga debatten. Han har också verkat som ordförande i Finland för Attac, som bl.a. driver på införande av en Tobinskatt, och varit med om att grunda NIGD, som är ett nätverksinstitut för global demokratisering.

Peter Lodenius

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.