Med utställningen ”The New Painting” har Elina Brotherus mellanlandat på Millesgården i Stockholm. Hon presenterar en utställning som domineras av ett måleriskt foto i en nyromantisk anda, som är både en konsthistorisk diskussion och en könspolitisk sådan.

Kopplingarna till ett äldre måleri är klara i Elina Brotherus bilder och hon berättar att hon ägnat mycket tid åt att studera klassiskt måleri, vilket också märks i kompositionen och hennes uttryck i bilderna. Referenserna finns här till bland annat konstnärer som Claude Lorrain och Caspar Dawid Friedrichs landskap eller Jan Vermeers badande och Pierre Bonards badrumsinteriörer.

I några bilder har Brotherus också dragit den klassiska horisontlinjen långt ned i botten på bilderna, som för att testa var gränserna går, med överraskande stark effekt.

I de bilder Brotherus visar på den här utställningen figurerar hon inte själv lika mycket i centrum som tidigare, även om hon fortfarande finns med. Nu har landskapen allt mer tagit överhanden i förhållande till hennes egen gestalt.

Brotherus (f. 1972) sätt att använda fotot som en modern form av måleri är väldigt intressant och slutresultatet är i många fall vackert. Brotherus talar själv just om detta, att en bild faktiskt kan få vara bara vacker –”för vad skulle vi göra utan det vackra omkring oss”.

Men under många år är det allt för många inom den moderna konstvärlden som fnyst åt just det vackra, som om inte det skulle räcka. Därför är det befriande att höra Brotherus uttrycka sig på det här sättet.

Modellen och betraktaren

Ofta placerar Brotherus sig själv i bilderna som modell och på det viset ger hon den klassiskt kvinnliga modellen en ny funktion. Hon blir själv betraktare av modellen, samtidigt som hon är modellen, och upplöser det klassiska spänningsförhållandet med den manliga konstnären som avbildar den nakna kvinnliga modellen.

I en annan bild fortsätter Brotherus diskussionen på samma tema och placerar in en naken man i bilden, med sig själv som den påklädde betraktaren, där det tydligt och klart framgår vem som har makten över bilden.

Brotherus tillhör den skola som kallas ”The Helsinki School” och som börjar bli alltmer internationellt uppmärksammad, liksom hon själv. En uppmärksamhet som hon är mycket väl värd eftersom hennes bilder innehåller den där dimensionen av något extra, som få konstnärer når upp till.

Elina Brotherus berättar också att hon gör allt i sina bilder själv och för hand – här finns ingen digitalteknik med i bilden. Hon bor och arbetar växelvis i Finland och Frankrike. Och när jag säger Ny Tid så säger hon: ”men det är ju en bra tidning – den läser ju jag ibland!”

Utställningen fortsätter efter Stockholm till Dublin och därefter till Chalon-sur-Saone.

Elina Brotherus:  The New Painting. Konsthallen Millesgården, Stockholm. Pågår t.o.m. 21 maj 2006.