av Laila Haddad, Gaza*

Granaterna fortsätter att falla. De har kommit in i mitt huvud, så att det inte bara är vårt hus som skakar, men min hjärna som bultar. Det är som om någon slog på en gonggong nära mitt öra med jämna mellanrum; ibland fem gånger i minuten, som det var förra natten. Och just då jag får njuta av några sekunders stillhet, börjar det på nytt som om någon vill säga: ”du skall inte slippa undan så lätt”.

 

Vi gick till sängs till ljudet av skallrande fönster och det påträngande bankandet och ekot av granaterna. Vi sover medan de faller.

 

Vi ber ”fajir”, men de faller gång på gång. Vi är vakna, och de faller fortfarande.

 

När de kommer närmare, när de faller i Shijaiya öster om Gaza City, vänds magen ut och in på mig.

 

Jag vill gömma mig, men jag vet bara inte var.

 

Jorden håller på att stängas för oss.

 

Sådan är ockupationen – den tränger in i ens mest privata sfärer. Och medan granaterna faller i mitt huvud, dödar de också lilla Hadil Ghabin den här dagen.

 

En granat träffade hennes hem i Beit Lahia, krossade hennes hjälplösa kropp, och sårade 5 medlemmar av hennes familj, bland dem hennes gravida mor, Safia, och hennes 19-åriga syster.

 

Mina ”huvudexplosioner” verkar inkonsekventa när jag tänker på lilla Hadil. Ibland säger folk att de föredrar döden framom denna existens; man hör ofta på begravningar: ”Irta´at … hon har det ändå bättre nu – vad hade hon att leva för?”

 

Jorden tränger in oss i ett hörn. Jag önskar vi var dess vete så att vi kunde dö – och gro på nytt.

 

Det här är vår sorgsna verklighet. Döden ger lindring.

Ibland känns det som om vi alla var i något slags kollektiv tortyrkammare; vem kommer att leka Gud med oss i natt, undrar jag? När jag tittar upp mot himlen, hör granaterna och ser de opersonliga attackhelikoptrarna som målmedvetet kryssar genom den månljusa natten, undrar jag: ser dom mig?

 

När granaterna börjar falla igen, kan jag inte låta bli att föreställa mig en hopplöst uttråkad 18-åring vid gränsen, som tänder en cigarett eller SMS:ar sin flickvän borta i Tel Aviv: ”bara några få rundor kvar, älskling … och: ge dem en omgång till, Ron, det har redan gått 2 minuter.”

 

Någon gång, när mitt humör är på bristningsgränsen, kommer jag att bara skrika högt och vifta med armarna till dem.

 

Hör dom mig?

 

Vi beslöt att komma undan den här kvällen och fly till min fars gård i centrala Gaza, där vi grillade potatis och kokade te medan vi lyssnade på ”tikr” om profeten vid tillfället för hans ”mawlid” från en moské i närheten, medan stridsplanen dånade olycksbådande på den i övrigt tysta himlen.

 

”Vart är ni på väg?”, frågade Osama, butiksinnehavaren en trappa ned.

 

”Bort till gården, vi håller på att kvävas här”, svarade jag, medan Yusuf drog mig i armen…..

 

”Mamma … Yallah! Yallah!”

 

”Wallah, Laila, vi bara inte kvävs, vi håller på att förlora livsgnistan helt. Jag känner att jag inte kan andas mera. Och mitt huvud bankar och bankar. Allt jag hör är BOOM, boom, boom.”

 

Jorden stängs för oss.

 

Och lilla Hadil är död.

*övers. Christina Joelsson
Läs Laila Haddads bloggsida Raising Yusuf: www.a-mother-from-gaza.blogspot.com.