Hanna Lahdenperä.
Sådant borde man förstås inte bli uppmuntrad av, för sannolikheten att det blir värre än man tänker sig verkar betydligt större än att katastrofen är liten och på något sätt lätthanterlig. Som om katastrofer skulle kunna vara det, lätthanterliga.
Kanske man kan definiera om hela företeelsen.
Så här:
Nästa gång jag går förbi accessoaraffären som säljer billiga smycken med glas och halvädelstenar ska jag säga som chefen på ett svenskt granitimportföretag: ”Arbetaren på golvet därnere [i Kina] gläds oerhört över möjligheten att ha jobb, möjligheten att se ljuset i tunneln, möjligheten att leva på hoppet.” Hellre det än att tänka på de vid pass fyra miljoner kineser som har kvartsdamm smygande i lungtrakten, så mycket kvartsdamm att syreupptagningen så småningom totalförstörs (det kallas silikos) och de dör av syrebrist.
Eller så här:
Det går åt 300 kilo virke för att torka 1 kilo tobak, och bara i Kenya skövlas 8000 hektar skog varje år just för tobakstorkning. Lägg till några tusen hektar regnskog årligen och gå ut på rökpaus i vårsolen, det är bra att sträcka på sig ibland.
Eller så här:
Att läsa det utmärkta teaterinitiativet genusdebatt.com är som att inte kunna slita ögonen från en bilolycka. Många synnerligen vettiga förare, ett och annat effektivt rattfyllo. Det gäller att komma ihåg att det minsann görs kvinnoteater, vad det nu kan vara. Man behöver inte nödvändigtvis komma ihåg att kvinnors verklighet bara verkar handla om relationer och om att förhålla sig till karlar.
Eller så här:
Biskop Erik säger att han under sin tid som missionär i Afrika tyckte sig märka att muslimer är extra ansatta av demoner, eftersom de inte skyddas av dopet. Kyrkoherden i Kronoby ser demoner mitt på ljusa dagen, och förolämpar man honom på rätt fel sätt är man sannolikt en häxa.
Ni ser, det går inte särskilt bra.
Moral, solidaritet och liknande arkaiska företeelser är sannolikt inte retro på det där konsumentkorrekta, trendiga sättet. Jag har tröttnat både på övervintrade sextiotalsaktivister som begråter den köpgalna och lättjefyllda unga generationen och på den (del av den) unga generationen som önskar att den levde på sextiotalet när folk faktiskt brydde sig om annat än vad de är värda. Dessutom har jag tröttnat på gnällspikar, moralkakor och mig själv.
Numera, just idag, tror jag på kollektiv skuld och ett till bristningsgränsen lutheranskt superego snarare än munter ilska. Upplys folk tills de styrs av sitt dåliga samvete och strunta i att ingen ville höra på Jimmy Carters domedagsprofetior (tämligen nära dagens verklighet, i förbigående sagt) heller. Fred Forsell säger det bättre än jag:
”Snart är det fotbolls-VM i Tyskland. Snacket inför invigningen handlar inte om vilka sköna, spejsiga överraskningar arrangörerna kan komma att bjuda på, utan hur många inresta horor som ska bli påsatta av feta belgare under turneringen.”
Den verkliga framtiden är ett fiasko.
Den är fan inte kul alls.
Hanna Lahdenperä
